Våra värderingar

Jag är dålig på att uppdatera, inte bra, inte bra. Och nu bär det snart av till Frankrike för en dryg veckas snowboarding!

Jag har hunnit fundera mycket med det mesta är om universum och dess begynnelse och därmed även slut, men eftersom jag ännu inte invigt er läsare i mina astrofysikaliska teorier, är dessa antagligen inte mycket givande för er.
Men, som tidigare nämnt funderar jag på att starta en följetång och om inte någon kommer med bättre förslag så kanske det blir svarta hål i alla fall. Hoppas det uppskattas.

För precis en vecka sedan sågs Avatar på Royal i Malmö, 3D såklart. Efteråt blev vi tvugna att gå halva vägen hem (ca 5 km) men för mig gjorde det ingenting för jag var så uppslukad av filmen.
Den var verkligen, verkligen bra. Om man får lov att analysera den, kan sägas att dess främsta budskap var, att vi värderar fel saker här på vår planet. Jag gråter aldrig till filmer, men just detta var så klart, så tydligt och så oerhört träffande, att jag faktiskt fällde en tår i slutet.
Jag har länge funderat på att på något sätt starta en kampanj för cyklar, men miljöförstöringen var inte Avatars främsta budskap, i alla fall inte det som träffade mig.
Det var, som sagt, värderingarna. När vi gick där i snön mitt i natten, kom jag på vad det var. Det var de där silverskimrande tofsarna som allt på planeten verkade ha. Det var dem, som hade fångat min uppmärksamhet.

Låt oss ett slag, fundera över vår egen planet i jämförelse med Pandora. Vilka ting var det folket kopplade samman sina tofsar med? Jo, sina hästar, sina riddjur, men även träden och växterna.
Aldrig någon sten, eller något verktyg, eller något av de maskiner som människorna förde med sig. Så då kan vi fråga oss, vad är skillanden på en växt och en sten?
Jo, växten växer. Den omsätter energi. Den reagerar på omgivningen. Den består av celler. Den förökar sig. Den upptar och avger ämnen. Med andra ord; den lever.
Så, vad försöker då filmen förmedla med detta?
Jag har talat om det innan, i två tidigare inlägg. Dels att "allting är allting", och dels min teori om att istället för att varje individ har ett eget liv, kan man se det som att allt som lever delar på "livet". Ett kollektivt väsen, kan säga, som finns i allt som lever.

För vad är det som gör att mina celler plötsligt känner för att dela sig, eller att dess cellväggar kan släppa in och ut saker, när inte en stens byggstenar kan detta? Vad är det som gör att atomerna i mina cellers cellorganeller kan reagera på det sätt de gör med andra molekyler, när inte molekylerna i en sten kan göra detta? Det är trots allt likadana protoner, bara med annorlunda valenselektroner, som sitter ihop.
Vilka celler som delar sig och vilka molekyler som reagerar, är det troligtvis slumpen som avgör. Det är slumpen som avgör om en kolatom hamnar i cellväggen hos en blomma eller i grafiten i min blyertspenna.
Men vad är slumpen? Hur kan något sådant som en slump ens förekomma, om inget/ingen bestämmer att något ska hända.
Kanske är det Gud som yttrar sig på detta sätt. Jag har, även detta i tidigare inlägg, talat om den alternativa Gud som jag ser det, inte som en person utan mer som en slags skapelsekraft. Den minsta byggstenen, det innersta i atomens kärnpartiklar, vad bygger upp en kvark, en svängning, en sträng? Men även det som gör att ljuset bryts på sättet det gör i vattendroppar, så att en regnbåge kan uppstå. Visst kan vi förstå på vilket sätt detta sker, men just det som gör att dessa mekanismer verkligen klaffar som de gör, detta skulle jag om något vilja kalla för Gud.
Men, som vi alltid har sagt, Gud bestämmer över vad som sker på jorden. Gud skapade världen (bygger upp den minsta byggstenen) och Gud bestämmer vad som sker på jorden (yttrar sig i slumpar).
Kanske är det så man ska se det.
Men om nu Gud bestämmer vad som sker här, kan inte vi bara skita i vad som händer och göra det vi känner för? Om Gud bygger upp atomerna i koldioxiden och väljer ut kolväteföreningarna att förbrännas slumpmässigt i våra motorer, är det då inte detta som är menat att ske?
Jag har inget bra svar på detta. Allt jag kan säga är: Vi vet inte.
Men, vi har märkt, att om vi kör mindre bil, eller krigar mindre, så förbättras vår tillvaro. Kanske inte våra liv, men just här återkommer jag till det "kollektiva livet". För visst kan jag förbättra min del av detta liv idag genom att bekvämt sätta mig i min bil, men hur kommer detta beslut påverka det kollektiva livet, i framtiden?
Kommer vi genom oförsiktighet, lathet och dumdristighet rent av ta död på Gud?

Det finns så mycket vackert i vår värld. Bara här på jorden sprudlar det av mångfald, och dessutom blickar många uppåt och förundras av stjärnornas lyster.

Vi utrotar fler arter än vi tror. Just du kan sätta dig och köra den bilfärd som gör att den sista biten polaris smälter.

Ingenting ser fantastiskt ut under en bubbla av smog.

I alla fall. Ett kollektivt liv. Det var det de kopplade samman i Avatar. Om man ser det på detta sättet, har vi all anledning att rädda vår jord. Inte direkt genom att köra mindre bil, utan snarare förändra vårt synsätt.

Vad är värdefullt här i vår värld? Vad värderar jag, och vad värderar mina barn? Ska vi strida för något tillsammans eller ska vi strida mot varandra? Eller ska vi sitta passiva?
I filmen var de rädda om allt som de såg, för de visste att allt levande hade en själ, och att den var kopplad till deras egen.
Kanske är det så det är även här på jorden, även om det inte är lika konkret som att jag kan koppla samman mig själv till allt annat levande med en tofs, men visst känner jag mer samhörighet med ett träd än med en sten.
Om du inte håller med, testa då vad du känner inför ett kalkbrott jämfört med skogsskövling.

Som sagt, det finns saker att göra. Jag gillar cykel. Det intressantaste i mitt inlägg slutar här.
Härefter kommer en lista över alla argument för cykling, och ni som har lust att läsa vidare gör det, och kan känna er som aningen bättre människor:

(självklart förstår jag att ni som bor på landet och ni som reser längre sträckor hellre tar bilen än cykeln, men här hade våra kära styrande kunnat komma med en effektiv utvidgning av kollektivtrafiken. Och förresten, när ni ändå håller på, gör den gratis.)

POSITIVT MED CYKEL
1) Ger inga luftföroreningar (efter produktion, och även om det släpps ut en del när den tillverkas så är det mindre än en bil)
2) Ekonomiskt; Kostar mindre och inga stora utgifter för ex service och bensinkostnader
3) Går förhållandevis snabbt att ta sig fram
4) Lättare att gena och finna parkeringsplatser
5) Lättare att bemästra; även folk under 16 år kan ta sig fram i trafiken
6) Ger klart förbättrad hälsa (du blir smalare och starkare, får bättre ämnesomsättning, lägre blodtryck, mindre sötsug, mindre stressad och positivare tankesätt... you name it)
7) Risken att skadas allvarligt i trafiken är midre (om det finns fler cyklar än bilar, vill säga)
8) Och framför allt: Du lever längre. Dina medmänniskor lever längre. Djuren och naturen lever längre. Världen bevaras.

NEGATIVT MED CYKEL
1) Går långsammare än motorfordon
2) Man blir svettig
3) Svårare med bagage ex shoppingkassar - dock finns det cykelkorgar
4) Går inte lika bra på vintern eller i dåligt väder (man skulle dock kunna bygga på någon slags plastbubbla över cykeln mot regn, och avtagbara stödhjul att sätta på om det skulle blåsa - allt som krävs för förbättring är innovation!)

