Idag damp en tidning ner i vår brevlåda, rättare sagt en Frida! Detta sker ungefär en gång i månaden, och då kanske ni undrar hur i hela fridens namn det kommer sig att en tjej som annars verkar ha koll på läget läser sådan ytlig skvallerblaska.
Och ja, det är jäävligt ytligt, men det är jäävligt kul.
Jag vet inte när jag började prenumerera på den, och jag minns inte varför. Varför vill jag läsa om vad Miley Cyrus gjorde i helgen, på vilken snabbmatskejda Sienna Miller käkar oftast eller vilka kulörta ögonskuggor jag ska matcha med vilka läppstift, när jag aldrig använder någotdera?
Jo, för att it takes my mind of things.
Troligen har tidningen från början av min prenumeration framkallat ett svagt beroende av att veta om kändisarnas liv och om modets senaste svängar även om jag verkligen inte följer något av det slaviskt, jag menar där är otroligt många artiklar som jag inte bryr mig ett piss om.
Men varför njuter jag då av att läsa det?
Jo, det är ett avbrott. Det är ett sätt att spendera någon timme på annat sätt än plugg och träning, vilket oftast fyller upp min vardag. Det är rent ut sagt underbart att få lägga ifrån sig fysikboken för ett tag, och läsa om saker som jag verkligen inte behöver bry mig om, som inte påverkar mig på något sätt, såvida jag inte väljer det.
Flera gånger har jag funderat på att avsluta prenumerationen, men så inser jag att jag kommer sakna den, tidningen. Jag är trots allt intresserad av mycket och även om de flesta sakerna som skrivs däri inte hör till mina främsta intressen, så är det kul att läsa om. Jag har en förmåga att se saker ur olika perspektiv. Många tycker att tjejtidningar jättelöjligt, men jag har otroligt många sidor, och jag trivs med denna.
Dessutom tycker jag tidningen har förbättrats avsevärt på sistone, på så sätt att de skriver mer och mer om hälsa - både på utsidan och insidan - vilket jag tror gör nytta för många unga tjejer. Där finns dessutom många nyttiga frågespalter som ger svar på allt från sex till yrkesutbildningar.
Tidningen ger ju även en inblick i vad mina jämnåriga sysslar med. Jag är glad att kunna umgås med många olika personer, då många i min ålder trots allt inte diskuterar universums uppbyggnad med avseende på maskhål, livsfilosofi och ekonomi- och arbetspolitik på luchrasterna.
/Ika
28 oktober, 2009
25 oktober, 2009
Lev!
Låter det som en litet töntig uppmaning? Som en tes till en halvlugn schlagerlåt av någon B-artist? Kanske rentav någonting Tomas Di Leva skulle kunna kläckt ur sig?
Lugn, det är bara ett råd, från mig till er alla.
Hela mitt liv (fram tills för lite drygt ett år sedan) har jag blivit sedd som direkt konstig. Ibland har jag till och med blivit utfryst pga detta "faktum". Jag har mött många höjda ögonbryn och bitchiga "Okeej...?".
Konstig, och mesig. Varför?
Jo, därför att jag har levt fullt ut. Jag har levt med passion, redan innan jag visste att det var det jag gjorde. Jag valde helt enkelt att inte dras med strömmen.
Kanske inte att jag har gått in med hundra procent hela livet, men jag har uttryckt mig och visat det jag vill visa.
Det kan vara allt från att säga till någon random person att han eller hon har en fin tröja, för att jag tycker det, till att verkligen uttrycka alla mina känslor.
Detta har ju stundtals gjort mig vädigt sårbar, men jag har klarat mig fint ändå, och till råga på allt har min tillvaro blivit något finare, och jag fick chans att på något sätt känna mig mer 'speciell' än andra, vilket gjorde att jag vågade vara den jag var.
Det tydligaste exemplet, var det jag själv utsattes för. Folk ansåg helt enkelt att jag var pinsam.
Jag har väldigt svårt att tycka att folk gör bort sig. Om någon snubblar och fiser - So what? Om någon berättar för mig att "Du, hon där är skitkär i han tönten", okej, härligt för henne! Vad bryr jag mig om det? Kanske hade jag gått fram och stöttat tjejen, så att hon verkligen vågade uttrycka sin kärlek!
På senare tid har jag verkligen släppt på det där ang mig själv också; det känns nästan aldrig som att jag gör bort mig. Jag har helt enkelt blivit mer bekväm i mig själv.
Jag har alltid tyckt sådana personer som ofta blir utsatta för tjejfniss och pekningar, istället har varit väldigt intressanta. Jag är väldigt öppen för alternativ, och istället för att förakta undantag, har jag en förmåga att välkomna dem.
Men vad, kanske ni tänker nu, har detta att göra med min fina rubrik?
Jo, vad jag ville komma till var, att - hur klyschigt det än må låta - om man bara är öppen och är sig själv, så berikas ens liv.
För hur tråkigt är det inte att stänga sig inne i fördomar och värderingar? Hur tråkigt blir inte livet, om man inte lever ut, och det med passion.
Det hade blivit som om Usain Bolt hade tyckt han såg för löjlig ut i de där tajta shortsen, och därför hållit igen på sina hundrameterslopp. Och hur kul hade det varit?
Nej, var er själva, och våga bjuda på den personen! Lev med passion och när ni ger, ge allt vad ni har.
/Ika
Lugn, det är bara ett råd, från mig till er alla.
Hela mitt liv (fram tills för lite drygt ett år sedan) har jag blivit sedd som direkt konstig. Ibland har jag till och med blivit utfryst pga detta "faktum". Jag har mött många höjda ögonbryn och bitchiga "Okeej...?".
Konstig, och mesig. Varför?
Jo, därför att jag har levt fullt ut. Jag har levt med passion, redan innan jag visste att det var det jag gjorde. Jag valde helt enkelt att inte dras med strömmen.
Kanske inte att jag har gått in med hundra procent hela livet, men jag har uttryckt mig och visat det jag vill visa.
Det kan vara allt från att säga till någon random person att han eller hon har en fin tröja, för att jag tycker det, till att verkligen uttrycka alla mina känslor.
Detta har ju stundtals gjort mig vädigt sårbar, men jag har klarat mig fint ändå, och till råga på allt har min tillvaro blivit något finare, och jag fick chans att på något sätt känna mig mer 'speciell' än andra, vilket gjorde att jag vågade vara den jag var.
Det tydligaste exemplet, var det jag själv utsattes för. Folk ansåg helt enkelt att jag var pinsam.
Jag har väldigt svårt att tycka att folk gör bort sig. Om någon snubblar och fiser - So what? Om någon berättar för mig att "Du, hon där är skitkär i han tönten", okej, härligt för henne! Vad bryr jag mig om det? Kanske hade jag gått fram och stöttat tjejen, så att hon verkligen vågade uttrycka sin kärlek!
På senare tid har jag verkligen släppt på det där ang mig själv också; det känns nästan aldrig som att jag gör bort mig. Jag har helt enkelt blivit mer bekväm i mig själv.
