Visar inlägg med etikett Småfilosofi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Småfilosofi. Visa alla inlägg

21 augusti, 2013

Vi är inte i universum

Vi är inte "i universum", vi är universum, på samma sätt som vi inte är "på jorden"; vi är den här planeten, eller i alla fall en del av den. På samma sätt som din arm är en del av din kropp och det vore konstigt att säga att armen är på din kropp - den är ju din kropp.
(Jag tänker ofta att det är på grund av det här etablerade synsättet, att vi "är på jorden", inte "är den", som gör att vi har vår miljösituation idag, och att den inte kommer reda sig på riktigt förrän vi ändrar synsätt. Men det tar vi en annan gång).

På grund av att vi inte är "i" universum upptäckte jag idag att jag tycker "universum expanderar" är lite missvisande. För om vi och Jorden hade expanderat i samma takt som resten av universum så hade vi väl inte märkt av någon expansion? Förhållandena hade varit desamma. (Och hade de inte varit desamma så borde vi rimligtvis observera att olika delar av universum expanderar i olika takt). Istället tänker jag på det som att det är rummet mellan himlakropparna som utvidgas (i alla åtminstone tre dimensioner samtidigt), och isåfall måste det väl vara någon speciell egenskap hos vakuum som gör att det kan expandera (accelererande), som materia saknar, eller har i mindre grad. Eller, alternativt, en egenskap som materia har som gör att det inte låter sig påverkas av expansionen som sker i de delar av rumtiden där materia saknas. Well, gravity probs. 

Men vänta lite nu. Tänk om vi letar efter fel sak? Tänk om vi försöker finna orsaken till att universum expanderar, med teorier som mörk energi och antigravitation, när accelererande expansion egentligen är grundtillståndet för universum, och gravitationscentran är undantag? Men var börjar då gravitationen bli för svag för att "överrösta" expansionen?
Och om det har med massa att göra, finns det någon övre gräns för koncentrationen av materia för att expansionen ska sätta fart? Var går den? Termosfären? Utanför månen? Utanför galaxen? Jag vet inte. Ett lite oväntat avslut på ett annars intressant inlägg kanske, men jag skriver ju här för att ställa frågor och inte för att ge svar.

Var goda rätta mig om jag tänker fel och diskutera gärna i form av kommentarer!
Bifogar två fina bilder på universum.
/Ika


  

11 maj, 2013

Varierande konstanter

En kort diskussion om en fråga som många nog tycker är smått dum, men som jag faktiskt aldrig har hört ställas:
Varför har vi antagit att det finns vissa "naturkonstanter", dvs värden på vissa parametrar i universum som alltid är desamma? Detsamma gäller "naturlagarna". Hur kan vi bara anta att de alltid varit desamma, och bilda våra kosmologiska teorier efter det? Tänk om fysikens lagar förändras över tiden, eller med universums egenskaper (i tiden eller i olika delar av det), och att även värdena på våra "konstanter" förändras. Tänk om gravitationskonstanten var annorlunda vid Big Bang, och att den egentligen beror på säg "masskoncentrationen" i universum (vilket hade inneburit att den var annorlunda nu).
Tankesättet bygger väl på postulatet att universum ser mer eller mindre likadant ut överallt, men det är väl inte heller säkert, särskilt inte om vi kollar bakåt i tiden.
Vi har utvecklat ett ramverk för universum som vi bara antagit är sant, för att det verkar vara så just nu. Men vi har levt under en så ofantligt liten del av universums historia, hur kan vi anta att det vi sett under vår tid är allmängiltigt och evigt? Beskrivningen av universums början, utveckling och slut kanske beskrivs av lagar som beror på vilket skede i utvecklingen vi är i, och det har vi inte haft tid att upptäcka än. Om man undersökte hur lagarna såg ut om man lät parametrar variera kanske man hade funnit helt nya samband.