Heja kinesernas transportvanor säger jag!
Adjöss!
/Ika

Inför framtiden

Så, jag ville bara berätta för er trogna, hängivna läsare som fortfarande hänger här med jämna mellanrum, att jag så fort jag har tid kommer lägga upp ett väldigt intressant inlägg (även om alla mina inlägg är väldigt intressanta).
Sedan tänkte jag starta någon slags följetång, med en hel del intressant fakta + mina egna filosofiska funderingar såklart.
Dock vet jag inte riktigt vad det skulle vara för ämne jag behandlar. Jag har funderat på astrofysikaliska filosofier - vilket är väldigt intressant hur ni än tycker det låter! - , eller kärlek, alltså exakt vad som händer i kroppen och så.
Ni får helt enkelt rösta, eller komma med egna förslag vilket är mycket välkommet=)
Vad det än blir kommer jag nog skriva en del sk astrofilosofi ändå.
Ni har helt enkelt mycket att se fram emot=)
/Ika

Att uppfatta omvärlden (Syns du inte, finns du inte)

Jag kom just på en underlig sak. Om vi fått frågan vilket sinne som är det främsta, hade nog många svarat synen. Med den uppfattar vi vår omvärld på ett konkret sätt, det är själva centrat av sinnena, det kopplar ihop de andra sinnena så att vi till exempel vet var vi ska känna om vi ombeds känna på någonting, vet vart vi ska lyssna om vi ombeds lyssna på någonting eller vad exakt det är vi ska smaka på om vi ombeds smaka på någonting.
Självklart "ser" även de blinda världen, på sitt sätt. De har något annat "centralt" sinne, som kopplar samman resten, troligen känseln eller hörseln.

Vi ser genom att ögat uppfattar ljus som reflekteras av saker och ting.
De flesta är medvetna om att det även för ljus tar en viss tid att färdas vissa sträckor. För att ta ett exempel tar det ca åtta minuter för ljuset från solen att färdas hit, alltså vi ser solen som den var för åtta minuter sedan.
När vi blickar upp mot stjärnorna, är det ljuset de stjärnorna lämnade ifrån sig för flera miljoner år sedan som vi ser. Om en stjärna dör, slocknar alltså den på vår "natthimmel", långt efter den egentligen slocknade.
Detta är en intressant faktor när man studerar exoplaneter, alltså planeter som liknar vår där det finns möjlighet till liv. Om vi hittar en exoplanet men inte finner något liv där, behöver detta inte betyda att där inte finns liv nu. Dock är det ju svårt att se det eventuella livet där, men man har metoder som går ut på att avläsa elektromagnetisk strålning som kanske kan berätta om där finns liv. Dock tar det ju tid även för denna strålning att färdas (ljus är en form av elektromagnetisk strålning men den innefattar även röntgenstrålning, ultraviolett ljus mm).
Tänk då, om man skulle hitta en planet OCH lyckas finna små, små kanske mus-stora varelser där. Då är detta alltså som läget var på planeten för X antal år sedan, och då uppstår frågan om exakt vad för utvecklade varelser som kan finnas där nu. Detta kommer ju dock inte vi kunna få reda på, utan de människor som observerar exoplaneten först om tusentals år eller så...

Men, för att återgå till vår kära jord, och lite mer filosofiska tankebanor.
Synen är ett sinne som hjälper oss uppleva världen. Som tidigare nämnt är det vi ser, enbart det ljus de saker vi ser reflekterar.
Vi "ser" alltså inte sakerna vi rör vid, utan endast det ljus de reflekterar, som når vårt öga.
Detta var min uppenbarelse, vilket är ganska läskigt egentligen. TÄNK om där finns någon frekvens vårt öga inte kan uppfatta. Detta hade gjort att vi missar en stor del av den värld vi lever i. Kanske är det denna eventuella frekvens som ger ett sk "sjätte sinne", kanske är det den frekvens som reflekterar "själar" eller "auror", som gör att de personer som har större omfång i sin synförmåga, som kan se kanske en liten bit av denna frekvens, ser "onaturliga" saker.

Eller det kanske inte är så alls. Min poäng är bara att vi måste överväga hur mycket vi ska lita på vår syn. Det vi ser är trots allt bara det ljus som reflekteras, når vårt öga och tolkas av vår hjärna. Det är isåfall mer logiskt att det "riktiga", "centrala" sinnet egentligen borde vara känseln. Det vi kan ta på, vet vi ju säkert finns.
Jag kan ju inte säkert veta att tavlan på väggen finns, förren jag verkligen tagit på den. Man kan säga till folk att man tror på spöken, men de kommer aldrig att tro dig förrän du tar tag i spöket och drar dess fysiska existens att uppfattas inför deras sinnen.
Men tankar då, och känslor. De kan vi inte ta på.
Men de kan vi inte heller se, eller smaka eller lukta. Ändå är vi så säkra på att de finns.
Filosofin delade tidigt upp sig i två huvudkategorier med utgångsfrågeställningen om man ska se världen med sina sinnen eller sitt förnuft.
Jag förespråkar inget av dem, eller en kombination. För vad är det som säger att våra tankar och känslor, vår "själ" inte är ytterligare ett sinne, bara inte definierat så av oss? Även dessa hjälper ju oss att uppfatta vår omvärld.

Vad finns omkring mig, som jag inte uppfattar, som jag inte ser? Vad är det som säger att det enda som finns är det jag ser?
Och för en blind (och alla andra), vad är det som säger att det enda jag känner, eller hör eller smakar eller luktar, är det enda som finns?
Ska vi kanske lita på förnuftet trots allt? Men vad säger förnuftet oss? Vårt förnuft baseras på vad vi upplever med våra sinnen. Vi upplever inte dödas själar rent fysiskt med våra sinnen, därför säger vårt förnuft oss att de inte finns.

Vi avgör själv vad som är verkligt.
/Ika

Nostalgi (II)

Ägna ett slag, en tanke till fyrtiotalisterna. Jag är verkligen inte insatt i de tänkta stereotyperna från de olika årtiondena, men ibland kan jag "längta tillbaks" till de svunna tiderna. Jag lever i en tid som även den har sin speciella atmosfär, men just fyrtiotalisterna har upplevt så många olika sådana.
De har upplevt fyrtiotalet med Andra Världskriget och Kalla Krigets fruktansvärda mörkgrå hotfullhet, femtiotalets ändå krigsdrabbade men rockackompanjerade ekonomiska uppsving, sextiotalets Beatles och månlandningar och framför allt hippierörelsen, sjuttiotalets utveckling av disco och punk och Vietnamkrigets kulminering, åttiotalets Sovjetreform och Berlinmursfall, synth, hårdrock och HIV, nittiotalets kommersiella pastellpop, globalisering och teknikutveckling, och nu till slut även tvåtusentalets 9/11, irakkrig, klimatförändringar, mobiltelefoner och det stela IKEA:s avancering till vitputsade husfasader och takfönster.
Some experience.
/Ika

Ett inlägg... eller?

Det enda vi kan veta är att vi inte kan vara säkra på att vi vet eller inte vet någonting.
Vad är det till exempel som säger att vi inte är en del av någon annans tankar. Vad är det som säger att vi inte är karaktärerna i någons bok, alltså att den värld vi lever i inte utspelar sig i någons fantasi?
Gamla goda filosofiska frågor. Det finns just ingenting som bevisar att så inte är fallet.
Men vad är det då som säger att våra tankar endast är tankar. Om jag tänker på en drake, vad är det då som säger att inte den draken verkligen existerar, i någon annans värld, i drakens värld?Om jag läser Harry Potter, så finns det alltså inget som säger att varken han eller Ron eller Voldemort inte existerar. Redan när J.K. Rowling fick sin första idé om Harry, började han alltså existera.

Idag har jag diskuterat mycket om vad universum, och tiden, egentligen är. Jag har diskuterat med en vän som heter Albin, och han hävdar bergfast att det enda verkliga är det som vi med vårt förnuft (och en del resurser) kan komma fram till att universum egentligen är.
Detta är för övrigt en grundläggande fråga inom filosofin; ska man utveckla sina tankar – sina filosofier – utifrån den kunskap man når med sina sinnen, eller den man når med sitt förnuft?

Jag och Albin har alltså kommit till insikten att universum endast är en massa information, likt bilder som visar oss tillvaron. Vi har även kommit fram till att tiden inte finns, eftersom man kan likna denna ”universumsinformation” med en film som avläses av en dator.
Datorn läser inte var bild för sig, utan får alla bilder alltså läser all information samtidigt. Inkluderat i informationen finns i vilken ordning informationen – alltså bilderna – ska visas för det mänskliga ögat som ser på det datorn spelar upp.
Detta hör inte riktigt till saken, men jag behöver förklara för att ni ska kunna tänka er in i den verkligheten.
Tänk er en värld, ett rum, utan tid. Världen står helt stilla. Visst förändras saker och ting, men de förändringarna är bara olika information som läses av, eller helt enkelt bara olika information som finns, som bara visas upp bild för bild för det mänskliga ögat. Ingenting går framåt eller bakåt. Allting är.