Jag har alltid tyckt sådana personer som ofta blir utsatta för tjejfniss och pekningar, istället har varit väldigt intressanta. Jag är väldigt öppen för alternativ, och istället för att förakta undantag, har jag en förmåga att välkomna dem.
Men vad, kanske ni tänker nu, har detta att göra med min fina rubrik?
Jo, vad jag ville komma till var, att - hur klyschigt det än må låta - om man bara är öppen och är sig själv, så berikas ens liv.
För hur tråkigt är det inte att stänga sig inne i fördomar och värderingar? Hur tråkigt blir inte livet, om man inte lever ut, och det med passion.
Det hade blivit som om Usain Bolt hade tyckt han såg för löjlig ut i de där tajta shortsen, och därför hållit igen på sina hundrameterslopp. Och hur kul hade det varit?
Nej, var er själva, och våga bjuda på den personen! Lev med passion och när ni ger, ge allt vad ni har.
/Ika
24 oktober, 2009
Ára Bátur
Det finns en charm i hösten. Något förunderligt vackert som inte endast tränger fram de klaraste morgonarna med den friskaste luften, utan även då vinden viner och regnet öser ner eller duggar tungt från himmelns grå täcke. Då det inte längre luktar sommar, utan doften av mull och väta ligger i luften konstant. Då det inte fläktar ljummet, utan träden står nästintill horisontella.
Det är som att öppna en gammal bok. Inget är så romantiskt som att öppna en väl sönderläst bok, med sina gulnade sidor och kaffefläckar, flagnande rygg och unkna lukt av uråldrigt damm.
Det är samma känsla.
Det är som att öppna en gammal bok. Inget är så romantiskt som att öppna en väl sönderläst bok, med sina gulnade sidor och kaffefläckar, flagnande rygg och unkna lukt av uråldrigt damm.
Det är samma känsla.
23 oktober, 2009
Jag är bra på att vara konstant småsjuk
Jahopp, då är man officiellt sjuk.
Precis den dagen jag inte ville missa, och det händer säkerligen nåt skoj ikväll med.
Men men, nu har jag ju faktiskt en hel massa tid till att göra vad jag vill, och ett helt lov efter det! Men innan jag sätter igång och skriver, ska jag plugga en skvätt, så har jag det gjort. Lika bra att göra det medans man inte behöver ha dåligt samvete för att det är lov.
Jag har funderat lite över vad man är bra och inte bra på, eller rättare sagt varför man anser att man är bra på vissa saker och mindre bra på andra, och hur ens resultat i ett visst ämne (inte endast i skolan, även om det mest är det jag tar upp, enklast så) påverkas av ens attityd till ämnet.
För det är sant, ens attityd påverkar jättemycket!
På sistone har jag börjat känna mig riktigt, riktigt smart. Det är skitskumt, för jag har alltid haft förmågan att tänka och prestera, men aldrig känt mig särskilt smart. Men nu är det som att jag verkligen känner alla signaler gå fram, känner hur jag får dem att kopplas samman och allt går så lätt. Kanske var det efter fysikprovet, som gick otroligt bra för min del. Då kände jag mig jäävligt smart.
Sedan dess har allting, inom både fysiken, matten, kemin, språken, musiken (för det mesta), gått riktigt bra! Jag kände mig riktigt smart, riktigt bra, och då släppte det.
Jag fick lov, för mig själv, att känna så. Och då var det som att min hjärna insåg att jag "fick lov" att äntligen koppla alla de där signalerna.
Sedan känner jag också hur min förmåga att se saker i och ur bilder har förbättrats. Om jag tex tänker ett fysikaliskt förlopp i en bild, kan jag få lättare att förstå det. Det är på samma sätt som de där utvikta kuberna de alltid har med i IQ-test, jag ser allt bättre hur det hänger ihop.
Förmodligen har det att göra med att jag lärt mig lösa Rubiks kub. (Man känner sig faktiskt ganska smart då)...
Men, tillbaks till det ursprungliga ämnet!
Varför anser jag att jag är bra på vissa saker, och inte särskilt bra på andra? Det måste tilläggas, att när jag använder ordet "aldrig" nedan, menar jag främst det i imperfekt. Jag har mer och mer kunnat erkänna att jag "väl är ganska bra på" en del saker.
Jag har funderat ett slag, och kommit fram till teorin att de intressen jag väljer att utveckla, kan jag omöjligt erkänna att jag är bra på.
Det låter konstigt, varför skulle jag vilja utveckla något jag inte är bra på?
Vi kan ta sången som exempel. Jag studerar alltså sång i skolan, har individuell lektion, kör och ensembel, där jag sjunger.
Mina vänner säger att jag är bra på att sjunga, och min sånglärare har flera gånger påpekat att jag ligger på nivå för de högre betygen.
Men ändå, kan jag aldrig känna att jag är särskilt bra på att sjunga. Varför? Det stör mig något otroligt, och jag tror det är för att jag själv har valt att utveckla det. Samma sak med mitt gitarrspelande. Detta har gjort att jag fått ett större perspektiv på saker, det är lättare att jämföra sig, och när jag nu vet hur jag ska bete mig för att sjunga rätt och det inte funkar, känner jag mig ännu sämre. Det är ganska illa.
Samma sak med löpningen. Jag hade aldrig kunnat säga att jag är särskilt bra på att springa, eftersom jag själv valt att utveckla detta genom att träna friidrott.
Matten var sådan innan, men det har ändrats nu. Varför?
Jo, jag valde att läsa gymnasiets Matte A-kurs redan i nian. Jag valde det. "Äh, jag är väl inte bättre än genomsnittet", tänkte jag då. Nu, i gymnasiet däremot, då jag jobbar med samma Matte c-kurs som resten av klassen och alltså inte valt att utveckla något speciellt, känner jag mig redigt duktig när jag kammar hem mvg efter mvg. Jag har erkänt, jag har känsla för matematik. Jag är bra på det.
Om vi däremot snackar om att rita, så kan jag säga rätt ut att jag tycker jag faktiskt är bra på det. Innan kunde jag inte det. Jag vet inte varför, kanske för att jag nu utvecklats och har min egen stil att rita på. Men hade jag däremot valt att studera bild eller konst på något sätt, hade jag aldrig kunnat säga det mer.
Det är underligt.
Skrivandet ligger någonstans mittemellan. Det är ju sannerligen någonting jag valt att syssla med, men samtidigt känner jag att jag är bra på det, ja ibland även att jag faktiskt är riktigt grym! Kanske är det för att jag verkligen älskar att göra det. Kanske för att jag tänker utvecklas i det, och bli ännu grymmare.
(Jag ber om ursäkt till dem som tyckte att det här inlägget kanske verkar lite självupphöjande, men jag vill bara påpeka att mina egnaerfarenheter är det enda jag haft att utgå ifrån.)
Toodiloo!
/Ika
Precis den dagen jag inte ville missa, och det händer säkerligen nåt skoj ikväll med.
Men men, nu har jag ju faktiskt en hel massa tid till att göra vad jag vill, och ett helt lov efter det! Men innan jag sätter igång och skriver, ska jag plugga en skvätt, så har jag det gjort. Lika bra att göra det medans man inte behöver ha dåligt samvete för att det är lov.