/Ika

16 mars, 2013

Newton vs Coulomb


Under ett fysikkonceptsmöte på universitetet förr veckan påmindes vi om likheten mellan Newtons gravitationslag (bild 1) och Coulombs lag (bild 2).
Som synes är de otroligt lika till sin struktur; kraften beror på linjärt på de två olika massorna/laddningarna som kraften verkar mellan, omvänt proportionellt med avståndet mellan massorna/laddningarna i kvadrat, samt linjärt med en konstant (G vs k).
Bild 1





Bild 2

En stor skillnad mellan dessa krafter är att gravitationskraft verkar på väldigt stora avstånd och kraft från laddning verkar på små avstånd. En annan skillnad är att massa bara kan vara positiv, medan laddning kan vara både positiv och negativ. Detta innebär att gravitationen bara kan vara attraktiv (massor dras till varandra), medan laddningar både kan attrahera och repellera varandra.

Den tredje stora skillnaden gör mig väldigt konfunderad och triggar min fantasi. Den har att göra med konstanten framför. Gravitationskonstanten G är, vad jag har kunnat läsa mig till, enbart experimentellt uppmätt. Den svarar alltså inte mot något uttryck.
Detta gör däremot konstanten k, vilket även visas i bild 2. k är omvänt proportionellt mot epsilon, samt med konstanten 1/2pi.
Detta förbryllar mig mycket. Skulle de två formlerna vara mer eller mindre lika (det vill säga två av de fyra fundamentala krafterna skulle motsvaras av samma uttryck!!), men att den ena konstanten är noga avvägd (k) medan den andra till synes är artbiträr (G)?
Det tycks för mig som som G borde motsvaras av ett liknande uttryck, och att detta isåfall hade kunnat ge en mycket djupare förståelse för gravitationskraften.

Sedan hade man ju även kunnat fråga sig om inte även de andra två fundamentala krafterna (den starka och svaga kärnkraften) borde kunna skrivas på samma form, eller att ovanstående form inte är fullständig och om man trixar lite med den kan beskriva alla fundamentala krafter på samma form. Det hade varit fantastiskt vackert!

/Ika

19 december, 2012

Ytterligare spekulationer födda under tentaplugget för några veckorsedan

Vi, våra tre dimensioner rör sig genom tidens fjärde likt hand genom "koordinatlagermedium". Tiden har egentligen tre dimensioner men i och med att de två andra är vinkelräta mot vår färd genom den första tidsdimensionen så märker vi inte av dem.
Tidsdilatationen tycks därför för oss ske i alla riktningar, men för någon varelse i tre rumsliga och tre tidsliga dimensioner verkar tidsdilatationen bara verka på oss i en riktning, likt längdkontraktionen för oss.
Finns det de som bara lever i en rumsdimension, som alltså tycker att längdkontraktionen verkar i alla riktningar för dem?

/Ika

17 december, 2012

Mer rumtidsflumm åt folket!

(Ytterligare en text som jag skrev för nån månad sedan och som inte riktigt når ända fram såhär i efterhand:)

Rumtiden är "kompaktare"där mycket massa är koncentrerad för att den delen av universum ska kunna beskrivas mer "accurately", typ adaptiva metoder i Matlab för er som vet hur sådana funkar. Massa och rumtid är alltså "intertwined", inte genom att massa kröker rumtiden, men att rumtiden kröker sig efter hur massan ser ut där.

Rumtiden drar ihop sig vid massor, detta sker hela tiden i och med att universum går mot minskad entropi, men för att bibehålla samma utsträckning, "medelkoncentration" (av koordinater?) måste rumtiden i mellanrummet mellan dessa masscentran accelereras ifrån varandra. Så egentligen utvidgas inte universum, utan behåller samma utsträckning, bara det att koncentrationen av rumtiden förändras inuti den här "universum-inhängnaden"

/Ika

Min hjärna är verkligen inställd på att vi fått något om bakfoten när det kommer till gravitation

För några veckor sedan fick jag en uppenbarelse, som jag skrev ner som hastigast, och som jag inte riktigt förstår nu när jag läser det igen. Jag skrev:

Rumtiden kröks=rumtidens koncentration är "tätare", "förändringshastigheten" hög där, dvs derivatan, dvs krökt

Bredvid har jag försökt gestalta mina tankar i en tjusig bild av ett tredimensionellt koordinatsystem, där varje plan är ett rutnät, och detta rutnät är tätare mot mitten av den kub som koordinatsystemet bildar.