Detta är ett sätt att se på verkligheten. Enligt Albin är det vekligheten; den verkliga sanningen.
Att leva i tron om något annat vore att leva i en lögn.

Som vår syn på en sinnessjuk människa! Säg att vi träffar en människa, som på fullaste allvar tror sig vara Tarzan. Han har levt i djungeln hela sitt liv, men har nu flyttat in till civilisationen.
Vad är verkligt för honom?
För oss ”normala” är det ju enkelt att säga, han lever i en falsk föreställning, hans värld är inte den riktiga världen.

Så nu kommer frågan: När man snackar om verklighet, ska man gå ut till den ultimata "sanningen", eller ska man se till varje enskild individ?
Vad är egentligen sanning?

Enligt mig är varje människas sanning upp till var och en.

Åter till filosofins ”sinnena eller förnuftet-dilemma”.
”Spöken finns inte”, säger någon.
”Joo då, jag har sett ett”, svarar jag.
”Jaså”, säger den första, för att sedan börja förklara för mig alla fysiska möjligheter som kan ha gett upphov till min syn – allt från elektromagnetism till att min hjärna blandar ihop en dröm jag haft med verkligheten.
Men jag är bergsäker, jag har sett ett spöke, med mina sinnen. Självklart säger mitt förnuft emot, men ändå tror jag på spöket. Spöket finns, i min verklighet.
På samma sätt är den "sinnessjuka" mannen verkligen Tarzan, i sin verklighet.
För vad är det som säger att vi vet att den verklighet vi uppfattar, är den sanna? Det var ju det, som vi frågade oss från början.
Enligt en annan uppfattning finns ju inte tiden men ändå uppfattar i alla fall de flesta människor den fortskridande förändring som vi valt att kalla tid.

Men, som jag inledde med: Vi kan ju omöjligt veta någonting, eller i alla fall veta säkert om vi vet någonting eller inte. Antingen är något sant, eller så är något falskt, men vi kan inte vara säkra på vilket. ELLER, så är om det är sant eller falskt, upp till varje enskild person. Men vi kan ju omöjligt vara säkra på vilket av dessa synsätten som är rätt (sant) eller fel (falskt).
He he he..
Med dessa grunder, kan man alltså skapa sig sin egen värld, sin egen verklighet. Ingen kommer ändå veta vilken som är den sanna!
Sedan är ju frågan vad man uppfattar som verkligast. Om man inte uppfattar utanförskapet detta naturligt hade gett, att skapa sig och leva i en egen tillvaro, så behöver man ju bara bekymra sig över den egna verkligheten. Om man däremot tror att det bara finns en verklighet, att man inte är en del av någons tankar och ens egna tankar inte är någon annans värld, så kanske det ger en mer att helt enkelt leva i den värld som man än så länge upplever som den ”riktiga”.

/Ika ... eller?

Tjejtidningars essens

Idag damp en tidning ner i vår brevlåda, rättare sagt en Frida! Detta sker ungefär en gång i månaden, och då kanske ni undrar hur i hela fridens namn det kommer sig att en tjej som annars verkar ha koll på läget läser sådan ytlig skvallerblaska.
Och ja, det är jäävligt ytligt, men det är jäävligt kul.

Jag vet inte när jag började prenumerera på den, och jag minns inte varför. Varför vill jag läsa om vad Miley Cyrus gjorde i helgen, på vilken snabbmatskejda Sienna Miller käkar oftast eller vilka kulörta ögonskuggor jag ska matcha med vilka läppstift, när jag aldrig använder någotdera?
Jo, för att it takes my mind of things.
Troligen har tidningen från början av min prenumeration framkallat ett svagt beroende av att veta om kändisarnas liv och om modets senaste svängar även om jag verkligen inte följer något av det slaviskt, jag menar där är otroligt många artiklar som jag inte bryr mig ett piss om.
Men varför njuter jag då av att läsa det?
Jo, det är ett avbrott. Det är ett sätt att spendera någon timme på annat sätt än plugg och träning, vilket oftast fyller upp min vardag. Det är rent ut sagt underbart att få lägga ifrån sig fysikboken för ett tag, och läsa om saker som jag verkligen inte behöver bry mig om, som inte påverkar mig på något sätt, såvida jag inte väljer det.

Flera gånger har jag funderat på att avsluta prenumerationen, men så inser jag att jag kommer sakna den, tidningen. Jag är trots allt intresserad av mycket och även om de flesta sakerna som skrivs däri inte hör till mina främsta intressen, så är det kul att läsa om. Jag har en förmåga att se saker ur olika perspektiv. Många tycker att tjejtidningar jättelöjligt, men jag har otroligt många sidor, och jag trivs med denna.
Dessutom tycker jag tidningen har förbättrats avsevärt på sistone, på så sätt att de skriver mer och mer om hälsa - både på utsidan och insidan - vilket jag tror gör nytta för många unga tjejer. Där finns dessutom många nyttiga frågespalter som ger svar på allt från sex till yrkesutbildningar.

Tidningen ger ju även en inblick i vad mina jämnåriga sysslar med. Jag är glad att kunna umgås med många olika personer, då många i min ålder trots allt inte diskuterar universums uppbyggnad med avseende på maskhål, livsfilosofi och ekonomi- och arbetspolitik på luchrasterna.


/Ika

Lev!

Låter det som en litet töntig uppmaning? Som en tes till en halvlugn schlagerlåt av någon B-artist? Kanske rentav någonting Tomas Di Leva skulle kunna kläckt ur sig?
Lugn, det är bara ett råd, från mig till er alla.

Hela mitt liv (fram tills för lite drygt ett år sedan) har jag blivit sedd som direkt konstig. Ibland har jag till och med blivit utfryst pga detta "faktum". Jag har mött många höjda ögonbryn och bitchiga "Okeej...?".
Konstig, och mesig. Varför?
Jo, därför att jag har levt fullt ut. Jag har levt med passion, redan innan jag visste att det var det jag gjorde. Jag valde helt enkelt att inte dras med strömmen.
Kanske inte att jag har gått in med hundra procent hela livet, men jag har uttryckt mig och visat det jag vill visa.
Det kan vara allt från att säga till någon random person att han eller hon har en fin tröja, för att jag tycker det, till att verkligen uttrycka alla mina känslor.
Detta har ju stundtals gjort mig vädigt sårbar, men jag har klarat mig fint ändå, och till råga på allt har min tillvaro blivit något finare, och jag fick chans att på något sätt känna mig mer 'speciell' än andra, vilket gjorde att jag vågade vara den jag var.
Det tydligaste exemplet, var det jag själv utsattes för. Folk ansåg helt enkelt att jag var pinsam.
Jag har väldigt svårt att tycka att folk gör bort sig. Om någon snubblar och fiser - So what? Om någon berättar för mig att "Du, hon där är skitkär i han tönten", okej, härligt för henne! Vad bryr jag mig om det? Kanske hade jag gått fram och stöttat tjejen, så att hon verkligen vågade uttrycka sin kärlek!
På senare tid har jag verkligen släppt på det där ang mig själv också; det känns nästan aldrig som att jag gör bort mig. Jag har helt enkelt blivit mer bekväm i mig själv.
Jag har alltid tyckt sådana personer som ofta blir utsatta för tjejfniss och pekningar, istället har varit väldigt intressanta. Jag är väldigt öppen för alternativ, och istället för att förakta undantag, har jag en förmåga att välkomna dem.

Men vad, kanske ni tänker nu, har detta att göra med min fina rubrik?
Jo, vad jag ville komma till var, att - hur klyschigt det än må låta - om man bara är öppen och är sig själv, så berikas ens liv.
För hur tråkigt är det inte att stänga sig inne i fördomar och värderingar? Hur tråkigt blir inte livet, om man inte lever ut, och det med passion.
Det hade blivit som om Usain Bolt hade tyckt han såg för löjlig ut i de där tajta shortsen, och därför hållit igen på sina hundrameterslopp. Och hur kul hade det varit?