Jag har funderat lite över vad man är bra och inte bra på, eller rättare sagt varför man anser att man är bra på vissa saker och mindre bra på andra, och hur ens resultat i ett visst ämne (inte endast i skolan, även om det mest är det jag tar upp, enklast så) påverkas av ens attityd till ämnet.
För det är sant, ens attityd påverkar jättemycket!
På sistone har jag börjat känna mig riktigt, riktigt smart. Det är skitskumt, för jag har alltid haft förmågan att tänka och prestera, men aldrig känt mig särskilt smart. Men nu är det som att jag verkligen känner alla signaler gå fram, känner hur jag får dem att kopplas samman och allt går så lätt. Kanske var det efter fysikprovet, som gick otroligt bra för min del. Då kände jag mig jäävligt smart.
Sedan dess har allting, inom både fysiken, matten, kemin, språken, musiken (för det mesta), gått riktigt bra! Jag kände mig riktigt smart, riktigt bra, och då släppte det.
Jag fick lov, för mig själv, att känna så. Och då var det som att min hjärna insåg att jag "fick lov" att äntligen koppla alla de där signalerna.
Sedan känner jag också hur min förmåga att se saker i och ur bilder har förbättrats. Om jag tex tänker ett fysikaliskt förlopp i en bild, kan jag få lättare att förstå det. Det är på samma sätt som de där utvikta kuberna de alltid har med i IQ-test, jag ser allt bättre hur det hänger ihop.
Förmodligen har det att göra med att jag lärt mig lösa Rubiks kub. (Man känner sig faktiskt ganska smart då)...
Men, tillbaks till det ursprungliga ämnet!
Varför anser jag att jag är bra på vissa saker, och inte särskilt bra på andra? Det måste tilläggas, att när jag använder ordet "aldrig" nedan, menar jag främst det i imperfekt. Jag har mer och mer kunnat erkänna att jag "väl är ganska bra på" en del saker.
Jag har funderat ett slag, och kommit fram till teorin att de intressen jag väljer att utveckla, kan jag omöjligt erkänna att jag är bra på.
Det låter konstigt, varför skulle jag vilja utveckla något jag inte är bra på?
Vi kan ta sången som exempel. Jag studerar alltså sång i skolan, har individuell lektion, kör och ensembel, där jag sjunger.
Mina vänner säger att jag är bra på att sjunga, och min sånglärare har flera gånger påpekat att jag ligger på nivå för de högre betygen.
Men ändå, kan jag aldrig känna att jag är särskilt bra på att sjunga. Varför? Det stör mig något otroligt, och jag tror det är för att jag själv har valt att utveckla det. Samma sak med mitt gitarrspelande. Detta har gjort att jag fått ett större perspektiv på saker, det är lättare att jämföra sig, och när jag nu vet hur jag ska bete mig för att sjunga rätt och det inte funkar, känner jag mig ännu sämre. Det är ganska illa.
Samma sak med löpningen. Jag hade aldrig kunnat säga att jag är särskilt bra på att springa, eftersom jag själv valt att utveckla detta genom att träna friidrott.
Matten var sådan innan, men det har ändrats nu. Varför?
Jo, jag valde att läsa gymnasiets Matte A-kurs redan i nian. Jag valde det. "Äh, jag är väl inte bättre än genomsnittet", tänkte jag då. Nu, i gymnasiet däremot, då jag jobbar med samma Matte c-kurs som resten av klassen och alltså inte valt att utveckla något speciellt, känner jag mig redigt duktig när jag kammar hem mvg efter mvg. Jag har erkänt, jag har känsla för matematik. Jag är bra på det.
Om vi däremot snackar om att rita, så kan jag säga rätt ut att jag tycker jag faktiskt är bra på det. Innan kunde jag inte det. Jag vet inte varför, kanske för att jag nu utvecklats och har min egen stil att rita på. Men hade jag däremot valt att studera bild eller konst på något sätt, hade jag aldrig kunnat säga det mer.
Det är underligt.
Skrivandet ligger någonstans mittemellan. Det är ju sannerligen någonting jag valt att syssla med, men samtidigt känner jag att jag är bra på det, ja ibland även att jag faktiskt är riktigt grym! Kanske är det för att jag verkligen älskar att göra det. Kanske för att jag tänker utvecklas i det, och bli ännu grymmare.
(Jag ber om ursäkt till dem som tyckte att det här inlägget kanske verkar lite självupphöjande, men jag vill bara påpeka att mina egnaerfarenheter är det enda jag haft att utgå ifrån.)
Toodiloo!
/Ika
20 oktober, 2009
Livet!
Ah! Äntligen har det vänt, i alla fall för ett tag.
Jag hade en underbar kväll och en underbar morgon, vaknade utsövd och lycklig. Och framför allt: Jag såg fram emot dagen.
Det var en känsla jag hade förmånen att uppleva allt som oftast innan, men som jag nu märkte hade fattats mig i en evighet.
Och det var helt underbart att åter få känna den! Att slå upp ögonen, och trots den lockande, skönt insovda madrassen, känna att jag ville stiga upp och uppleva dagen. En massa nytt som skulle hända, en massa nytt att lära sig.
Åh, jag skulle alltid vilja inleda mina dagar med de tankarna och de känslorna!
Nu tänkte jag fortsätta mitt resonemang om olika synsätt på livet, med inspiration från min lillebrors hinduismläxa. De tror ju starkt på ett liv efter detta, på karma och alltså att "jag" får det bättre/sämre i nästa liv beroende på hur jag beter mig i detta.
DOCK, så tror de inte man kommer ihåg något från detta - det föregående - livet i sitt nästa liv och min fråga är då:
Hur kan jag, mitt liv, gå vidare, när jaget formas av våra erfarenheter. Om jag inte kommer ihåg några erfarenheter från detta livet, så kommer ju knappats JAG gå vidare in i nya liv.
Alltså, skulle detta kunna härledas till min teori om ett kollektivt liv. Mitt liv ger upphov till att ett nytt kan starta, liksom.
På samma sätt tänker de att man i sitt nästa liv blir en varelse med antingen högre rang eller lägre. Det man vill uppnå är moksha, där man blir ett med Brahman dvs världssjälen. Om man tvärtom uppför sig dåligt i livet alltså får en dålig karma, kan man däremot gå nedåt i rang. Även här talar de alltså om en slags rang i varelser med liv.
To Be Continued
/Ika
Jag hade en underbar kväll och en underbar morgon, vaknade utsövd och lycklig. Och framför allt: Jag såg fram emot dagen.
Det var en känsla jag hade förmånen att uppleva allt som oftast innan, men som jag nu märkte hade fattats mig i en evighet.
Och det var helt underbart att åter få känna den! Att slå upp ögonen, och trots den lockande, skönt insovda madrassen, känna att jag ville stiga upp och uppleva dagen. En massa nytt som skulle hända, en massa nytt att lära sig.
Åh, jag skulle alltid vilja inleda mina dagar med de tankarna och de känslorna!
Nu tänkte jag fortsätta mitt resonemang om olika synsätt på livet, med inspiration från min lillebrors hinduismläxa. De tror ju starkt på ett liv efter detta, på karma och alltså att "jag" får det bättre/sämre i nästa liv beroende på hur jag beter mig i detta.