Någon som kan tolka/hjälpa mig utveckla tankarna?

/Ika

Men asså...

...om nu gravitation och acceleration skulle anses vara ekvivalenta, borde inte det innebära att om gravitationen förmedlas av gravitoner, så borde krafter (som ger upphov till acceleration... eller som acceleration ger upphov till?) också göra det?
Eller så borde alla krafter ge upphov till (eller komma av) en krökning av rumtiden.

/Ika

26 mars, 2012

Tevespelsfilosofi

Jag slogs av en filosofisk tanke. Den liknar lite grand tanken att vi och vår värld bara existerar i någon annans medvetande, att vi bara är en annan varelses tanke (läs mer i mitt gamla inlägg).
Tänk om det finns "higher beings", kalla det gudar eller bara människor på ett högre plan, och att dessa sitter och spelar typ tevespel, och att vårt liv på jorden är detta spelet. De skapar sina egna karaktärer och vi människor är dessa karaktärer. Jag, Ika, är en karaktär skapad en högre människa som skapat mig helt och hållet efter sina egna egenskaper. Jag, karaktären, har till hundra procent spelarens fysiska och psykiska drag. Finns jag då? Jag tror att jag är en enskild person som har en fri vilja och kan tänka själv, men egentligen styrs mina tankar och handlingar av den högre existerande spelaren. Det är bara det att jag och spelaren är till 100 procent likadana. Innebär att jag och spelaren är exakt samma person att jag existerar lika väl som hon? Egentligen är jag ju bara en produkt av hennes fantasi och för henne existerar jag bara i spelet som en karaktär som för henne egentligen inte existerar "på riktigt".

Problemet liknar ett i boken "Filosofiska frågor", där en astronaut befinner sig på en rymdstation långt bort från Jorden. Mänskligheten har kommit på ett sätt att klona människors kroppar och skapa hjärnor som kan formateras med information. Astronauten har utrustning som tillåter honom att scanna allt innehåll i sin hjärna, alla minnen och egenskaper, hela hans personlighet, och skicka detta till Jorden. Någonting händer som kräver astronautens närvaro på jorden. Att resa dit hade tagit för lång tid, så astronauten scannar sitt hjärninnehåll och skickar detta till jorden, där man scannar in det i astronautens klonade kropp och därmed formaterar hans hjärna till att uppföra sig precis som den ursprungliga astronauten.
Vilken av dessa två är den "riktiga" astronauten? Är båda två lika mycket denna person? Hur förändras detta om inscanningen av hjärninnehållet förstör originalet? Kan detta scenario då likställas med att astronauten reser tillbaks till jorden?
Om scanningen inte förstör originalet bildas andra följdfrågor. I ögonblicket som astronautklonen vaknar upp finns det två exakt likadana personer (som kan tolkas som samma person), men efter en tid kommer de olika kropparna ha varit med om olika upplevelser och då kommer troligtvis även deras personlighet ha förändrats. Är båda två fortfarande astronauten?

Jag hoppas ni förstod den första delen, om tevespelsgrejen, den blev rätt flummig och var inte lätt att formulera. Bara fråga annars!

