Jag kom just på en underlig sak. Om vi fått frågan vilket sinne som är det främsta, hade nog många svarat synen. Med den uppfattar vi vår omvärld på ett konkret sätt, det är själva centrat av sinnena, det kopplar ihop de andra sinnena så att vi till exempel vet var vi ska känna om vi ombeds känna på någonting, vet vart vi ska lyssna om vi ombeds lyssna på någonting eller vad exakt det är vi ska smaka på om vi ombeds smaka på någonting.
Självklart "ser" även de blinda världen, på sitt sätt. De har något annat "centralt" sinne, som kopplar samman resten, troligen känseln eller hörseln.
Vi ser genom att ögat uppfattar ljus som reflekteras av saker och ting.
De flesta är medvetna om att det även för ljus tar en viss tid att färdas vissa sträckor. För att ta ett exempel tar det ca åtta minuter för ljuset från solen att färdas hit, alltså vi ser solen som den var för åtta minuter sedan.
När vi blickar upp mot stjärnorna, är det ljuset de stjärnorna lämnade ifrån sig för flera miljoner år sedan som vi ser. Om en stjärna dör, slocknar alltså den på vår "natthimmel", långt efter den egentligen slocknade.
Detta är en intressant faktor när man studerar exoplaneter, alltså planeter som liknar vår där det finns möjlighet till liv. Om vi hittar en exoplanet men inte finner något liv där, behöver detta inte betyda att där inte finns liv nu. Dock är det ju svårt att se det eventuella livet där, men man har metoder som går ut på att avläsa elektromagnetisk strålning som kanske kan berätta om där finns liv. Dock tar det ju tid även för denna strålning att färdas (ljus är en form av elektromagnetisk strålning men den innefattar även röntgenstrålning, ultraviolett ljus mm).
Tänk då, om man skulle hitta en planet OCH lyckas finna små, små kanske mus-stora varelser där. Då är detta alltså som läget var på planeten för X antal år sedan, och då uppstår frågan om exakt vad för utvecklade varelser som kan finnas där nu. Detta kommer ju dock inte vi kunna få reda på, utan de människor som observerar exoplaneten först om tusentals år eller så...
Men, för att återgå till vår kära jord, och lite mer filosofiska tankebanor.
Synen är ett sinne som hjälper oss uppleva världen. Som tidigare nämnt är det vi ser, enbart det ljus de saker vi ser reflekterar.
Vi "ser" alltså inte sakerna vi rör vid, utan endast det ljus de reflekterar, som når vårt öga.
Detta var min uppenbarelse, vilket är ganska läskigt egentligen. TÄNK om där finns någon frekvens vårt öga inte kan uppfatta. Detta hade gjort att vi missar en stor del av den värld vi lever i. Kanske är det denna eventuella frekvens som ger ett sk "sjätte sinne", kanske är det den frekvens som reflekterar "själar" eller "auror", som gör att de personer som har större omfång i sin synförmåga, som kan se kanske en liten bit av denna frekvens, ser "onaturliga" saker.
Eller det kanske inte är så alls. Min poäng är bara att vi måste överväga hur mycket vi ska lita på vår syn. Det vi ser är trots allt bara det ljus som reflekteras, når vårt öga och tolkas av vår hjärna. Det är isåfall mer logiskt att det "riktiga", "centrala" sinnet egentligen borde vara känseln. Det vi kan ta på, vet vi ju säkert finns.
Jag kan ju inte säkert veta att tavlan på väggen finns, förren jag verkligen tagit på den. Man kan säga till folk att man tror på spöken, men de kommer aldrig att tro dig förrän du tar tag i spöket och drar dess fysiska existens att uppfattas inför deras sinnen.
Men tankar då, och känslor. De kan vi inte ta på.
Men de kan vi inte heller se, eller smaka eller lukta. Ändå är vi så säkra på att de finns.
Filosofin delade tidigt upp sig i två huvudkategorier med utgångsfrågeställningen om man ska se världen med sina sinnen eller sitt förnuft.
Jag förespråkar inget av dem, eller en kombination. För vad är det som säger att våra tankar och känslor, vår "själ" inte är ytterligare ett sinne, bara inte definierat så av oss? Även dessa hjälper ju oss att uppfatta vår omvärld.
Vad finns omkring mig, som jag inte uppfattar, som jag inte ser? Vad är det som säger att det enda som finns är det jag ser?
Och för en blind (och alla andra), vad är det som säger att det enda jag känner, eller hör eller smakar eller luktar, är det enda som finns?