DOCK, så tror de inte man kommer ihåg något från detta - det föregående - livet i sitt nästa liv och min fråga är då:
Hur kan jag, mitt liv, gå vidare, när jaget formas av våra erfarenheter. Om jag inte kommer ihåg några erfarenheter från detta livet, så kommer ju knappats JAG gå vidare in i nya liv.
Alltså, skulle detta kunna härledas till min teori om ett kollektivt liv. Mitt liv ger upphov till att ett nytt kan starta, liksom.
På samma sätt tänker de att man i sitt nästa liv blir en varelse med antingen högre rang eller lägre. Det man vill uppnå är moksha, där man blir ett med Brahman dvs världssjälen. Om man tvärtom uppför sig dåligt i livet alltså får en dålig karma, kan man däremot gå nedåt i rang. Även här talar de alltså om en slags rang i varelser med liv.
To Be Continued
/Ika
17 oktober, 2009
Psycholicious
Jag tänkte nu lite snabbt diskutera meningen med livet. Om ni anser detta vara ett smärre uttjatat ämne, scrolla längre ner och läs om livet på ett annat sätt.
Jo, vad säger de flesta är meningen med livet? Föröka sig.
Det må låta tråkigt, men fullt logiskt. Eller?
När man tänker efter, vad är det vi är mest rädda om? Vad säger våra instinkter - alltså det vi är förprogrammerade med, i vilka man alltså skulle kunna utläsa vår mening - om detta?
Tänk dig att du står vid en bil, kanske en tio meter ifrån den. Du uppfattar på något sätt att den kommer explodera inom den närmaste sekunden. Vad gör du?
Springer iväg? Nej, instinkten vet redan att du inte kommer hinna det (-> vår mening är inte att springa.)
Springer fram mot bilen för att stoppa explosionen? Nej, instinkten säger att det går emot "naturens lagar".
Håller händerna för skrevet då? Nej!
Självklart hukar du dig och skyddar huvudet. Det är den naturliga reaktionen.
Vad säger då detta? Antagligen, främst att vi är ämnade att överleva, då det är hjärnans främsta uppgift att se till att detta sker.
Det tåls att funderas på. Kanske är vi som har den gåvan och de instinkterna, menade att tänka. Att utvecklas.
Och nu kommer vi osökt in på mitt andra stycke. Ni får ursäkta en viss politisk inkorrekthet.
Nåväl, jag kom att fundera lite över vår syn på livet.
Vi ser ju det som att varje individ har sitt eget liv, var och en har ETT liv.
Men tänk om man istället ser det som, att vi alla delar på ett kollektivt liv. Var och en har EN DEL av det totala livet i världen.
Som en tårta, som delas på tex åtta personer. När var och en har ätit sin del, finns EN DEL av tårtan i varje person.
Nu skulle man kunna tänka sig, att livet i världen är konstant. För att hålla en varelse vid liv, krävs att liv (delar av livet) tas från andra individer. Och det är ju det vi gör!
För att en människa ska kunna fortsätta leva, behövs grödor skördas och djur avlivas (resp.).
Det är därför en ökande befolkning kräver så mycket av jorden - vi kommer i behov av mer liv än vi har tillgång till.
Man skulle då kunna tänka sig en slags "rangordning" bland livets alla varelser, där det krävs mer liv för att att hålla en högra rankad varelse vid liv, än en med lägre rang.
Vad är det då som avgör rangen? Storlek? Styrka? Intelligens? Utveckling?
Detta skulle även (dock) kunna förklaras rent naturvetenskapligt, med diverse näringsvävar o dyl...
Återkommer säkerligen med fler funderingar av detta slag.
Chao!
Jo, vad säger de flesta är meningen med livet? Föröka sig.
Det må låta tråkigt, men fullt logiskt. Eller?
När man tänker efter, vad är det vi är mest rädda om? Vad säger våra instinkter - alltså det vi är förprogrammerade med, i vilka man alltså skulle kunna utläsa vår mening - om detta?
Tänk dig att du står vid en bil, kanske en tio meter ifrån den. Du uppfattar på något sätt att den kommer explodera inom den närmaste sekunden. Vad gör du?
Springer iväg? Nej, instinkten vet redan att du inte kommer hinna det (-> vår mening är inte att springa.)
Springer fram mot bilen för att stoppa explosionen? Nej, instinkten säger att det går emot "naturens lagar".
Håller händerna för skrevet då? Nej!
Självklart hukar du dig och skyddar huvudet. Det är den naturliga reaktionen.
Vad säger då detta? Antagligen, främst att vi är ämnade att överleva, då det är hjärnans främsta uppgift att se till att detta sker.
Det tåls att funderas på. Kanske är vi som har den gåvan och de instinkterna, menade att tänka. Att utvecklas.
Och nu kommer vi osökt in på mitt andra stycke. Ni får ursäkta en viss politisk inkorrekthet.
Nåväl, jag kom att fundera lite över vår syn på livet.
Vi ser ju det som att varje individ har sitt eget liv, var och en har ETT liv.
Men tänk om man istället ser det som, att vi alla delar på ett kollektivt liv. Var och en har EN DEL av det totala livet i världen.
Som en tårta, som delas på tex åtta personer. När var och en har ätit sin del, finns EN DEL av tårtan i varje person.
Nu skulle man kunna tänka sig, att livet i världen är konstant. För att hålla en varelse vid liv, krävs att liv (delar av livet) tas från andra individer. Och det är ju det vi gör!
För att en människa ska kunna fortsätta leva, behövs grödor skördas och djur avlivas (resp.).
Det är därför en ökande befolkning kräver så mycket av jorden - vi kommer i behov av mer liv än vi har tillgång till.
Man skulle då kunna tänka sig en slags "rangordning" bland livets alla varelser, där det krävs mer liv för att att hålla en högra rankad varelse vid liv, än en med lägre rang.
Vad är det då som avgör rangen? Storlek? Styrka? Intelligens? Utveckling?
Detta skulle även (dock) kunna förklaras rent naturvetenskapligt, med diverse näringsvävar o dyl...
Återkommer säkerligen med fler funderingar av detta slag.
Chao!
Vad hände?
Jag orkar inte vara här längre. Jag vill inte vara den jag har blivit, jag vill vara som jag var innan. Inte innan innan, men innan som för några månader sedan. Då jag fortfarande kunde se världen som jag vill se den. Visst förespråkar jag fortfarande att man ska se varenda underbar detalj i världen, som jag skrev om i mitt förrförra inlägg. Men jag har så svårt för att göra det.
Jag älskar ju verkligen den här tiden på året, men hela mitt synsätt har förändrats. Lusten att springa barfota över en äng, eller det fantastiska i barndomsdrömmen att kunna flyga, det har försvunnit.
Det påverkar mitt sätt att skriva, jag kan inte längre förmedla det jag vill. Jag ser inte längre den skrovliga barken eller de fina lavarna därpå. Jag ser inte myran som klättrar uppåt mot den färggranna kronan, eller fårorna i varje skört blad.
Jag ser ett träd.