/Ika

13 mars, 2012

Själen vs hjärnceller

Hur kan det komma sig att trots att kroppens celler byts ut hela tiden, att vi inte egentligen är samma människa när vi är ett år som när vi är tjugo eller fyrtio år, så ser vi oss som en enda sammanhängande person under hela våra liv? Visst förändras vår personlighet, men de flesta av oss skulle ändå säga att vi är samma person hela livet.
Det måste ha att göra med det vi kallar medvetandet eller själen. De flesta hjärncellerna har vi kvar hela livet, de byts inte ut (även om det är bevisat att hjärnan kan nybilda hjärnceller livet ut), om jag inte missuppfattat något (kommentera gärna isåfall och berätta hur det ligger till!).
Är detta på något sätt bevis för att själen och vårt medvetande sitter fast i kroppen, att själen inte är någonting annat än elektrokemiska signaler i hjärnan? För om det var något annat, fristående, varför hade inte också hjärncellerna kunnat förbrukas och bytas ut? Så länge hjärnans struktur är densamma, kan väl hjärncellerna bytas ut. Men det är kanske svårt att få exakt samma struktur.
Eller är det så att hjärncellerna anpassat sig för att kunna inhysa en själ i en fysisk kropp? Att det krävs att de aldrig byts ut för att en fri, utomstående, spirituellt existerande själ ska kunna etablera och bibehålla en aktiv kontakt med en fysiskt existerande varelse.

/Ika

12 mars, 2012

Hur mycket kan vi egentligen anta att vi kan veta om universum? Många av dagens fysiker och vetenskapsmän antar utan vidare filosofiska funderingar att våra sinnen är fullständiga, att vi kan lita på att alla intryck vi får, som vi tolkar som fakta, är kompletta och inte behöver granskas innan analys. Detta trots att vi i många fall behöver uppfinna konstanter och ta till matematiska dimensioner för att få ekvationerna som beskriver naturlagarna att gå ihop.
Detta slår mig varenda gång jag hör om universums expansion och mörk materia/mörk energi. På något sätt känns det som att de har med varandra att göra. Vi kan inte med våra sinnen uppfatta mörk materia eller energi. Det är något vi har antagit finns eftersom de ekvationer vi forskat fram kräver det för att de ska gå ihop. Dock finns det numera relativt mycket bevis som tyder på att de faktiskt existerar. Men hur kan vi veta att mörk materia och energi inte är något annat än vad det för oss verkar vara, och hur kan vi veta att universums expansion inte är något helt annat, som för våra sinnen bara ser ut som accelererande expansion eftersom våra sinnen är för outvecklade, eller utvecklade att tolka andra saker, för att kunna se vad det egentligen rör sig om. Jag ser det som ett slags derivering, förenklande tolkningar i den grad att de blir felaktiga.

källa: http://www.members.shaw.ca/mike.anderton/
Det finns teorier om att det är den mörka energin som får universum att utvidgas. När jag försöker visualisera mig denna expansion möter jag ungefär samma svårigheter som när jag försöker visualisera mig en verklighetstrogen bild av ett svart håls inverkan på rumtiden. Mina sinnen är vana vid att saker sträcker ut sig i tre påtagliga dimensioner. Många gånger har vi ju sett bilder av svarta hål som en "tratt" av ett rutnät, för att visa hur singulariteten kröker rumtiden. Men så ser det ju inte ut på riktigt. I rymden finns ju inget upp eller ner, en singularitet kan inte skapa ett hål i rumtiden i någon riktning. Alltså måste rumtiden krökas inåt i sig själv, som jag har försökt illustrera med två bilder (den vitsvarta har jag försökt sätta ihop själv för att visa en kub med fyra sidor av krökt rumtid, sedd snett framifrån/ovanifrån, ni får ursäkta assymetrin och det usla utförandet). Man kan tänka sig att man har fyra kopior av "rumtidstrattar" och limmar ihop dessa som de fyra sidorna i en kub, där alla trattarnas slut möts i mitten av kuben. Ni märker hur mycket problem jag har att föreställa mig detta!
Att föreställa sig att rymden, att själva rummet, dras in mot sig själv till en kompaktare, "trängre" rumtid kanske också är felaktigt, men det är resultatet av mina tankegångar.

