En vän skrev nyss till mig, att ingenting är vackrare än kärlek.
Då plötsligt, slog det mig:
Allt vackert är kärlek.
Om jag anser att någonting är vackert, känner jag en slags kärlek till detta ting. Det är kärleken till det som gör att jag anser att det är vackert.
'Vackerheten' i tinget, är kärleken till det från mig.
Detta ger alltså att jag själv kan framkalla en känsla av att tycka någonting är vackert, om jag lyckas känna kärlek till tinget i fråga.
Är då ingenting vackrare än kärlek? Hur vackert jag tycker någonting är, beror således på hur stor kärlek jag känner till detta ting, och om jag känner en stor kärlek till kärleken själv, eller rättare sagt större kärlek till kärleken än till något annat, blir ju ingenting vackrare än kärlek.
Om ingenting är vackrare än kärleken är alltså upp till var och en. Vilket antagligen var de flesta av eras reaktion på den första meningen i detta inlägg.
27 september, 2009
23 september, 2009
Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet
Ett citat av min mamma, som man tycks höra var och varannan sekund nuförtiden.
Och det stämmer verkligen.
Den senaste tiden har mitt liv gått så fort. Sedan jag började skolan har det gått en dryg månad, och nu när jag tänker tillbaka känns det som ganska lång tid, men när man är mitt inuti det, försvinner dagarna lika fort som de kom.
De två senaste veckorna har jag haft speciellt svårt att hålla isär, då jag sovit ganska underligt och inte märkt av nätterna. Det känns som att jag bara gått och gått på 100% konstant, utan några pauser. Som om man skriver en mening utan mellanslag - man läser den automatiskt mycket snabbare.
Detta har gjort mig väldigt trött, men samtidigt också gjort att jag lättare kunnat uthärda tiden. Den har ju bara gått och gått, och dess konstanta framflytande har fått mig att falla in i en slags dvala, som gör det lättare att bara gå och gå tillsammans med tiden.
Som ett buffertsystem inom kemin; förändringar påverkar den totala balansen väldigt lite.
Det som däremot ändrats i och med detta, är min inställning till livet. Eller kanske inte inställning, utan mer känsla inför.
Mitt liv är snart slut. Tidigare hade jag panik över att det var så långt kvar, men nu känns det mer som att jag har en väldigt kort tid här.
Inte att jag för den sakens skull kommer dö ung eller förlora livet på ett annat sätt än det naturliga, utan ett liv är helt enkelt inte så långt. Jag kommer helt enkelt inte leva längre snart.
Jag känner inte för den sakens skull att jag får panik på något sätt. Ibland känner jag mig gammal, ibland väldigt ung. Jag får dock en önskan om att betyda någonting, och att lämna efter mig någonting till världen. Det kan vara allt ifrån att studera astrofysik, skriva till Stephen Hawking och tillsammans med honom diskutera och ge ut en bok som avslöjar universums uppbryggnad, till att gräva ner en låda med allting jag skrivit under mitt liv, och hoppas att någon någon gång hittar den och blir intresserad nog att börja läsa.
Min lillebror berättade igår vid matbordet att de på matten hade räknat ut att man i genomsnitt lever ungefär 29 000 dagar i ett liv. Tjugonio tusen, tänker man då. Det är ju inte så mycket!
Är man femton år har man levt ca 5000 dagar, det vill säga fem tjugoniondedelars liv. Det är faktiskt en ganska stor del.
Som sagt, livet bara passerar förbi. Men få inte panik över det. Livet är bara livet. Vem vet vad som väntar? Varför inte vara nyfiken istället för att gräma sig inför döden? Men först och främst, var nyfiken på vad livet här kan ge dig, och när du är gammal nog att tro att du lärt sig allt du någontin kommer lära dig, lär ut detta till yngre själar.
Då kopplar vi samman alla liv.
/Ika
Och det stämmer verkligen.
Den senaste tiden har mitt liv gått så fort. Sedan jag började skolan har det gått en dryg månad, och nu när jag tänker tillbaka känns det som ganska lång tid, men när man är mitt inuti det, försvinner dagarna lika fort som de kom.
De två senaste veckorna har jag haft speciellt svårt att hålla isär, då jag sovit ganska underligt och inte märkt av nätterna. Det känns som att jag bara gått och gått på 100% konstant, utan några pauser. Som om man skriver en mening utan mellanslag - man läser den automatiskt mycket snabbare.
Detta har gjort mig väldigt trött, men samtidigt också gjort att jag lättare kunnat uthärda tiden. Den har ju bara gått och gått, och dess konstanta framflytande har fått mig att falla in i en slags dvala, som gör det lättare att bara gå och gå tillsammans med tiden.
Som ett buffertsystem inom kemin; förändringar påverkar den totala balansen väldigt lite.