Och sedan en fråga: Vad spelar det för roll?
Vad har trädet för betydelse, när det enda riktigt essentiella i denna värld är den egentliga sanningen? Så har jag börjat tänka. Filosofi kanske skadar mig, men jag älskar det.
Dessa tankegångar föds ur att jag allt oftare börjat få känslan av att befinna mig utanför min kropp. Så vad spelar ytan för roll, om jag kan existera utan kropp?
Mitt förra jag hade svarat, att det var en underlig fråga, eftersom enligt denne, är att existera, att uppleva saker. Och det är ju med kroppen, som man förnimmer dessa upplevelser. Jag upplever, alltså finns jag.
Ju mer man förnimmer, desto rikare blir ens värld.
Men vad spelar det för roll, när själen och kroppen existerar var för sig, men det endast är själen, som kan komma fram till den verkliga sanningen. Vad är känslor och intryck mot tankar? Vad är ett träd, mot sanningen om bakgrunden till dess existens?
Jag ser inte längre vad världen tjänar till.
Cyniker, viskar en djävul i mitt öra. En förödmjukelse utan dess like
Men vad vore tankar, utan känslor och intryck? Vad är förnuft?
Jag orkar inte leva så här, jag vill åter se allt vackert.
Jag måste nog ta mig i kragen och göra något åt det här, men problemet är att tiden går så fort. Den har saktat ner något, men det känns fortfarande inte som att jag har någon tid kvar. Folk säger att tiden går fortare ju äldre man blir, men fortare än det har gjort för mig är nog omöjligt. Isåfall vore jag runt hudra alleredan.
Ju mer jag funderar över världen, desto overkligare verkar den. Ju mer jag tänker över mitt liv, desto mer meningslöst verkar det.
Vart tar min värld vägen? Cyniker...
Jag älskar ju verkligen den här tiden på året, men hela mitt synsätt har förändrats. Lusten att springa barfota över en äng, eller det fantastiska i barndomsdrömmen att kunna flyga, det har försvunnit.
Det påverkar mitt sätt att skriva, jag kan inte längre förmedla det jag vill. Jag ser inte längre den skrovliga barken eller de fina lavarna därpå. Jag ser inte myran som klättrar uppåt mot den färggranna kronan, eller fårorna i varje skört blad.
Jag ser ett träd.
Och sedan en fråga: Vad spelar det för roll?
Vad har trädet för betydelse, när det enda riktigt essentiella i denna värld är den egentliga sanningen? Så har jag börjat tänka. Filosofi kanske skadar mig, men jag älskar det.
Dessa tankegångar föds ur att jag allt oftare börjat få känslan av att befinna mig utanför min kropp. Så vad spelar ytan för roll, om jag kan existera utan kropp?
Mitt förra jag hade svarat, att det var en underlig fråga, eftersom enligt denne, är att existera, att uppleva saker. Och det är ju med kroppen, som man förnimmer dessa upplevelser. Jag upplever, alltså finns jag.
Ju mer man förnimmer, desto rikare blir ens värld.
Men vad spelar det för roll, när själen och kroppen existerar var för sig, men det endast är själen, som kan komma fram till den verkliga sanningen. Vad är känslor och intryck mot tankar? Vad är ett träd, mot sanningen om bakgrunden till dess existens?
Jag ser inte längre vad världen tjänar till.
Cyniker, viskar en djävul i mitt öra. En förödmjukelse utan dess like
Men vad vore tankar, utan känslor och intryck? Vad är förnuft?
Jag orkar inte leva så här, jag vill åter se allt vackert.
Jag måste nog ta mig i kragen och göra något åt det här, men problemet är att tiden går så fort. Den har saktat ner något, men det känns fortfarande inte som att jag har någon tid kvar. Folk säger att tiden går fortare ju äldre man blir, men fortare än det har gjort för mig är nog omöjligt. Isåfall vore jag runt hudra alleredan.
Ju mer jag funderar över världen, desto overkligare verkar den. Ju mer jag tänker över mitt liv, desto mer meningslöst verkar det.
Vart tar min värld vägen? Cyniker...
08 oktober, 2009
Allting är allting.
Ja, ni läste rätt. Och ju mer jag läser, desto säkrare blir jag.
Allting är allting, och allting är samma. Flummigt? Lyssna på det här då:
Allting runt omkring oss, all materia och även mycket som sker, är uppbyggt av energi av olika slag. Enegri kan varken nybildas eller förintas, men den kan omvandlas. Vid varje sådan här omvandling från exempelvis lägesenergi till röresleenergi (barn åker på pulka från toppen av en backe), så frigörs en viss mängd värmeenergi (det blir varmare) Värmeenergin går inte att omvandla till någon annan energiform - den är så att säga förlorad, liksom man kan slå sönder en sten till små sandkorn, men omöjligt slå ihop sandkorn att bilda en sten igen. Värmeenergin har så kallad högst entropi - oordning.
Eftersom universum strävar mot högre entropi - bevis på detta är att universum utvidgas, eftersom det har visat sig att alla himlakroppar är på väg bort från varandra-, kommer universum sluta som ett stort virrvarr innehållandes endast värmeenergi.
Ju mer vi människor forskar, desto mer kommer vi upptäcka att allting går att uppnå. Detta eftersom allting går att omvandla till värmeenergi, och då borde allt (förutom just värmeenergi) gå att omvandla till alla andra energiformer med - som ju allting är uppbyggt av. Allting går alltså att omvandla till allting annat.
Eller förresten, kanske det bara går nedåt, jag kommer tyvärr inte ihåg. Alltså att energin med högst entropi går att omvandla till den med näst hägst entropi, men inte uppåt igen liksom. Rätta mig om jag har fel.
Eller som jag uttryckte det vid matsalsbordet i onsdags: Allting är celler.
Då menar jag ju inte att allting är celler som våra bestående av diverse mitokondrier, ribosomer och DNA. Men om man tänker på universum från ett utifrånperspektiv, ser det inte lite ut som en cell då med dess olika beståndsdelar slumpmässigt utplacerade i någon slags cellplasma?
Man kan även gå inåt, och titta på atomerna. Är inte även de en slags "cell"?
Eller kanske ska jag säga att cellerna är som atomer. I vilket fall syftar jag på en maskin av interagerande delar utspridda på ett bestämt område.
Atomerna bygger upp cellerna com bygger upp organen som bygger upp oss som bygger upp jorden (läs himlakropparna) som bygger upp solsystemen som bygger upp galaxerna som bygger upp universum.
Men sen då? Vad bygger universum upp? Enligt min teori från mitt Svarta Hål-arbete i ettan, en kedja av ihoplänkade svarta och vita hål. Men, är universum egentligen bara en ny cell, som bygger upp en ny kropp, som bygger upp...?
På samma sätt kan man gå inåt: Atomerna byggs upp av nukleotider som byggs upp av kvarkar som byggs upp av...
Värmeenergi?
Som sagt, allting är allting. Och allting är samma.
Vi talade även om att celler kan "tänka" fast endast inom dess "ramar" (I know you like this, Malin;)). Detta kan vara ganska svårt att både förklara och förstå, men jag försöker och hoppas att ni gör detsamma.