Ju snabbare någonting rör sig, desto mer energi krävs det för att accelerera det ytterligare. Jag tänker mig att energin, eller liksom tomrummet mellan, galaxerna fördubblas hela tiden, på ett barnsligt enkelt sätt tänker jag att energin först fanns i 1 enhet, säg 1 meter, och sedan fördubblades till 2, 2+2=4, 4+4=8 och så vidare. Det blir ju 2^x och därför en exponentiell ökning. Så här ligger det nog inte till, men just när man är ute efter att visualisera sig en exponentiell utvidgning eller ökning av rumtid, är det rätt praktiskt.
När jag försöker "se" mig hur mörk energi skulle kunna generera universums expansion, tänker jag mig det som den motsatta motsvarigheten till ett svart hål som kröker rumtiden. Men detta är på något sätt mycket svårare än med svarta hål.
Jag inser att det i många fall är lönlöst att visuellt försöka föreställa sig hur de fysikaliska fenomen som vetenskapen idag behandlar, eftersom väldigt många är utvecklade med matematik och bara finns som matematiska "bilder" som är omöjliga att på ett sanningsenligt sätt åskådliggöra för ögat. Men anledningen till att jag finner just naturvetenskap och fysik (och även filosofi) så intressant är att jag har en strävan efter att förstå världen, och hur ska man kunna förstå saker om man inte kan visualisera sig dem på ett begripligt sätt? Jag inser att jag gått i samma fälla som jag nämnde i inledningen till inlägget, mina otillräckliga sinnen förenklar världens mysterier till begriplighet, men grov felaktighet. Men jag har åtminstone reflekterat över det, och insett att mörk energi, extra dimensioner och många andra abstrakta fenomen, kan vara något helt annat än de utger sig för att vara för våra sinnen.
Jag inser också att det hade varit väldigt jobbigt att hela tiden anta att våra hjärnor säger oss felaktiga saker och att vetenskapen enbart finns för att vi beslutat att gå efter våra intryck, och att det egentligen är det enda som vi kan undersöka. Men fler än en gång har det varit just tankar utanför ramarna och nya, annorlunda perspektiv givit oss de största, omvälvande sanningarna.

/Ika

25 februari, 2012

Ett meningslöst inlägg?


Det finns lagar, som styr oss alla. Naturens lagar, och det finns inget sätt att komma undan dem. Det är så livet är, så universum är. Som Sagan säger, hur många planeter och civilisationer går inte under när en galax exploderar och dör. Och det finns inget annat att göra än att acceptera läget.
Vi är så ofantligt små, så till synes betydelselösa. Vad spelar det för roll om vi utplånas av globala krig, vilsekomna kometer eller exploderande solar? Spelar det någon roll över huvud taget?
Vad spelar egentligen roll? I våra mänskliga hjärnor och sinnen sätter vi värde i, från det här perspektivet, de av universums mest meningslösa och obetydliga saker. Men om vi tar ett steg bort från de stora, materiella tingen såsom solvindar och supernovaexplosioner ändå är, vad innebär det då att något är betydelsefullt?
Är vi små små människor, och därför också våra tankar, helt betydelselösa, eller är det just våra tankar som gör oss små små människor betydelsefulla? Har vi begåvats med en förmåga att höja oss över universums meningslöshet, genom att kunna sätta värde på våra liv?

May be continued...