Det som däremot ändrats i och med detta, är min inställning till livet. Eller kanske inte inställning, utan mer känsla inför.
Mitt liv är snart slut. Tidigare hade jag panik över att det var så långt kvar, men nu känns det mer som att jag har en väldigt kort tid här.
Inte att jag för den sakens skull kommer dö ung eller förlora livet på ett annat sätt än det naturliga, utan ett liv är helt enkelt inte så långt. Jag kommer helt enkelt inte leva längre snart.
Jag känner inte för den sakens skull att jag får panik på något sätt. Ibland känner jag mig gammal, ibland väldigt ung. Jag får dock en önskan om att betyda någonting, och att lämna efter mig någonting till världen. Det kan vara allt ifrån att studera astrofysik, skriva till Stephen Hawking och tillsammans med honom diskutera och ge ut en bok som avslöjar universums uppbryggnad, till att gräva ner en låda med allting jag skrivit under mitt liv, och hoppas att någon någon gång hittar den och blir intresserad nog att börja läsa.
Min lillebror berättade igår vid matbordet att de på matten hade räknat ut att man i genomsnitt lever ungefär 29 000 dagar i ett liv. Tjugonio tusen, tänker man då. Det är ju inte så mycket!
Är man femton år har man levt ca 5000 dagar, det vill säga fem tjugoniondedelars liv. Det är faktiskt en ganska stor del.
Som sagt, livet bara passerar förbi. Men få inte panik över det. Livet är bara livet. Vem vet vad som väntar? Varför inte vara nyfiken istället för att gräma sig inför döden? Men först och främst, var nyfiken på vad livet här kan ge dig, och när du är gammal nog att tro att du lärt sig allt du någontin kommer lära dig, lär ut detta till yngre själar.
Då kopplar vi samman alla liv.
/Ika
16 september, 2009
Vem är det jag försöker lura egentligen?
Jag älskar det här. Jag älskar den här delen av mig själv.
Jag älskar att sitta uppe till klockan tre på nätterna. Att ligga ner och låta mig omslutas av Sigur Rós musik till den grad att jag inte längre känner av min kropp utan verkar sväva i ett vitt dis enbart bestående av mina egna tankar.
Jag älskar att låta alla de känslor som flödar genom mig leva ut via den svarta tuschpennan i min hand, älskar att se mina bilder formas ur någonting jag inte visste skulle finnas förrän jag skapat dem.
Jag älskar att skapa.
Jag älskar att vässa blyertspennor och fylla blad efter blad med ord. Jag älskar att tända en lampa om natten och måla lager efter lager på frasiga papper.
Jag älskar att skriva och att rita och att flyta runt i mina tankar, och jag älskar att få leva ut i det jag skapar.
Jag älskar den här delen av mig själv. Och jag tänker inte försöka lura någon längre.
Jag älskar att sitta uppe till klockan tre på nätterna. Att ligga ner och låta mig omslutas av Sigur Rós musik till den grad att jag inte längre känner av min kropp utan verkar sväva i ett vitt dis enbart bestående av mina egna tankar.
Jag älskar att låta alla de känslor som flödar genom mig leva ut via den svarta tuschpennan i min hand, älskar att se mina bilder formas ur någonting jag inte visste skulle finnas förrän jag skapat dem.
Jag älskar att skapa.
Jag älskar att vässa blyertspennor och fylla blad efter blad med ord. Jag älskar att tända en lampa om natten och måla lager efter lager på frasiga papper.
Jag älskar att skriva och att rita och att flyta runt i mina tankar, och jag älskar att få leva ut i det jag skapar.
Jag älskar den här delen av mig själv. Och jag tänker inte försöka lura någon längre.
Hejsan allihopa!
Nu plötsligt fick jag lust att skriva ett "vanligt" blogginlägg.
Idag hade vi idrottsdag. Det var sjukt kul, dock med en del missöden. Dels Martin, som glömde bort att överlämna stafettpinnen, och sedan en pinsam fotbollsmatch. Jag blir så jäkla sur!
Första matchen gick asbra, enligt mig i alla fall. Vi mötte bf-treorna, och det slutade med tre ett till dom. Men varför gick då denna matchen asbra? JO, jag kämpade, allt vad jag kunde. Vi gjorde första målet. Sedan får Munti som står i mål övermod och tycker att han ska vara utespelare. Vips, så har de gjort tre mål och matchen är plötsligt över.
Trots detta, gör de samma misstag även nästa match. Dessutom, så skiter de i att passa oss tjejer! Vi var fyra tjejer av sju spelare totalt, som alla gärna hade gått in för det - om vi bara hade fått bollen. Andra laget var verkligen asduktiga och det slutade med sju noll någonting.