Nej, var er själva, och våga bjuda på den personen! Lev med passion och när ni ger, ge allt vad ni har.
/Ika

Ára Bátur

Det finns en charm i hösten. Något förunderligt vackert som inte endast tränger fram de klaraste morgonarna med den friskaste luften, utan även då vinden viner och regnet öser ner eller duggar tungt från himmelns grå täcke. Då det inte längre luktar sommar, utan doften av mull och väta ligger i luften konstant. Då det inte fläktar ljummet, utan träden står nästintill horisontella.
Det är som att öppna en gammal bok. Inget är så romantiskt som att öppna en väl sönderläst bok, med sina gulnade sidor och kaffefläckar, flagnande rygg och unkna lukt av uråldrigt damm.
Det är samma känsla.

Jag är bra på att vara konstant småsjuk

Jahopp, då är man officiellt sjuk.
Precis den dagen jag inte ville missa, och det händer säkerligen nåt skoj ikväll med.
Men men, nu har jag ju faktiskt en hel massa tid till att göra vad jag vill, och ett helt lov efter det! Men innan jag sätter igång och skriver, ska jag plugga en skvätt, så har jag det gjort. Lika bra att göra det medans man inte behöver ha dåligt samvete för att det är lov.

Jag har funderat lite över vad man är bra och inte bra på, eller rättare sagt varför man anser att man är bra på vissa saker och mindre bra på andra, och hur ens resultat i ett visst ämne (inte endast i skolan, även om det mest är det jag tar upp, enklast så) påverkas av ens attityd till ämnet.
För det är sant, ens attityd påverkar jättemycket!
På sistone har jag börjat känna mig riktigt, riktigt smart. Det är skitskumt, för jag har alltid haft förmågan att tänka och prestera, men aldrig känt mig särskilt smart. Men nu är det som att jag verkligen känner alla signaler gå fram, känner hur jag får dem att kopplas samman och allt går så lätt. Kanske var det efter fysikprovet, som gick otroligt bra för min del. Då kände jag mig jäävligt smart.
Sedan dess har allting, inom både fysiken, matten, kemin, språken, musiken (för det mesta), gått riktigt bra! Jag kände mig riktigt smart, riktigt bra, och då släppte det.
Jag fick lov, för mig själv, att känna så. Och då var det som att min hjärna insåg att jag "fick lov" att äntligen koppla alla de där signalerna.
Sedan känner jag också hur min förmåga att se saker i och ur bilder har förbättrats. Om jag tex tänker ett fysikaliskt förlopp i en bild, kan jag få lättare att förstå det. Det är på samma sätt som de där utvikta kuberna de alltid har med i IQ-test, jag ser allt bättre hur det hänger ihop.
Förmodligen har det att göra med att jag lärt mig lösa Rubiks kub. (Man känner sig faktiskt ganska smart då)...

Men, tillbaks till det ursprungliga ämnet!
Varför anser jag att jag är bra på vissa saker, och inte särskilt bra på andra? Det måste tilläggas, att när jag använder ordet "aldrig" nedan, menar jag främst det i imperfekt. Jag har mer och mer kunnat erkänna att jag "väl är ganska bra på" en del saker.
Jag har funderat ett slag, och kommit fram till teorin att de intressen jag väljer att utveckla, kan jag omöjligt erkänna att jag är bra på.
Det låter konstigt, varför skulle jag vilja utveckla något jag inte är bra på?
Vi kan ta sången som exempel. Jag studerar alltså sång i skolan, har individuell lektion, kör och ensembel, där jag sjunger.
Mina vänner säger att jag är bra på att sjunga, och min sånglärare har flera gånger påpekat att jag ligger på nivå för de högre betygen.
Men ändå, kan jag aldrig känna att jag är särskilt bra på att sjunga. Varför? Det stör mig något otroligt, och jag tror det är för att jag själv har valt att utveckla det. Samma sak med mitt gitarrspelande. Detta har gjort att jag fått ett större perspektiv på saker, det är lättare att jämföra sig, och när jag nu vet hur jag ska bete mig för att sjunga rätt och det inte funkar, känner jag mig ännu sämre. Det är ganska illa.
Samma sak med löpningen. Jag hade aldrig kunnat säga att jag är särskilt bra på att springa, eftersom jag själv valt att utveckla detta genom att träna friidrott.
Matten var sådan innan, men det har ändrats nu. Varför?
Jo, jag valde att läsa gymnasiets Matte A-kurs redan i nian. Jag valde det. "Äh, jag är väl inte bättre än genomsnittet", tänkte jag då. Nu, i gymnasiet däremot, då jag jobbar med samma Matte c-kurs som resten av klassen och alltså inte valt att utveckla något speciellt, känner jag mig redigt duktig när jag kammar hem mvg efter mvg. Jag har erkänt, jag har känsla för matematik. Jag är bra på det.

Om vi däremot snackar om att rita, så kan jag säga rätt ut att jag tycker jag faktiskt är bra på det. Innan kunde jag inte det. Jag vet inte varför, kanske för att jag nu utvecklats och har min egen stil att rita på. Men hade jag däremot valt att studera bild eller konst på något sätt, hade jag aldrig kunnat säga det mer.
Det är underligt.
Skrivandet ligger någonstans mittemellan. Det är ju sannerligen någonting jag valt att syssla med, men samtidigt känner jag att jag är bra på det, ja ibland även att jag faktiskt är riktigt grym! Kanske är det för att jag verkligen älskar att göra det. Kanske för att jag tänker utvecklas i det, och bli ännu grymmare.
(Jag ber om ursäkt till dem som tyckte att det här inlägget kanske verkar lite självupphöjande, men jag vill bara påpeka att mina egnaerfarenheter är det enda jag haft att utgå ifrån.)

Toodiloo!
/Ika

Livet!

Ah! Äntligen har det vänt, i alla fall för ett tag.
Jag hade en underbar kväll och en underbar morgon, vaknade utsövd och lycklig. Och framför allt: Jag såg fram emot dagen.
Det var en känsla jag hade förmånen att uppleva allt som oftast innan, men som jag nu märkte hade fattats mig i en evighet.
Och det var helt underbart att åter få känna den! Att slå upp ögonen, och trots den lockande, skönt insovda madrassen, känna att jag ville stiga upp och uppleva dagen. En massa nytt som skulle hända, en massa nytt att lära sig.
Åh, jag skulle alltid vilja inleda mina dagar med de tankarna och de känslorna!

Nu tänkte jag fortsätta mitt resonemang om olika synsätt på livet, med inspiration från min lillebrors hinduismläxa. De tror ju starkt på ett liv efter detta, på karma och alltså att "jag" får det bättre/sämre i nästa liv beroende på hur jag beter mig i detta.
DOCK, så tror de inte man kommer ihåg något från detta - det föregående - livet i sitt nästa liv och min fråga är då:
Hur kan jag, mitt liv, gå vidare, när jaget formas av våra erfarenheter. Om jag inte kommer ihåg några erfarenheter från detta livet, så kommer ju knappats JAG gå vidare in i nya liv.
Alltså, skulle detta kunna härledas till min teori om ett kollektivt liv. Mitt liv ger upphov till att ett nytt kan starta, liksom.

På samma sätt tänker de att man i sitt nästa liv blir en varelse med antingen högre rang eller lägre. Det man vill uppnå är moksha, där man blir ett med Brahman dvs världssjälen. Om man tvärtom uppför sig dåligt i livet alltså får en dålig karma, kan man däremot gå nedåt i rang. Även här talar de alltså om en slags rang i varelser med liv.

To Be Continued
/Ika

Psycholicious

Jag tänkte nu lite snabbt diskutera meningen med livet. Om ni anser detta vara ett smärre uttjatat ämne, scrolla längre ner och läs om livet på ett annat sätt.

Jo, vad säger de flesta är meningen med livet? Föröka sig.
Det må låta tråkigt, men fullt logiskt. Eller?
När man tänker efter, vad är det vi är mest rädda om? Vad säger våra instinkter - alltså det vi är förprogrammerade med, i vilka man alltså skulle kunna utläsa vår mening - om detta?

Tänk dig att du står vid en bil, kanske en tio meter ifrån den. Du uppfattar på något sätt att den kommer explodera inom den närmaste sekunden. Vad gör du?
Springer iväg? Nej, instinkten vet redan att du inte kommer hinna det (-> vår mening är inte att springa.)
Springer fram mot bilen för att stoppa explosionen? Nej, instinkten säger att det går emot "naturens lagar".
Håller händerna för skrevet då? Nej!
Självklart hukar du dig och skyddar huvudet. Det är den naturliga reaktionen.
Vad säger då detta? Antagligen, främst att vi är ämnade att överleva, då det är hjärnans främsta uppgift att se till att detta sker.
Det tåls att funderas på. Kanske är vi som har den gåvan och de instinkterna, menade att tänka. Att utvecklas.