/Ika

23 februari, 2012

Dödsfilosofi

Jag läste ett av de sista kapitlen av Harry Potter och Dödsrelikerna, det där Harry "dör" och har en liten mysig pratstund med Dumbledore. Dumbledore säger då att Harry har mindre att frukta kom han kom tillbaks dit än Voldemort har.
Jag tolkade "dit" som den efter-livet-drömvärld de just då befann sig i, vilket innebar att Voldemort borde ha mer att frukta efter döden än Harry.
Detta kan då tolkas som att Harry, som varit god, får en trevlig döden-och-vidare-upplevelse (himmeln), medan Voldemort, som varit ond, får en mindre trevlig sådan (helvetet).
Jag tror inte på himmeln och helvetet så som de är beskrivna i Bibeln eller någon annan liknande religiös text, men i väldigt många kulturer återkommer det här mönstret, är du ond i livet, straffas du efter döden, ett annat exempel är hinduismen där man som bekant återföds som allt "högre stående" varelser ju bättre liv man levat.
Alltså, tänkte jag, kan alla dessa religiösa scenarion vara som en tolkning av, eller en liknelse till, det som jag kom att tänka på när jag läste Dumbledores ord.
Nämligen att döden är vad själen gör den till. Om din själ är ond, kommer onda saker uppträda för dig efter döden, det vill säga du hamnar i ett helvete, och vice versa. Eftersom din själ är mer eller mindre lika med dina tankar, känslor och handlingar, kommer vad du tänker, känner och gör att utspela sig direkt runt om dig, när du nu bara är din själ. När själen frisätts från kroppen är det den som bestämmer helt över sin tillvaro. Men i det fysiska livet, samspelar alla olika själar med varandra i och med att de är "fastbundna" vid en fysisk kropp, som tar in intryck från omvärlden, vilka själen tvingas svara på.
En vidare utveckling av denna tanke hade kunnat vara att det fysiska livet kan tolkas som "formningen" av själen, mognandet av själen inför döden.
Vilket inte är en särskilt ny tanke, i och för sig. Men vi kan ju aldrig veta sånt här, så varför inte spekulera.

/Ika

10 oktober, 2011

Uppföljning: Gravitation

Som uppföljning till mitt förrförra inlägg där jag ifrågasatte teorierna kring gravitation postar jag den här sidan som en god vän länkade mig. Den ger inte svar på min fråga, snarare konstaterar det jag skrev, men den ger ämnet ett nytt perspektiv.
Typ som att man både kan se ljus som vågor och partiklar, verkar man kunna se gravitation som både partikelförmedlad och som en effekt av krökt rumtid, men att man använder olika teorier beroende på vilken som passar sig för just den behandlade situationen.
Dock kvarstår frågan, vad är egentligen gravitation? (Vad är egentligen ljus?) Varför kan man se det som två helt olika grejor, varför går det inte att definiera eller på djupet och i grunden förklara?

/Ika

Gravitation

Vad är egentligen gravitation? Forskarna antar ju som bekant att det är en kraft som liksom alla andra förmedlas av en kraftförmedlande partikel, som man kallar graviton, trots att man inte funnit någon sådan. Men är det inte snarare en effekt av krökt rumtid, som Einstein beskrev det? Då finns väl inte anledning att anta gravitoner? 
Vad beträffar kraftförmedlande partiklar får jag kolla upp det noggrannare. För om de frigörs från objektet som ger upphov till den kraftförmedlande partikeln så måste gravitoner vara masslösa, annars hade ju ett objekts massa minskat ju massivare det blivit (om de avgav partiklar med massa i förhållande till sin gravitation). Gravitation verkar dessutom på oändligt avstånd. Detta känns relativt orimligt att färdas för en partikel med massa. Och dessutom hade man nog upptäckt de redan om gravitoner hade massa.

Men vad gäller en samlad teori för all fysik, enligt Hawking fysikernas främsta mål just nu, en så kallad Quantum theory of Gravity, har det uppstått problem när man ska kombinera kvantmekanik med gravitation.
Man kan tycka att för att kunna förena dem måste man först bestämma sig för om gravitation är en kraft i klassisk mening, det vill säga om den förmedlas av en partikel, eller om det är så att alla krafter (den elektromagnetiska, den starka och den svaga kärnkraften och gravitationen) på något sätt kröker eller förändrar rumtiden.
Det som också skiljer gravitationen från de andra krafterna är att den enbart verkar attraherande, medan de andra även verkar repellerande.
Är gravitation en simpel kraft, eller är det någonting annat i förklädnad?