Men vafan?! Jag blir så jävla sur, hade värsta läget och ändå måste de tänka att tjej=kan inte spela. SO WHAT om jag kan spela, jag kan KÖTTA! (Och jag är faktiskt inte helt tokig på plan heller!) Men nejdå, Sinan ska passa Munti, som täcks av två från det andra laget, TROTS att BÅDE jag och Issa stod fria rakt framför mål.
DESSUTOM blir de j*vla killarna sura när det går skit, vilket sänker lagandan nåt så totalt!
Nä fy för sånna säger jag bara.
Hejs!
Nu plötsligt fick jag lust att skriva ett "vanligt" blogginlägg.
Idag hade vi idrottsdag. Det var sjukt kul, dock med en del missöden. Dels Martin, som glömde bort att överlämna stafettpinnen, och sedan en pinsam fotbollsmatch. Jag blir så jäkla sur!
Första matchen gick asbra, enligt mig i alla fall. Vi mötte bf-treorna, och det slutade med tre ett till dom. Men varför gick då denna matchen asbra? JO, jag kämpade, allt vad jag kunde. Vi gjorde första målet. Sedan får Munti som står i mål övermod och tycker att han ska vara utespelare. Vips, så har de gjort tre mål och matchen är plötsligt över.
Trots detta, gör de samma misstag även nästa match. Dessutom, så skiter de i att passa oss tjejer! Vi var fyra tjejer av sju spelare totalt, som alla gärna hade gått in för det - om vi bara hade fått bollen. Andra laget var verkligen asduktiga och det slutade med sju noll någonting.
Men vafan?! Jag blir så jävla sur, hade värsta läget och ändå måste de tänka att tjej=kan inte spela. SO WHAT om jag kan spela, jag kan KÖTTA! (Och jag är faktiskt inte helt tokig på plan heller!) Men nejdå, Sinan ska passa Munti, som täcks av två från det andra laget, TROTS att BÅDE jag och Issa stod fria rakt framför mål.
DESSUTOM blir de j*vla killarna sura när det går skit, vilket sänker lagandan nåt så totalt!
Nä fy för sånna säger jag bara.
Hejs!
14 september, 2009
Plus och Minus
En sak jag länge funderat över, är om man ser annorlunda ut för olika personer. Alltså om ens utseende uppfattas olika från person till person. En person kan ju tycka man är skitsnygg, medan en annan inte alls håller med.
Sedan kan jag ju tycka jag ser bra ut en dag, medan jag dagen efter knappt vill visa mig för folk. Det kan vara på grund av saker som att min näsa är lite rödaktig, hårstråna i mitt ögonbryn ligger konstigt eller att huden runt ögonen är lite svullen - saker som självfallet ingen annan tänker på.
Sedan är det ju allt det där kemiska. Man utsöndrar olika lukter och beroende på hur dessa matchar med andra personers lukter, attraheras man mer eller mindre av varandra.
Kan dessa även göra så att man ser en persons utseendemässiga fördelar respektive nackdelar? Jag har nämligen märkt att vissa killar man passerar tittar på en, medans andra knappt ens slänger iväg en blick. Vad är det som gör att man för vissa personer ser bra ut, och för andra inte?
Självklart spelar en massa faktorer in. Kanske har killarna som inte tittar flickvän och väljer då att inte se på andra. Kanske har de haft en dålig dag eller så har de bråttom någonstans.
Men ibland får man ju en känsla, som att man känner i nacken när någon kollar på en.
Hur ser jag ut för andra?
08 september, 2009
Vad gör jag här? Jag ska sitta och plugga! Ingen läser väl ändå det här (och om ni trots allt gör det så hade kommentarer uppskattats!)Fast ni bloggläsare vill väl mesta bara läsa om mode och svenska tjejers vardagsliv. Inte för att det är något fel med det, jag önskar bara beklaga mig över att ingen intresserar sig för filosofiska frågor och reflektioner över vardagliga fenomen.
Intressant! Jag kan i princip skriva vad jag vill här. No shiiet, det är min blogg. Kan skriva hur dållig svenska ja vil åsså. Men jag väljer nog att utrrycka mig korrekt.
Intressant! Jag kan i princip skriva vad jag vill här. No shiiet, det är min blogg. Kan skriva hur dållig svenska ja vil åsså. Men jag väljer nog att utrrycka mig korrekt.
Men ennihwei. Fan vad jag älskar England! Den brittiska dialekten är helt fantastiskt underbar och krydda det med lite Midsomer Murders och asgullig royal family-fetishism - vem kan motstå det?
Jag undrar om det blir något British accent-utskott.
England in my heart!
04 september, 2009
Insåg just att min almanacka som hänger under en hylla vid min säng fortfarande visar augusti månad. Ångest. Jag vill inte gå in i september, vill inte att tiden ska flyta på så fort som den gör.