Ska vi kanske lita på förnuftet trots allt? Men vad säger förnuftet oss? Vårt förnuft baseras på vad vi upplever med våra sinnen. Vi upplever inte dödas själar rent fysiskt med våra sinnen, därför säger vårt förnuft oss att de inte finns.
Vi avgör själv vad som är verkligt.
/Ika
Självklart "ser" även de blinda världen, på sitt sätt. De har något annat "centralt" sinne, som kopplar samman resten, troligen känseln eller hörseln.
Vi ser genom att ögat uppfattar ljus som reflekteras av saker och ting.
De flesta är medvetna om att det även för ljus tar en viss tid att färdas vissa sträckor. För att ta ett exempel tar det ca åtta minuter för ljuset från solen att färdas hit, alltså vi ser solen som den var för åtta minuter sedan.
När vi blickar upp mot stjärnorna, är det ljuset de stjärnorna lämnade ifrån sig för flera miljoner år sedan som vi ser. Om en stjärna dör, slocknar alltså den på vår "natthimmel", långt efter den egentligen slocknade.
Detta är en intressant faktor när man studerar exoplaneter, alltså planeter som liknar vår där det finns möjlighet till liv. Om vi hittar en exoplanet men inte finner något liv där, behöver detta inte betyda att där inte finns liv nu. Dock är det ju svårt att se det eventuella livet där, men man har metoder som går ut på att avläsa elektromagnetisk strålning som kanske kan berätta om där finns liv. Dock tar det ju tid även för denna strålning att färdas (ljus är en form av elektromagnetisk strålning men den innefattar även röntgenstrålning, ultraviolett ljus mm).
Tänk då, om man skulle hitta en planet OCH lyckas finna små, små kanske mus-stora varelser där. Då är detta alltså som läget var på planeten för X antal år sedan, och då uppstår frågan om exakt vad för utvecklade varelser som kan finnas där nu. Detta kommer ju dock inte vi kunna få reda på, utan de människor som observerar exoplaneten först om tusentals år eller så...
Men, för att återgå till vår kära jord, och lite mer filosofiska tankebanor.
Synen är ett sinne som hjälper oss uppleva världen. Som tidigare nämnt är det vi ser, enbart det ljus de saker vi ser reflekterar.
Vi "ser" alltså inte sakerna vi rör vid, utan endast det ljus de reflekterar, som når vårt öga.
Detta var min uppenbarelse, vilket är ganska läskigt egentligen. TÄNK om där finns någon frekvens vårt öga inte kan uppfatta. Detta hade gjort att vi missar en stor del av den värld vi lever i. Kanske är det denna eventuella frekvens som ger ett sk "sjätte sinne", kanske är det den frekvens som reflekterar "själar" eller "auror", som gör att de personer som har större omfång i sin synförmåga, som kan se kanske en liten bit av denna frekvens, ser "onaturliga" saker.
Eller det kanske inte är så alls. Min poäng är bara att vi måste överväga hur mycket vi ska lita på vår syn. Det vi ser är trots allt bara det ljus som reflekteras, når vårt öga och tolkas av vår hjärna. Det är isåfall mer logiskt att det "riktiga", "centrala" sinnet egentligen borde vara känseln. Det vi kan ta på, vet vi ju säkert finns.
Jag kan ju inte säkert veta att tavlan på väggen finns, förren jag verkligen tagit på den. Man kan säga till folk att man tror på spöken, men de kommer aldrig att tro dig förrän du tar tag i spöket och drar dess fysiska existens att uppfattas inför deras sinnen.
Men tankar då, och känslor. De kan vi inte ta på.
Men de kan vi inte heller se, eller smaka eller lukta. Ändå är vi så säkra på att de finns.
Filosofin delade tidigt upp sig i två huvudkategorier med utgångsfrågeställningen om man ska se världen med sina sinnen eller sitt förnuft.
Jag förespråkar inget av dem, eller en kombination. För vad är det som säger att våra tankar och känslor, vår "själ" inte är ytterligare ett sinne, bara inte definierat så av oss? Även dessa hjälper ju oss att uppfatta vår omvärld.
Vad finns omkring mig, som jag inte uppfattar, som jag inte ser? Vad är det som säger att det enda som finns är det jag ser?
Och för en blind (och alla andra), vad är det som säger att det enda jag känner, eller hör eller smakar eller luktar, är det enda som finns?
Ska vi kanske lita på förnuftet trots allt? Men vad säger förnuftet oss? Vårt förnuft baseras på vad vi upplever med våra sinnen. Vi upplever inte dödas själar rent fysiskt med våra sinnen, därför säger vårt förnuft oss att de inte finns.
Vi avgör själv vad som är verkligt.
/Ika