Och nu kommer vi osökt in på mitt andra stycke. Ni får ursäkta en viss politisk inkorrekthet.
Nåväl, jag kom att fundera lite över vår syn på livet.
Vi ser ju det som att varje individ har sitt eget liv, var och en har ETT liv.
Men tänk om man istället ser det som, att vi alla delar på ett kollektivt liv. Var och en har EN DEL av det totala livet i världen.
Som en tårta, som delas på tex åtta personer. När var och en har ätit sin del, finns EN DEL av tårtan i varje person.


Nu skulle man kunna tänka sig, att livet i världen är konstant. För att hålla en varelse vid liv, krävs att liv (delar av livet) tas från andra individer. Och det är ju det vi gör!
För att en människa ska kunna fortsätta leva, behövs grödor skördas och djur avlivas (resp.).
Det är därför en ökande befolkning kräver så mycket av jorden - vi kommer i behov av mer liv än vi har tillgång till.
Man skulle då kunna tänka sig en slags "rangordning" bland livets alla varelser, där det krävs mer liv för att att hålla en högra rankad varelse vid liv, än en med lägre rang.
Vad är det då som avgör rangen? Storlek? Styrka? Intelligens? Utveckling?
Detta skulle även (dock) kunna förklaras rent naturvetenskapligt, med diverse näringsvävar o dyl...

Återkommer säkerligen med fler funderingar av detta slag.
Chao!

Vad hände?

Jag orkar inte vara här längre. Jag vill inte vara den jag har blivit, jag vill vara som jag var innan. Inte innan innan, men innan som för några månader sedan. Då jag fortfarande kunde se världen som jag vill se den. Visst förespråkar jag fortfarande att man ska se varenda underbar detalj i världen, som jag skrev om i mitt förrförra inlägg. Men jag har så svårt för att göra det.
Jag älskar ju verkligen den här tiden på året, men hela mitt synsätt har förändrats. Lusten att springa barfota över en äng, eller det fantastiska i barndomsdrömmen att kunna flyga, det har försvunnit.
Det påverkar mitt sätt att skriva, jag kan inte längre förmedla det jag vill. Jag ser inte längre den skrovliga barken eller de fina lavarna därpå. Jag ser inte myran som klättrar uppåt mot den färggranna kronan, eller fårorna i varje skört blad.
Jag ser ett träd.
Och sedan en fråga: Vad spelar det för roll?
Vad har trädet för betydelse, när det enda riktigt essentiella i denna värld är den egentliga sanningen? Så har jag börjat tänka. Filosofi kanske skadar mig, men jag älskar det.
Dessa tankegångar föds ur att jag allt oftare börjat få känslan av att befinna mig utanför min kropp. Så vad spelar ytan för roll, om jag kan existera utan kropp?
Mitt förra jag hade svarat, att det var en underlig fråga, eftersom enligt denne, är att existera, att uppleva saker. Och det är ju med kroppen, som man förnimmer dessa upplevelser. Jag upplever, alltså finns jag.
Ju mer man förnimmer, desto rikare blir ens värld.
Men vad spelar det för roll, när själen och kroppen existerar var för sig, men det endast är själen, som kan komma fram till den verkliga sanningen. Vad är känslor och intryck mot tankar? Vad är ett träd, mot sanningen om bakgrunden till dess existens?
Jag ser inte längre vad världen tjänar till.
Cyniker, viskar en djävul i mitt öra. En förödmjukelse utan dess like
Men vad vore tankar, utan känslor och intryck? Vad är förnuft?
Jag orkar inte leva så här, jag vill åter se allt vackert.
Jag måste nog ta mig i kragen och göra något åt det här, men problemet är att tiden går så fort. Den har saktat ner något, men det känns fortfarande inte som att jag har någon tid kvar. Folk säger att tiden går fortare ju äldre man blir, men fortare än det har gjort för mig är nog omöjligt. Isåfall vore jag runt hudra alleredan.
Ju mer jag funderar över världen, desto overkligare verkar den. Ju mer jag tänker över mitt liv, desto mer meningslöst verkar det.
Vart tar min värld vägen? Cyniker...

Allting är allting.

Ja, ni läste rätt. Och ju mer jag läser, desto säkrare blir jag.
Allting är allting, och allting är samma. Flummigt? Lyssna på det här då:

Allting runt omkring oss, all materia och även mycket som sker, är uppbyggt av energi av olika slag. Enegri kan varken nybildas eller förintas, men den kan omvandlas. Vid varje sådan här omvandling från exempelvis lägesenergi till röresleenergi (barn åker på pulka från toppen av en backe), så frigörs en viss mängd värmeenergi (det blir varmare) Värmeenergin går inte att omvandla till någon annan energiform - den är så att säga förlorad, liksom man kan slå sönder en sten till små sandkorn, men omöjligt slå ihop sandkorn att bilda en sten igen. Värmeenergin har så kallad högst entropi - oordning.
Eftersom universum strävar mot högre entropi - bevis på detta är att universum utvidgas, eftersom det har visat sig att alla himlakroppar är på väg bort från varandra-, kommer universum sluta som ett stort virrvarr innehållandes endast värmeenergi.

Ju mer vi människor forskar, desto mer kommer vi upptäcka att allting går att uppnå. Detta eftersom allting går att omvandla till värmeenergi, och då borde allt (förutom just värmeenergi) gå att omvandla till alla andra energiformer med - som ju allting är uppbyggt av. Allting går alltså att omvandla till allting annat.
Eller förresten, kanske det bara går nedåt, jag kommer tyvärr inte ihåg. Alltså att energin med högst entropi går att omvandla till den med näst hägst entropi, men inte uppåt igen liksom. Rätta mig om jag har fel.

Eller som jag uttryckte det vid matsalsbordet i onsdags: Allting är celler.
Då menar jag ju inte att allting är celler som våra bestående av diverse mitokondrier, ribosomer och DNA. Men om man tänker på universum från ett utifrånperspektiv, ser det inte lite ut som en cell då med dess olika beståndsdelar slumpmässigt utplacerade i någon slags cellplasma?
Man kan även gå inåt, och titta på atomerna. Är inte även de en slags "cell"?
Eller kanske ska jag säga att cellerna är som atomer. I vilket fall syftar jag på en maskin av interagerande delar utspridda på ett bestämt område.
Atomerna bygger upp cellerna com bygger upp organen som bygger upp oss som bygger upp jorden (läs himlakropparna) som bygger upp solsystemen som bygger upp galaxerna som bygger upp universum.

Men sen då? Vad bygger universum upp? Enligt min teori från mitt Svarta Hål-arbete i ettan, en kedja av ihoplänkade svarta och vita hål. Men, är universum egentligen bara en ny cell, som bygger upp en ny kropp, som bygger upp...?
På samma sätt kan man gå inåt: Atomerna byggs upp av nukleotider som byggs upp av kvarkar som byggs upp av...
Värmeenergi?
Som sagt, allting är allting. Och allting är samma.

Vi talade även om att celler kan "tänka" fast endast inom dess "ramar" (I know you like this, Malin;)). Detta kan vara ganska svårt att både förklara och förstå, men jag försöker och hoppas att ni gör detsamma.
Man kan tänka sig cellers agerande som ett resultat av någon slags tankefunktion. Dock säger ju inte vi människor att våra celler tänker, för enligt oss så tänker vi, med tankar, med egna viljor och åsikter.
Men om man bortser från det, och tänker sig in i en cells situation, skulle man inte kunna säga att den tänker, fast inom sina ramar? Det den gör resulterar i saker. Den väljer att göra vissa saker, som att producera vissa sorters protein under olika perioder i livet, och även om dessa tendenser har kunnat förklaras rent fysiskt, så är det ju ändå en slags tanke, bara det att den är inom ramen för cellens tankeförmåga.
På samma sätt tänker vi människor inom ramen för vår tankeförmåga. Vi har till exempel otroligt svårt att tänka oss världen med en fjärde dimension.
Om någon högre stående varelse, som kunnat se i alla dimensioner (säg det egentliga, totala universum), hade sett oss utifrån, hade inte denna då tyckt att vi var väldigt begränsade i vårt "tänkande", liksom vi ser på våra celler?

Det tåls att funderas på.