Man kan tänka sig cellers agerande som ett resultat av någon slags tankefunktion. Dock säger ju inte vi människor att våra celler tänker, för enligt oss så tänker vi, med tankar, med egna viljor och åsikter.
Men om man bortser från det, och tänker sig in i en cells situation, skulle man inte kunna säga att den tänker, fast inom sina ramar? Det den gör resulterar i saker. Den väljer att göra vissa saker, som att producera vissa sorters protein under olika perioder i livet, och även om dessa tendenser har kunnat förklaras rent fysiskt, så är det ju ändå en slags tanke, bara det att den är inom ramen för cellens tankeförmåga.
På samma sätt tänker vi människor inom ramen för vår tankeförmåga. Vi har till exempel otroligt svårt att tänka oss världen med en fjärde dimension.
Om någon högre stående varelse, som kunnat se i alla dimensioner (säg det egentliga, totala universum), hade sett oss utifrån, hade inte denna då tyckt att vi var väldigt begränsade i vårt "tänkande", liksom vi ser på våra celler?
Det tåls att funderas på.
/Ika
Allting är allting, och allting är samma. Flummigt? Lyssna på det här då:
Allting runt omkring oss, all materia och även mycket som sker, är uppbyggt av energi av olika slag. Enegri kan varken nybildas eller förintas, men den kan omvandlas. Vid varje sådan här omvandling från exempelvis lägesenergi till röresleenergi (barn åker på pulka från toppen av en backe), så frigörs en viss mängd värmeenergi (det blir varmare) Värmeenergin går inte att omvandla till någon annan energiform - den är så att säga förlorad, liksom man kan slå sönder en sten till små sandkorn, men omöjligt slå ihop sandkorn att bilda en sten igen. Värmeenergin har så kallad högst entropi - oordning.
Eftersom universum strävar mot högre entropi - bevis på detta är att universum utvidgas, eftersom det har visat sig att alla himlakroppar är på väg bort från varandra-, kommer universum sluta som ett stort virrvarr innehållandes endast värmeenergi.
Ju mer vi människor forskar, desto mer kommer vi upptäcka att allting går att uppnå. Detta eftersom allting går att omvandla till värmeenergi, och då borde allt (förutom just värmeenergi) gå att omvandla till alla andra energiformer med - som ju allting är uppbyggt av. Allting går alltså att omvandla till allting annat.
Eller förresten, kanske det bara går nedåt, jag kommer tyvärr inte ihåg. Alltså att energin med högst entropi går att omvandla till den med näst hägst entropi, men inte uppåt igen liksom. Rätta mig om jag har fel.
Eller som jag uttryckte det vid matsalsbordet i onsdags: Allting är celler.
Då menar jag ju inte att allting är celler som våra bestående av diverse mitokondrier, ribosomer och DNA. Men om man tänker på universum från ett utifrånperspektiv, ser det inte lite ut som en cell då med dess olika beståndsdelar slumpmässigt utplacerade i någon slags cellplasma?
Man kan även gå inåt, och titta på atomerna. Är inte även de en slags "cell"?
Eller kanske ska jag säga att cellerna är som atomer. I vilket fall syftar jag på en maskin av interagerande delar utspridda på ett bestämt område.
Atomerna bygger upp cellerna com bygger upp organen som bygger upp oss som bygger upp jorden (läs himlakropparna) som bygger upp solsystemen som bygger upp galaxerna som bygger upp universum.
Men sen då? Vad bygger universum upp? Enligt min teori från mitt Svarta Hål-arbete i ettan, en kedja av ihoplänkade svarta och vita hål. Men, är universum egentligen bara en ny cell, som bygger upp en ny kropp, som bygger upp...?
På samma sätt kan man gå inåt: Atomerna byggs upp av nukleotider som byggs upp av kvarkar som byggs upp av...
Värmeenergi?
Som sagt, allting är allting. Och allting är samma.
Vi talade även om att celler kan "tänka" fast endast inom dess "ramar" (I know you like this, Malin;)). Detta kan vara ganska svårt att både förklara och förstå, men jag försöker och hoppas att ni gör detsamma.
Man kan tänka sig cellers agerande som ett resultat av någon slags tankefunktion. Dock säger ju inte vi människor att våra celler tänker, för enligt oss så tänker vi, med tankar, med egna viljor och åsikter.
Men om man bortser från det, och tänker sig in i en cells situation, skulle man inte kunna säga att den tänker, fast inom sina ramar? Det den gör resulterar i saker. Den väljer att göra vissa saker, som att producera vissa sorters protein under olika perioder i livet, och även om dessa tendenser har kunnat förklaras rent fysiskt, så är det ju ändå en slags tanke, bara det att den är inom ramen för cellens tankeförmåga.
På samma sätt tänker vi människor inom ramen för vår tankeförmåga. Vi har till exempel otroligt svårt att tänka oss världen med en fjärde dimension.
Om någon högre stående varelse, som kunnat se i alla dimensioner (säg det egentliga, totala universum), hade sett oss utifrån, hade inte denna då tyckt att vi var väldigt begränsade i vårt "tänkande", liksom vi ser på våra celler?
Det tåls att funderas på.
/Ika
Bloc Party. gör helt fantastiska texter (& Platon)
Så, jag vaknade upp imorse och utvecklade Platons Idévärldsteori. Det är faktiskt en ganska udda morgonrutin (to be?), även för mig.
Nåja. Lite bakgrundsfakta: Platon var en filosof som levde på 400-300 talet före kristus. Platon trodde att den värld vi lever i, endast är en försämrad avbild, en slags skugga, av en finare värld, en perfekt värld. I denna värld är formerna, idéerna, till alla skapelser. Anledningen till att vi endast ser en slags skugga, är att våra sinnesorgan (som vi ju tar in all kunskap om vår värld med) är ofullständiga.
Han liknade det vid grottmänniskor i en grotta. Människorna sitter på golvet, med ryggen mot utgången och ett ljus, som lyser på grottväggen framför människorna. Framför detta kan hela den "egentliga världens" skapelser passera, så att skuggor slår på grottväggen. Dessa skuggor, är allt grottmänniskorna ser och upplever; det är deras värld. Men egentligen är det ju bara skuggor av ex en häst som passerar framför ljuset, de ser ju inte den riktiga hästen. Om någon av människorna nu hade vänt sig om och gått ut i den perfekta världen, hade han ju blivit helt förstummad av den riktiga hästens skönhet, i jämförelse med den sketna skugga han är van att kalla häst.
På samma sätt är enligt Platon alla ting i denna värld, en slags sämre kopia av samma saker i en så kallad Idévärld.
En tanke jag fick medan jag skrev nu, är att Gud - om man tror på denne - skulle ha skapat denna idévärld, och sedan skapat människan. Detta skulle ha förklarat varför inte vår värld, fylld av hat och krig, är perfekt. Speaking of Teodicéproblemet ("Gud är god och allmäsktig - varför finns då ondska?"). Gud skapade helt enkelt världen utifrån sin goda allmäsktighet, men människan med sina ofullständiga sinnen kan inte uppleva denna fantastiska värld, och "löser" detta med tex krig.