/Ika

En tanke... som kanske leder till fler... eller

Man har ju i många olika sorters försök påvisat att tankar och känslor kan påverka materia. Som ett exempel kan nämnas att vatten fryser i ordnade, ofta väldigt vackra strukturer om positiva tankar och känslor "skickas" till det och på omvänt vis bildar kaotiska iskristaller under inverkan av negativa tankar och känslor.
Senaste definitionen av liv är "ett system där universum går från oordning till ökad ordning" (till skillnad mot resten av universum som med tiden bara tycks öka sin entropi).
På något sätt kopplade jag ihop det här till den romantiskt förenklade och filosofiska hypotesen "liv är kärlek".
Jag har inte riktigt fått klarhet i det än. Vi får se om det leder någonvart.

/Ika

23 september, 2011

Snabbare än ljusets hastighet?

http://www.expressen.se/nyheter/1.2569049/snabbare-an-ljusets-hastighet-pa-riktigt
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=4711105
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/partikel-rorde-sig-snabbare-an-ljus

Forskare vid CERN har uppmätt neutrinostrålnings hastighet till 60 nanosekunder högre än ljusets hastighet.
Min första tanke var att man från början, då man bestämde ljushastigheten till ett specifikt tal, gjorde vissa mätfel eller liknande så att den egentliga och korrekta ljushastigheten är 60 nanosekunder eller mer snabbare än den man bestämde.
Troligare är dock att det nu begåtts mätfel och allt vi kan göra är att vänta på att fler forskare ska komma till samma slutsats eller motbevisa CERN. Ska försöka hålla er uppdaterade på ämnet!
Nedan följer min och andras kommentarer till en blogg som skrev om ämnet

http://sakala.wordpress.com/2011/09/23/hur-da-snabbare/#comment-5

Dessutom finns en fin dikt och lärosamma kommentarer på denna länk:
http://dagsvers.wordpress.com/2011/09/22/e-mc-hammer/

/Ika

28 augusti, 2011

Såg nyss ett program om "Tiden". Det bestod av effektfulla bilder och Victoria Dyrings berättarröst, som berättade om saker med sådan förenkling att de blev felaktiga. De hävdade att Universum går mot ökad entropi med, eller snarare på grund av tiden. Ökad oordning var en effekt av tidens gång.
Senaste definitionen av liv (som jag har hört) är "ett system där universum går mot ökad ordning".
Skulle detta då innebära att levande varelser vänder tidens gång?

19 augusti, 2011

Kvantmekanik

Kvantmekaniken säger att det finns en viss sannolikhet för alla möjliga resultat av en observation, fram tills just den sekund man observerar det. Det innebär att om man till exempel vill observera en partikels position, kommer denna att befinna sig på samtliga observerbara ställen, fram tills den observeras. Därmed bestäms dess position.
Men vad innebär det egentligen att någonting "observeras"? Detta har jag aldrig riktigt fått förklarat för mig under mina amatörmässiga studier av kvantmekaniken. Vad krävs för att en partikel på kvantmekanisk nivå ska vara observerat, krävs det ett medvetande, eller räcker det att partikeln reagerar/interagerar med tillräckligt stora saker?
För om "observation" innebär att någonting med ett medvetande observerar resultatet, typ en hjärna, innebär ju det att ingenting egentligen fanns i universum innan hjärnan utvecklats i och med att ingenting tidigare hade kunnat bestämma universums partiklars positioner. Hela universum borde då ha varit ett sammelsurium av partiklar utan någon bestämd position.
Detta antagande leder också till ett mer filosofiskt resonemang. För vad innebär egentligen denna medvetenhet, som vi upplever att en hjärna tillför? Egentligen är väl vår upplevda medvetenhet ingenting mer än elektrokemiska signaler, skapade som en tolkning av diverse vågor och kemiska föreningar med syfte att underrätta resten av molekylerna i vår kropp om vår omvärld. Detta skulle innebära att "observationen" inte kräver ett så kallat "medvetande", utan kanske bara någon slags interaktion.
Alltså, innebär "observationen" endast att den observerade partikeln på något sätt interagerar med sin omvärld, exempelvis andra partiklar? 
Och, hur många partiklar krävs i reaktion med varandra för att deras position, eller åtminstone positionen av den exempelvis molekyl de tillsammans bildar, ska vara absolut och bestämbar? Alltså, på vilken nivå börjar kvantmekanikens lagar att sluta stämma överens med den värld vi upplever och observerar?