/Ika

Bloc Party. gör helt fantastiska texter (& Platon)

Så, jag vaknade upp imorse och utvecklade Platons Idévärldsteori. Det är faktiskt en ganska udda morgonrutin (to be?), även för mig.
Nåja. Lite bakgrundsfakta: Platon var en filosof som levde på 400-300 talet före kristus. Platon trodde att den värld vi lever i, endast är en försämrad avbild, en slags skugga, av en finare värld, en perfekt värld. I denna värld är formerna, idéerna, till alla skapelser. Anledningen till att vi endast ser en slags skugga, är att våra sinnesorgan (som vi ju tar in all kunskap om vår värld med) är ofullständiga.
Han liknade det vid grottmänniskor i en grotta. Människorna sitter på golvet, med ryggen mot utgången och ett ljus, som lyser på grottväggen framför människorna. Framför detta kan hela den "egentliga världens" skapelser passera, så att skuggor slår på grottväggen. Dessa skuggor, är allt grottmänniskorna ser och upplever; det är deras värld. Men egentligen är det ju bara skuggor av ex en häst som passerar framför ljuset, de ser ju inte den riktiga hästen. Om någon av människorna nu hade vänt sig om och gått ut i den perfekta världen, hade han ju blivit helt förstummad av den riktiga hästens skönhet, i jämförelse med den sketna skugga han är van att kalla häst.
På samma sätt är enligt Platon alla ting i denna värld, en slags sämre kopia av samma saker i en så kallad Idévärld.

En tanke jag fick medan jag skrev nu, är att Gud - om man tror på denne - skulle ha skapat denna idévärld, och sedan skapat människan. Detta skulle ha förklarat varför inte vår värld, fylld av hat och krig, är perfekt. Speaking of Teodicéproblemet ("Gud är god och allmäsktig - varför finns då ondska?"). Gud skapade helt enkelt världen utifrån sin goda allmäsktighet, men människan med sina ofullständiga sinnen kan inte uppleva denna fantastiska värld, och "löser" detta med tex krig.
Dock uppstår ett nytt problem nu: Varför skapade Gud människan med ofullständiga sinnen?

Nåja, nu till det jag skulle komma till, alltså den idén jag fick när jag vaknade. Jag tror inte till 100% på Platons teori - knappt alls, faktiskt. Men jag gillar ju att återgå till människan, individen, och det gjorde jag även när jag funderade över Platons teori.
Det finns ingen sk Idévärld, men vi (de flesta) lever ändå i en på något sätt falsk världsuppfattning - en världsuppfattning sämre än vad den kunde ha varit.
Vi underskattar våra sinnen. Man kan helt enkelt skapa sig en Idévärld!
Vad jag vill komma till, är att man själv väljer hur man ser världen.
Jag kan se en häst som ett stycke kött på fyra ben som går att rida på, se manen som risigt tagel som behöver kammas några gånger i veckan. Eller så väljer jag att se varje hårstrå, dess mjuka rödbruna glans, det fulländade i varje mörk rot som växer ut mot en ljus topp. Och på det sättet kan jag se hela hästen som något helt fantastiskt och oförståeligt vackert.

Efter det kan man övergå från hästen, till stallet, till träden utanför, till ljuset vid vägen och sedan hela världen! Eller så väljer man att koncentrera sig på att uppskatta de små undren i det stora hela.
Vad jag vill belysa är att man kan skapa sitt eget paradis. Eller, för att ta ner mig någorlunda på jorden igen; världen blir vad man gör den till.
/Ika

PS (tillagt 9/10)
Gick med "min" hund idag, och kom på att enligt Platons teori, borde djur i allmänhet uppfatta världen mer som Idévärlden än vi människor, då de har otroligt mycket bättre utvecklade sinnen än vi. De upplever alltså världen som en far more fantastisk plats än vi (om man bortser från att de vant sig vid denna uppfattning).

Mind is powerful

I mitt inledande inlägg till den här bloggen, "En liten mjukstart", skrev jag om hur saker man upplever i sinnet kan vara precis lika verkliga som de man upplever fysiskt.

Ett exempel på detta, kom jag på när jag nyss chattade om kärlek med http://penitentiary.blogg.se/.

Det är intressant det här med idolförälskelser. Det som avgör om man blir attraherad av en person eller inte, är ju till stor del om de speciella dofterna som man utsöndrar matchar. Har man inte träffat personen i fråga - och därmed inte heller har någon aning om dess egentliga personlighet - kan man ju aldrig veta om man skulle bli kär i personen om man sågs. Man blir helt enkelt kär i en helt fiktiv person, som ens egen hjärna har byggt upp.

Det som främst spelar in i den här attraktionen, är naturligtvis personens utseende.

Jag överlåter kärleksspekulationerna till min ovan nämda bloggkollega.

Det är nämligen så att jag idag läste en artikel i Illustrerad Vetenskap om just skönhet.

Det har visat sig att vi anser ett ansikte som i en dator satts ihop av flera ansikten, vara vackrare än varje ansikte för sig. Om datorn sedan valde ut de vackraste ansiktena (uppföljning nedan) och satte ihop dessa till ett ansikte, och subtraherade dessa "vackraste dragen" från det första ihopsatta ansiktet, fick man fram att för drag som uppfattas som vackra gäller

Kvinnor: liten haka, smal näsa och stora ögon (jfr Barbie..)

Män: kraftiga käkar, markerade ögonbryn och skäggväxt

Det intressanta är, att just dessa drag hos mannen ges av könshormonet testosteron, som påverkar immunförsvaret. Kvinnor dras alltså generellt sett till män med dragen som vittnar om störst chans att överleva - en princip som sitter i sedan människans tidiga dagar.

För kvinnors drag gäller att de signalerar ungdomlighet och fruktsamhet, men ett "barnsligare" drag framkallar även en vilja att ta hand personen i fråga, jfr sk puppy eyes.

Jo, här kommer ni uppföljningen. Det har visat sig att i i princip alla kulturer, genom alla tider, har symmetri, slät hy och oftast även tydliga, markerade ansiktsdrag ansetts vackert. Datorn hade alltså programmerats att känna av dessa utifrån ansiktena.

Ser man bra ut, har man alltså alltid haft större chans att hitta en partner. Som tur är, är det dock väldigt mycket som spelar in när en person ska avgöra om en annan person är vacker, såsom denna persons tidigare upplevelser/erfarnheter, dess inställning, humör, men även den betraktade personens attityd.

Som redan konstaterat, uppfattas man som far more attraktiv, om man är öppensinnad och framför allt ler.

Suck.

Varför ska alla misstolka detta ord? När jag använder det, är det i 99% av fallen på svenska, då det är ett mycket bättre uttryck på detta språk (även om engelskan lätt konkurrerar ut svenskan på de flesta andra fronter).

Nåja, nu till saken. Ingenting. Jag hade inte tänkt skriva om någonting. Men vi får se vad det blir.

Jag har flera drömmar. En av dem är att publicera. Så länge jag har kunnat skriva (sedan jag var ca fem år gammal) har jag gjort det, och känslan av blyerts mot papper har alltid varit något av en romantisk känsla för mig. (Har ytterligare en blogg för detta ändamål, denna fylld av diverse mästerverk/medelmåttiga noveller; ikamedk.blogg.se)

Jag var på utvecklingssamtal idag. Jag tänkte nu sammanfatta samtliga mina sådana genom tiderna:
Årskurs 1-3: "Marika är mycket duktig"
Årskurs 4-6: "Marika är mycket duktig och ambitiös"
Årskurs 7-9: "Marika är ambitiös och intresserad."
Årskurs 1-2: "Jaha... Jaa, det här ser ju bra ut"
Jag gick ut nian och första året på gymnasiet - inne på andra nu - med MVG i samtliga ämnen. Jag önskar ej idka skrytverksamhet. Det är bara så det är, fakta.
Och efter det där obligatoriska "Det ser ju bra ut", så kommer frågan om vad jag tänkt rikta in mig på efter gymnasiet. (För vad mer finns att diskutera om mig?)
Men vad vet jag? Jo, man ska ju rikta in sig på det man är intresserad av. Så om jag tänker efter, vad är jag verkligen intresserad av.
Att lära mig. Att utvecklas. Och så slutligen, att skriva.
(Även filosofi, psykologi, hälsa, astrofysikaliska teorier, matematik, engelska, musik, design/inredning, konst, kultur, politik, mystik...)
Men, på vilket sätt hade jag helst nått alla dessa intressegrupper? Jag tror ni kan gissa er till det.