Dock uppstår ett nytt problem nu: Varför skapade Gud människan med ofullständiga sinnen?
Nåja, nu till det jag skulle komma till, alltså den idén jag fick när jag vaknade. Jag tror inte till 100% på Platons teori - knappt alls, faktiskt. Men jag gillar ju att återgå till människan, individen, och det gjorde jag även när jag funderade över Platons teori.
Det finns ingen sk Idévärld, men vi (de flesta) lever ändå i en på något sätt falsk världsuppfattning - en världsuppfattning sämre än vad den kunde ha varit.
Vi underskattar våra sinnen. Man kan helt enkelt skapa sig en Idévärld!
Vad jag vill komma till, är att man själv väljer hur man ser världen.
Jag kan se en häst som ett stycke kött på fyra ben som går att rida på, se manen som risigt tagel som behöver kammas några gånger i veckan. Eller så väljer jag att se varje hårstrå, dess mjuka rödbruna glans, det fulländade i varje mörk rot som växer ut mot en ljus topp. Och på det sättet kan jag se hela hästen som något helt fantastiskt och oförståeligt vackert.
Efter det kan man övergå från hästen, till stallet, till träden utanför, till ljuset vid vägen och sedan hela världen! Eller så väljer man att koncentrera sig på att uppskatta de små undren i det stora hela.
Vad jag vill belysa är att man kan skapa sitt eget paradis. Eller, för att ta ner mig någorlunda på jorden igen; världen blir vad man gör den till.
/Ika
PS (tillagt 9/10)
Gick med "min" hund idag, och kom på att enligt Platons teori, borde djur i allmänhet uppfatta världen mer som Idévärlden än vi människor, då de har otroligt mycket bättre utvecklade sinnen än vi. De upplever alltså världen som en far more fantastisk plats än vi (om man bortser från att de vant sig vid denna uppfattning).
Nåja. Lite bakgrundsfakta: Platon var en filosof som levde på 400-300 talet före kristus. Platon trodde att den värld vi lever i, endast är en försämrad avbild, en slags skugga, av en finare värld, en perfekt värld. I denna värld är formerna, idéerna, till alla skapelser. Anledningen till att vi endast ser en slags skugga, är att våra sinnesorgan (som vi ju tar in all kunskap om vår värld med) är ofullständiga.
Han liknade det vid grottmänniskor i en grotta. Människorna sitter på golvet, med ryggen mot utgången och ett ljus, som lyser på grottväggen framför människorna. Framför detta kan hela den "egentliga världens" skapelser passera, så att skuggor slår på grottväggen. Dessa skuggor, är allt grottmänniskorna ser och upplever; det är deras värld. Men egentligen är det ju bara skuggor av ex en häst som passerar framför ljuset, de ser ju inte den riktiga hästen. Om någon av människorna nu hade vänt sig om och gått ut i den perfekta världen, hade han ju blivit helt förstummad av den riktiga hästens skönhet, i jämförelse med den sketna skugga han är van att kalla häst.
På samma sätt är enligt Platon alla ting i denna värld, en slags sämre kopia av samma saker i en så kallad Idévärld.
En tanke jag fick medan jag skrev nu, är att Gud - om man tror på denne - skulle ha skapat denna idévärld, och sedan skapat människan. Detta skulle ha förklarat varför inte vår värld, fylld av hat och krig, är perfekt. Speaking of Teodicéproblemet ("Gud är god och allmäsktig - varför finns då ondska?"). Gud skapade helt enkelt världen utifrån sin goda allmäsktighet, men människan med sina ofullständiga sinnen kan inte uppleva denna fantastiska värld, och "löser" detta med tex krig.
Dock uppstår ett nytt problem nu: Varför skapade Gud människan med ofullständiga sinnen?
Nåja, nu till det jag skulle komma till, alltså den idén jag fick när jag vaknade. Jag tror inte till 100% på Platons teori - knappt alls, faktiskt. Men jag gillar ju att återgå till människan, individen, och det gjorde jag även när jag funderade över Platons teori.
Det finns ingen sk Idévärld, men vi (de flesta) lever ändå i en på något sätt falsk världsuppfattning - en världsuppfattning sämre än vad den kunde ha varit.
Vi underskattar våra sinnen. Man kan helt enkelt skapa sig en Idévärld!
Vad jag vill komma till, är att man själv väljer hur man ser världen.
Jag kan se en häst som ett stycke kött på fyra ben som går att rida på, se manen som risigt tagel som behöver kammas några gånger i veckan. Eller så väljer jag att se varje hårstrå, dess mjuka rödbruna glans, det fulländade i varje mörk rot som växer ut mot en ljus topp. Och på det sättet kan jag se hela hästen som något helt fantastiskt och oförståeligt vackert.
Efter det kan man övergå från hästen, till stallet, till träden utanför, till ljuset vid vägen och sedan hela världen! Eller så väljer man att koncentrera sig på att uppskatta de små undren i det stora hela.
Vad jag vill belysa är att man kan skapa sitt eget paradis. Eller, för att ta ner mig någorlunda på jorden igen; världen blir vad man gör den till.
/Ika
PS (tillagt 9/10)
Gick med "min" hund idag, och kom på att enligt Platons teori, borde djur i allmänhet uppfatta världen mer som Idévärlden än vi människor, då de har otroligt mycket bättre utvecklade sinnen än vi. De upplever alltså världen som en far more fantastisk plats än vi (om man bortser från att de vant sig vid denna uppfattning).
04 oktober, 2009
Mind is powerful
I mitt inledande inlägg till den här bloggen, "En liten mjukstart", skrev jag om hur saker man upplever i sinnet kan vara precis lika verkliga som de man upplever fysiskt.
Ett exempel på detta, kom jag på när jag nyss chattade om kärlek med http://penitentiary.blogg.se/.
Det är intressant det här med idolförälskelser. Det som avgör om man blir attraherad av en person eller inte, är ju till stor del om de speciella dofterna som man utsöndrar matchar. Har man inte träffat personen i fråga - och därmed inte heller har någon aning om dess egentliga personlighet - kan man ju aldrig veta om man skulle bli kär i personen om man sågs. Man blir helt enkelt kär i en helt fiktiv person, som ens egen hjärna har byggt upp.
Det som främst spelar in i den här attraktionen, är naturligtvis personens utseende.
Jag överlåter kärleksspekulationerna till min ovan nämda bloggkollega.
Det är nämligen så att jag idag läste en artikel i Illustrerad Vetenskap om just skönhet.
Det har visat sig att vi anser ett ansikte som i en dator satts ihop av flera ansikten, vara vackrare än varje ansikte för sig. Om datorn sedan valde ut de vackraste ansiktena (uppföljning nedan) och satte ihop dessa till ett ansikte, och subtraherade dessa "vackraste dragen" från det första ihopsatta ansiktet, fick man fram att för drag som uppfattas som vackra gäller
Kvinnor: liten haka, smal näsa och stora ögon (jfr Barbie..)
Män: kraftiga käkar, markerade ögonbryn och skäggväxt
Det intressanta är, att just dessa drag hos mannen ges av könshormonet testosteron, som påverkar immunförsvaret. Kvinnor dras alltså generellt sett till män med dragen som vittnar om störst chans att överleva - en princip som sitter i sedan människans tidiga dagar.