Många frågor, vi får hoppas på många svar.
Ika

26 juli, 2011

Tiden

En längre tid har jag varit av uppfattningen att tiden i sig själv inte existerar, att det inte finns något som bara "går" där i bakgrunden av vår tredimensionella värld. Tiden är en konstruktion av våra hjärnor för att få ett logiskt förlopp av händelser, orsak och verkan. Till exempel åldras vi inte "med tiden", utan med celldelningar och slitage på vår kropp. Klockor visar inte förloppet av den faktiska tid som går utan är en maskin tillverkad av människan för att ticka i takt med det begrepp vi har definierat som en sekund, bara för att detta visat sig vara ett praktiskt hjälpmedel för att strukturera vår vardag. Mer av dessa tankar finns att läsa i mina tidigare inlägg.
Men nu kom det sig så att jag började läsa Stephen Hawkings "A Briefer History of Time" där han på ett mycket tydligt, pedagogiskt och populärvetenskapligt sätt beskrive
r hur och varför tiden går olika fort på olika ställen i Universum. Tiden går till exempel långsammare ju närmre ett gravitationscentrum man kommer, detta är bevisat i praktiken med mycket exakta klockor. Dessa visade att en sekund inte alltid är det som vi definierat som en sekund. Klockorna tickar inte längre med de intervall vi ställt in dem på, de "väljer" istället att följa en annan ström - den faktiska Tid som uppenbarligen finns och flyter där bakom våra tre dimensioner.
Fast egentligen flyter inte tiden alls i bakgrunden av våra dimensioner, utan snarare i och med och tillsammans med rummet. Tiden förändras ju som ovan beskrivet beroende på rummet (massor)... och rummet beroende på tiden?

Den som har en vettig förklaring av tiden kan väl dela med sig i kommentarsfältet?
/Ika

20 juni, 2011

Carls dimensioner

http://www.youtube.com/watch?v=UnURElCzGc0

Det där med dimensioner så att säga troubles my mind. Jag frågade min (före detta, där detta ≥ studenten) fysiklärare vad dimensioner egentligen är. Hans svar var att det bara är ett redskap för fysiker för att lättare beskriva fenomen som uppträder i vår värld som man inte kan förklara på något annat sätt än att de har sitt ursprung i händelser i "andra dimensioner".
Jag frågade honom om det då alltså faktiskt existerar andra dimensioner än de vi kan uppleva och om det i så fall existerar saker/händelser i dimensioner utanför våra (vilket indirekt var det han sade). På denna fråga svarade han dock nej.
I videon ovan verkar Carl Sagan dock instämma med min tolkning (troligtvis är teorin som visas i och för sig mycket förenklad då Sagan syftade till att popularisera vetenskapen, men inte desto mindre borde den vara korrekt), då han visar att äpplet faktiskt existerar i alla tre dimensioner, trots att "the flatlanders" bara kan uppfatta två.
Min fysiklärare skulle då mena att äpplet inte existerade i tre dimensioner, utan att detta antagande bara var en tillämpbar liknelse om the flatlanders hade sett kontinuerliga skivor av "äpplet" dyka upp i två dimensioner i deras värld.

Om någon kan förklara för mig vad som egentligen menas med dimensioner och vad detta begrepp inbegriper, så är det fritt fram för kommentarer!
/Ika