Överallt får man höra just detta, att man verkligen måste rikta in sig på det man är intresserad av. Ändå blir både lärare, studievägledare och släktingar förfärade när en flicka med sådana betyg inte tänker läsa till läkare el. dyl.
"Jag skulle vilja läsa Litterär Gestaltning i trean..."
"VA?! Men då missar du ju meritpoängen för Spanska 5!"
Jag säger bara SOM OM skolan är till för att utveckla elevernas intressen! J*vla kommunala skolor och inte kunna göra allt för att eleverna ska få läsa det dom allra mest önskar. Som om jag behöver de där extra 0,5 poängen om jag ändå går ut med 19-20,0!
Min taktik är att hålla alla dörrar öppna.

Men tänk, om min skola och min rektor, verkligen hade försökt placera mig rätt så att jag fick utveckla mitt skrivande redan i gymnasiet. Nej, jag tänker verkligen kämpa för det här. Mitt skrivande är i princip så mycket Jag det kan bli, och jag tänker inte ge mig i att få utveckla det. Jag tänkte skriva "i första taget" där också, men JAG TÄNKER INTE GE MIG! Någonsin!

I shall write till I die. /Ika

Jag fick just en uppenbarelse

En vän skrev nyss till mig, att ingenting är vackrare än kärlek.
Då plötsligt, slog det mig:
Allt vackert är kärlek.

Om jag anser att någonting är vackert, känner jag en slags kärlek till detta ting. Det är kärleken till det som gör att jag anser att det är vackert.
'Vackerheten' i tinget, är kärleken till det från mig.
Detta ger alltså att jag själv kan framkalla en känsla av att tycka någonting är vackert, om jag lyckas känna kärlek till tinget i fråga.
Är då ingenting vackrare än kärlek? Hur vackert jag tycker någonting är, beror således på hur stor kärlek jag känner till detta ting, och om jag känner en stor kärlek till kärleken själv, eller rättare sagt större kärlek till kärleken än till något annat, blir ju ingenting vackrare än kärlek.

Om ingenting är vackrare än kärleken är alltså upp till var och en. Vilket antagligen var de flesta av eras reaktion på den första meningen i detta inlägg.

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet

Ett citat av min mamma, som man tycks höra var och varannan sekund nuförtiden.
Och det stämmer verkligen.
Den senaste tiden har mitt liv gått så fort. Sedan jag började skolan har det gått en dryg månad, och nu när jag tänker tillbaka känns det som ganska lång tid, men när man är mitt inuti det, försvinner dagarna lika fort som de kom.
De två senaste veckorna har jag haft speciellt svårt att hålla isär, då jag sovit ganska underligt och inte märkt av nätterna. Det känns som att jag bara gått och gått på 100% konstant, utan några pauser. Som om man skriver en mening utan mellanslag - man läser den automatiskt mycket snabbare.
Detta har gjort mig väldigt trött, men samtidigt också gjort att jag lättare kunnat uthärda tiden. Den har ju bara gått och gått, och dess konstanta framflytande har fått mig att falla in i en slags dvala, som gör det lättare att bara gå och gå tillsammans med tiden.
Som ett buffertsystem inom kemin; förändringar påverkar den totala balansen väldigt lite.

Det som däremot ändrats i och med detta, är min inställning till livet. Eller kanske inte inställning, utan mer känsla inför.
Mitt liv är snart slut. Tidigare hade jag panik över att det var så långt kvar, men nu känns det mer som att jag har en väldigt kort tid här.
Inte att jag för den sakens skull kommer dö ung eller förlora livet på ett annat sätt än det naturliga, utan ett liv är helt enkelt inte så långt. Jag kommer helt enkelt inte leva längre snart.

Jag känner inte för den sakens skull att jag får panik på något sätt. Ibland känner jag mig gammal, ibland väldigt ung. Jag får dock en önskan om att betyda någonting, och att lämna efter mig någonting till världen. Det kan vara allt ifrån att studera astrofysik, skriva till Stephen Hawking och tillsammans med honom diskutera och ge ut en bok som avslöjar universums uppbryggnad, till att gräva ner en låda med allting jag skrivit under mitt liv, och hoppas att någon någon gång hittar den och blir intresserad nog att börja läsa.

Min lillebror berättade igår vid matbordet att de på matten hade räknat ut att man i genomsnitt lever ungefär 29 000 dagar i ett liv. Tjugonio tusen, tänker man då. Det är ju inte så mycket!
Är man femton år har man levt ca 5000 dagar, det vill säga fem tjugoniondedelars liv. Det är faktiskt en ganska stor del.

Som sagt, livet bara passerar förbi. Men få inte panik över det. Livet är bara livet. Vem vet vad som väntar? Varför inte vara nyfiken istället för att gräma sig inför döden? Men först och främst, var nyfiken på vad livet här kan ge dig, och när du är gammal nog att tro att du lärt sig allt du någontin kommer lära dig, lär ut detta till yngre själar.
Då kopplar vi samman alla liv.

/Ika

Vem är det jag försöker lura egentligen?

Jag älskar det här. Jag älskar den här delen av mig själv.
Jag älskar att sitta uppe till klockan tre på nätterna. Att ligga ner och låta mig omslutas av Sigur Rós musik till den grad att jag inte längre känner av min kropp utan verkar sväva i ett vitt dis enbart bestående av mina egna tankar.
Jag älskar att låta alla de känslor som flödar genom mig leva ut via den svarta tuschpennan i min hand, älskar att se mina bilder formas ur någonting jag inte visste skulle finnas förrän jag skapat dem.
Jag älskar att skapa.
Jag älskar att vässa blyertspennor och fylla blad efter blad med ord. Jag älskar att tända en lampa om natten och måla lager efter lager på frasiga papper.
Jag älskar att skriva och att rita och att flyta runt i mina tankar, och jag älskar att få leva ut i det jag skapar.
Jag älskar den här delen av mig själv. Och jag tänker inte försöka lura någon längre.

Hejsan allihopa!
Nu plötsligt fick jag lust att skriva ett "vanligt" blogginlägg.

Idag hade vi idrottsdag. Det var sjukt kul, dock med en del missöden. Dels Martin, som glömde bort att överlämna stafettpinnen, och sedan en pinsam fotbollsmatch. Jag blir så jäkla sur!
Första matchen gick asbra, enligt mig i alla fall. Vi mötte bf-treorna, och det slutade med tre ett till dom. Men varför gick då denna matchen asbra? JO, jag kämpade, allt vad jag kunde. Vi gjorde första målet. Sedan får Munti som står i mål övermod och tycker att han ska vara utespelare. Vips, så har de gjort tre mål och matchen är plötsligt över.

Trots detta, gör de samma misstag även nästa match. Dessutom, så skiter de i att passa oss tjejer! Vi var fyra tjejer av sju spelare totalt, som alla gärna hade gått in för det - om vi bara hade fått bollen. Andra laget var verkligen asduktiga och det slutade med sju noll någonting.

Men vafan?! Jag blir så jävla sur, hade värsta läget och ändå måste de tänka att tjej=kan inte spela. SO WHAT om jag kan spela, jag kan KÖTTA! (Och jag är faktiskt inte helt tokig på plan heller!) Men nejdå, Sinan ska passa Munti, som täcks av två från det andra laget, TROTS att BÅDE jag och Issa stod fria rakt framför mål.
DESSUTOM blir de j*vla killarna sura när det går skit, vilket sänker lagandan nåt så totalt!
Nä fy för sånna säger jag bara.

Hejs!

Plus och Minus

En sak jag länge funderat över, är om man ser annorlunda ut för olika personer. Alltså om ens utseende uppfattas olika från person till person. En person kan ju tycka man är skitsnygg, medan en annan inte alls håller med.

Sedan kan jag ju tycka jag ser bra ut en dag, medan jag dagen efter knappt vill visa mig för folk. Det kan vara på grund av saker som att min näsa är lite rödaktig, hårstråna i mitt ögonbryn ligger konstigt eller att huden runt ögonen är lite svullen - saker som självfallet ingen annan tänker på.

Sedan är det ju allt det där kemiska. Man utsöndrar olika lukter och beroende på hur dessa matchar med andra personers lukter, attraheras man mer eller mindre av varandra.

Kan dessa även göra så att man ser en persons utseendemässiga fördelar respektive nackdelar? Jag har nämligen märkt att vissa killar man passerar tittar på en, medans andra knappt ens slänger iväg en blick. Vad är det som gör att man för vissa personer ser bra ut, och för andra inte?