För kvinnors drag gäller att de signalerar ungdomlighet och fruktsamhet, men ett "barnsligare" drag framkallar även en vilja att ta hand personen i fråga, jfr sk puppy eyes.
Jo, här kommer ni uppföljningen. Det har visat sig att i i princip alla kulturer, genom alla tider, har symmetri, slät hy och oftast även tydliga, markerade ansiktsdrag ansetts vackert. Datorn hade alltså programmerats att känna av dessa utifrån ansiktena.
Ser man bra ut, har man alltså alltid haft större chans att hitta en partner. Som tur är, är det dock väldigt mycket som spelar in när en person ska avgöra om en annan person är vacker, såsom denna persons tidigare upplevelser/erfarnheter, dess inställning, humör, men även den betraktade personens attityd.
Som redan konstaterat, uppfattas man som far more attraktiv, om man är öppensinnad och framför allt ler.
02 oktober, 2009
Suck.
Varför ska alla misstolka detta ord? När jag använder det, är det i 99% av fallen på svenska, då det är ett mycket bättre uttryck på detta språk (även om engelskan lätt konkurrerar ut svenskan på de flesta andra fronter).
Nåja, nu till saken. Ingenting. Jag hade inte tänkt skriva om någonting. Men vi får se vad det blir.
Jag har flera drömmar. En av dem är att publicera. Så länge jag har kunnat skriva (sedan jag var ca fem år gammal) har jag gjort det, och känslan av blyerts mot papper har alltid varit något av en romantisk känsla för mig. (Har ytterligare en blogg för detta ändamål, denna fylld av diverse mästerverk/medelmåttiga noveller; ikamedk.blogg.se)
Jag var på utvecklingssamtal idag. Jag tänkte nu sammanfatta samtliga mina sådana genom tiderna:
Årskurs 1-3: "Marika är mycket duktig"
Årskurs 4-6: "Marika är mycket duktig och ambitiös"
Årskurs 7-9: "Marika är ambitiös och intresserad."
Årskurs 1-2: "Jaha... Jaa, det här ser ju bra ut"
Jag gick ut nian och första året på gymnasiet - inne på andra nu - med MVG i samtliga ämnen. Jag önskar ej idka skrytverksamhet. Det är bara så det är, fakta.
Och efter det där obligatoriska "Det ser ju bra ut", så kommer frågan om vad jag tänkt rikta in mig på efter gymnasiet. (För vad mer finns att diskutera om mig?)
Men vad vet jag? Jo, man ska ju rikta in sig på det man är intresserad av. Så om jag tänker efter, vad är jag verkligen intresserad av.
Att lära mig. Att utvecklas. Och så slutligen, att skriva.
(Även filosofi, psykologi, hälsa, astrofysikaliska teorier, matematik, engelska, musik, design/inredning, konst, kultur, politik, mystik...)
Men, på vilket sätt hade jag helst nått alla dessa intressegrupper? Jag tror ni kan gissa er till det.
Överallt får man höra just detta, att man verkligen måste rikta in sig på det man är intresserad av. Ändå blir både lärare, studievägledare och släktingar förfärade när en flicka med sådana betyg inte tänker läsa till läkare el. dyl.
"Jag skulle vilja läsa Litterär Gestaltning i trean..."
"VA?! Men då missar du ju meritpoängen för Spanska 5!"
Jag säger bara SOM OM skolan är till för att utveckla elevernas intressen! J*vla kommunala skolor och inte kunna göra allt för att eleverna ska få läsa det dom allra mest önskar. Som om jag behöver de där extra 0,5 poängen om jag ändå går ut med 19-20,0!
Min taktik är att hålla alla dörrar öppna.
Men tänk, om min skola och min rektor, verkligen hade försökt placera mig rätt så att jag fick utveckla mitt skrivande redan i gymnasiet. Nej, jag tänker verkligen kämpa för det här. Mitt skrivande är i princip så mycket Jag det kan bli, och jag tänker inte ge mig i att få utveckla det. Jag tänkte skriva "i första taget" där också, men JAG TÄNKER INTE GE MIG! Någonsin!
I shall write till I die. /Ika
Nåja, nu till saken. Ingenting. Jag hade inte tänkt skriva om någonting. Men vi får se vad det blir.
Jag har flera drömmar. En av dem är att publicera. Så länge jag har kunnat skriva (sedan jag var ca fem år gammal) har jag gjort det, och känslan av blyerts mot papper har alltid varit något av en romantisk känsla för mig. (Har ytterligare en blogg för detta ändamål, denna fylld av diverse mästerverk/medelmåttiga noveller; ikamedk.blogg.se)
Jag var på utvecklingssamtal idag. Jag tänkte nu sammanfatta samtliga mina sådana genom tiderna:
Årskurs 1-3: "Marika är mycket duktig"
Årskurs 4-6: "Marika är mycket duktig och ambitiös"
Årskurs 7-9: "Marika är ambitiös och intresserad."
Årskurs 1-2: "Jaha... Jaa, det här ser ju bra ut"
Jag gick ut nian och första året på gymnasiet - inne på andra nu - med MVG i samtliga ämnen. Jag önskar ej idka skrytverksamhet. Det är bara så det är, fakta.
Och efter det där obligatoriska "Det ser ju bra ut", så kommer frågan om vad jag tänkt rikta in mig på efter gymnasiet. (För vad mer finns att diskutera om mig?)
Men vad vet jag? Jo, man ska ju rikta in sig på det man är intresserad av. Så om jag tänker efter, vad är jag verkligen intresserad av.
Att lära mig. Att utvecklas. Och så slutligen, att skriva.
(Även filosofi, psykologi, hälsa, astrofysikaliska teorier, matematik, engelska, musik, design/inredning, konst, kultur, politik, mystik...)
Men, på vilket sätt hade jag helst nått alla dessa intressegrupper? Jag tror ni kan gissa er till det.
Överallt får man höra just detta, att man verkligen måste rikta in sig på det man är intresserad av. Ändå blir både lärare, studievägledare och släktingar förfärade när en flicka med sådana betyg inte tänker läsa till läkare el. dyl.
"Jag skulle vilja läsa Litterär Gestaltning i trean..."
"VA?! Men då missar du ju meritpoängen för Spanska 5!"
Jag säger bara SOM OM skolan är till för att utveckla elevernas intressen! J*vla kommunala skolor och inte kunna göra allt för att eleverna ska få läsa det dom allra mest önskar. Som om jag behöver de där extra 0,5 poängen om jag ändå går ut med 19-20,0!
Min taktik är att hålla alla dörrar öppna.
Men tänk, om min skola och min rektor, verkligen hade försökt placera mig rätt så att jag fick utveckla mitt skrivande redan i gymnasiet. Nej, jag tänker verkligen kämpa för det här. Mitt skrivande är i princip så mycket Jag det kan bli, och jag tänker inte ge mig i att få utveckla det. Jag tänkte skriva "i första taget" där också, men JAG TÄNKER INTE GE MIG! Någonsin!
I shall write till I die. /Ika
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)