2009 skulle ju bli ett bra år! Det kändes så i vintras, som att det skulle bli det, verkligen. Och inte för att det har blivit ett dåligt år, inte i jämförelse med 2008 i alla fall som rent ut sagt var ett riktigt skitår, men det skulle inte bli några lättsamt mediokra tolv månader utan någon egentlig mening.
Vad är egentligen meningen med mitt detta år? Det känns som att nästa skidresa ligger bakom knuten men som att sommaren aldrig riktigt varken kom eller gick.
Allt jag gjort är gått och dragit runt, lärt mig en del, om mig själv och annat. Men så är det ju det som gör att man utvecklas, går vidare. Att man lär sig saker. Jag tycker aldrig jag gjort något annat, och ändå känns det som att jag gått tillbaka i min utveckling.
2009 skulle ju bli ett bra år! Det kändes så i vintras, som att det skulle bli det, verkligen. Och inte för att det har blivit ett dåligt år, inte i jämförelse med 2008 i alla fall som rent ut sagt var ett riktigt skitår, men det skulle inte bli några lättsamt mediokra tolv månader utan någon egentlig mening.
Vad är egentligen meningen med mitt detta år? Det känns som att nästa skidresa ligger bakom knuten men som att sommaren aldrig riktigt varken kom eller gick.
Allt jag gjort är gått och dragit runt, lärt mig en del, om mig själv och annat. Men så är det ju det som gör att man utvecklas, går vidare. Att man lär sig saker. Jag tycker aldrig jag gjort något annat, och ändå känns det som att jag gått tillbaka i min utveckling.
03 september, 2009
Nostalgi
När jag var liten såg Burlöv Center helt annorlunda ut. Mindre glas, mindre 'måste-andas-fashion'. Det stenbelagda golvet var åt det gulare hållet och till skillnad från idag bodde de flesta som vistades där i Burlöv eller strax utanför. Blomsteraffären låg på en öppen yta strax utanför kassorna, istället för en inskränkt liten area vid ena utgången vilket nu är fallet.
Med andra ord är det bra mycket fräschare nu. Det enda som jag egentligen saknar från det gamla BC, är en liten maskin som var placerad ungefär där folk från Telenor numera brukar stå och marknadsföra nya modeller.
Den huvudsakliga delen utgjordes av en kanin (OBS ej levande - dock ej heller död), och om man tryckte på en knapp, löd ett meddelande som bara sjuder nostalgi för en nittiotvåa som jag:
"Funny Bunny heter jag, och jag är så god och glad. Vill du ha en liten grej, stoppa då fem kronor i mej!"
Så tjatade man till sig en femma från sin ömma moder, lillebror ska också få en, och sedan ägnade man hela shoppingrundan åt att trycka på den där knappen, om och om igen. Om mamma tappade bort sina ungar, visste hon var de höll hus, vill säga.
Tyvärr var inte de små "grejorna" till så mycket större glädje när man växte upp (de tappade sin glans under ungefär 1,5 vecka, dvs tills man fick en ny), och under de senare åren har nog flertalet sålts vidare på diverse loppis. Min lillebror kommer nog under de kommande åren börja intressera sig för andra sorters "Funny Bunnies" och om vi tappar bort varandra kommer mamma aldrig någonsin kunna finna mig på Burlövs Center - om hon inte kommer ihåg att sätta på sin mobil, vill säga.
Med andra ord är det bra mycket fräschare nu. Det enda som jag egentligen saknar från det gamla BC, är en liten maskin som var placerad ungefär där folk från Telenor numera brukar stå och marknadsföra nya modeller.
Den huvudsakliga delen utgjordes av en kanin (OBS ej levande - dock ej heller död), och om man tryckte på en knapp, löd ett meddelande som bara sjuder nostalgi för en nittiotvåa som jag:
"Funny Bunny heter jag, och jag är så god och glad. Vill du ha en liten grej, stoppa då fem kronor i mej!"
Så tjatade man till sig en femma från sin ömma moder, lillebror ska också få en, och sedan ägnade man hela shoppingrundan åt att trycka på den där knappen, om och om igen. Om mamma tappade bort sina ungar, visste hon var de höll hus, vill säga.
Tyvärr var inte de små "grejorna" till så mycket större glädje när man växte upp (de tappade sin glans under ungefär 1,5 vecka, dvs tills man fick en ny), och under de senare åren har nog flertalet sålts vidare på diverse loppis. Min lillebror kommer nog under de kommande åren börja intressera sig för andra sorters "Funny Bunnies" och om vi tappar bort varandra kommer mamma aldrig någonsin kunna finna mig på Burlövs Center - om hon inte kommer ihåg att sätta på sin mobil, vill säga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)