Självklart spelar en massa faktorer in. Kanske har killarna som inte tittar flickvän och väljer då att inte se på andra. Kanske har de haft en dålig dag eller så har de bråttom någonstans.

Men ibland får man ju en känsla, som att man känner i nacken när någon kollar på en.

Hur ser jag ut för andra?

Vad gör jag här? Jag ska sitta och plugga! Ingen läser väl ändå det här (och om ni trots allt gör det så hade kommentarer uppskattats!)

Fast ni bloggläsare vill väl mesta bara läsa om mode och svenska tjejers vardagsliv. Inte för att det är något fel med det, jag önskar bara beklaga mig över att ingen intresserar sig för filosofiska frågor och reflektioner över vardagliga fenomen.

Intressant! Jag kan i princip skriva vad jag vill här. No shiiet, det är min blogg. Kan skriva hur dållig svenska ja vil åsså. Men jag väljer nog att utrrycka mig korrekt.

Men ennihwei. Fan vad jag älskar England! Den brittiska dialekten är helt fantastiskt underbar och krydda det med lite Midsomer Murders och asgullig royal family-fetishism - vem kan motstå det?

Jag undrar om det blir något British accent-utskott.

England in my heart!

Insåg just att min almanacka som hänger under en hylla vid min säng fortfarande visar augusti månad. Ångest. Jag vill inte gå in i september, vill inte att tiden ska flyta på så fort som den gör.
2009 skulle ju bli ett bra år! Det kändes så i vintras, som att det skulle bli det, verkligen. Och inte för att det har blivit ett dåligt år, inte i jämförelse med 2008 i alla fall som rent ut sagt var ett riktigt skitår, men det skulle inte bli några lättsamt mediokra tolv månader utan någon egentlig mening.
Vad är egentligen meningen med mitt detta år? Det känns som att nästa skidresa ligger bakom knuten men som att sommaren aldrig riktigt varken kom eller gick.
Allt jag gjort är gått och dragit runt, lärt mig en del, om mig själv och annat. Men så är det ju det som gör att man utvecklas, går vidare. Att man lär sig saker. Jag tycker aldrig jag gjort något annat, och ändå känns det som att jag gått tillbaka i min utveckling.

Nostalgi

När jag var liten såg Burlöv Center helt annorlunda ut. Mindre glas, mindre 'måste-andas-fashion'. Det stenbelagda golvet var åt det gulare hållet och till skillnad från idag bodde de flesta som vistades där i Burlöv eller strax utanför. Blomsteraffären låg på en öppen yta strax utanför kassorna, istället för en inskränkt liten area vid ena utgången vilket nu är fallet.
Med andra ord är det bra mycket fräschare nu. Det enda som jag egentligen saknar från det gamla BC, är en liten maskin som var placerad ungefär där folk från Telenor numera brukar stå och marknadsföra nya modeller.
Den huvudsakliga delen utgjordes av en kanin (OBS ej levande - dock ej heller död), och om man tryckte på en knapp, löd ett meddelande som bara sjuder nostalgi för en nittiotvåa som jag:
"Funny Bunny heter jag, och jag är så god och glad. Vill du ha en liten grej, stoppa då fem kronor i mej!"
Så tjatade man till sig en femma från sin ömma moder, lillebror ska också få en, och sedan ägnade man hela shoppingrundan åt att trycka på den där knappen, om och om igen. Om mamma tappade bort sina ungar, visste hon var de höll hus, vill säga.
Tyvärr var inte de små "grejorna" till så mycket större glädje när man växte upp (de tappade sin glans under ungefär 1,5 vecka, dvs tills man fick en ny), och under de senare åren har nog flertalet sålts vidare på diverse loppis. Min lillebror kommer nog under de kommande åren börja intressera sig för andra sorters "Funny Bunnies" och om vi tappar bort varandra kommer mamma aldrig någonsin kunna finna mig på Burlövs Center - om hon inte kommer ihåg att sätta på sin mobil, vill säga.

Färgade kontaktlinser?

Varför är vi alla olika? Och nu menar jag inte varför vissa har blå ögon och andra bruna, utan på insidan. Vi som bor i samma delar av världen har oftast snarlik kultur och samma värderingar, varför blir då inte alla tex ärliga, som vi fått lära oss att man ska vara?
Har även detta med generna att göra? Kanske betsämmer generna huruvida olika centrum i hjärnan ska växa sig mer eller mindre dominanta. Har en pratkvarn ett mer utvecklat talcentra än en tystlåten? Är tålamodet uppträningsbart eller beror det på gener?
Eller har våra egenskaper med arv från miljön att göra? Om min mamman är envis, betyder det att barnet med största sannolikhet också blir det, eftersom hon är ett av barnets största förebilder?
Ett som är säkert är att våra egenskaper påverkas, av vårt umgänge. Kanske mer än av något annat. De vi träffar dagligen påverkar oss utan tvekan till att bli mer eller mindre självsäkra, självständiga eller humoristiska.

Men saker som om jag är social eller inte, om jag är kvicktänkt eller kanske en ensamvarg, påverkas det främst av gener eller miljö? Visst är det bevisat att en som är duktig på språk har en bra utvecklad vänstra hjärnhalva.
Generna sätter gränserna och miljön bestämmer var inom dessa man hamnar, sade min biologilärare. Men hur mycket av detta kan man styra själv?
Jag skulle säga i stort sätt allting. Kanske har jag en låg "gen-gräns" för matematik, men inom denna kan jag alltid öva upp så att jag är så bra som jag kan vara i matte. Om jag märker att det lätt slinker ur mig lögner, kan jag bestämma mig för att verkligen försöka bli ärligare.
Den mänskliga viljan är så mycket starkare än många tror.
Det är som skolan ungefär, i alla fall innan man börjat gymnasiet. Man kan inte välja vilka ämnen man ska läsa, men man kan välja vilket betyg man vill satsa på.
Det är omöjligt att säga hur mycket av våra egenskaper som bestäms av gener och hur mycket som bestäms av miljön, men det mesta av hur vi är, kan vi bara bestämma själva.

Fullt upp

Här sitter jag i min ensamhet på rummet och pluggar fysik. Ganska meningslöst enligt mig, särskilt som allt inom fysiken bara är regler som vi själva kommit på. Dessa bestämmer hur världen fungerar.
Men om jag inte anser att the essential i världen kan sammanfattas i formler, varför ska jag då lära mig dessa?
Suck. Hade mycket hellre läst filosofi och psykologi. Boken "Filosofiska frågor" och en Illustrerad Vetenskap ligger och väntar på mig vid sängen. Så mycket mer lockande enligt mig.
Nåja, lite astro- eller atomfysik har väl aldrig skadat någon, men varför i hela fridens namn skulle jag vilja veta vilka areor Rasmus och Pontus ska ha på sin domkraft? Med andra ord läser jag gärna Fysik B, men A-kursen känns inte fullt lika relevant för min del.

Jag önskar jag var ensam hemma, utan en massa uppgifter på mina axlar. Det enda jag ska göra hela helgen är att plugga, om man bortser från städa, fira lillebror, fira kusinbarn+inflyttning, glo på loppis och ha filmkväll på söndagkväll. Varför händer allting samtidigt?
Tänk så annorlunda mitt liv hade varit utan all stress och press. Om jag inte satsat så på plugget... Men det är ju den motivationen som får mig att klara av det, att utvecklas.
Jag ångrar ingenting.

Vad ska det bli av mig? Några säger att världen går under år 2012.

En liten mjukstart

Det finns så mycket intressant i den här världen. Jag intresserar mig för mycket, men långt ifrån allt. Saker som inte intresserar mig särskilt mycket är båtar, datorer, fordon, Paradise Hotel och det mesta min lillebror säger.
Vem avgör vad som är intressant och inte? Självklart är det upp till var och en. Det räcker med att en enda person tycker någonting är intressant, så är det det.
Detsamma gäller vad som finns och inte finns, något som däremot intresserar mig mycket.
Är det bara det vi ser som finns? Det vi kan känna rent fysiskt?
Själv anser jag att någonting finns, bara man tänker på det. Då finns det ju i tanken, och tanken finns. Detta innebär att allting egentligen kan finnas, det är bara fantasin som sätter gränser. För en person som tänker mycket, kan världen inuti huvudet vara minst lika stor som den utanför, och minst lika verklig.
Låter det flummigt?
Då skulle ni hört de gamla grekerna.