Slumpen, ödet, Gud. Kärt barn har många namn.
Alla beskriver de samma sak; ett flöde av variabler (omständigheter) som bestämmer hur världen ska arta sig. Detta flöde är för stort för att vi ska kunna behandla det - alltså kallar vi det slumpen.
Varje skede, varje vändpunkt, är ett nytt vägskäl som bildas av dessa till synes oändliga variabler. De bildar många alternativa vägar för händelseflödet - vi kan exempelvisa säga för livet - att följa. Bara en utav dessa vägar är absolut fördelaktigast.
Detta kan vi förenklat kalla evolution.
Darwin sade att den bäst lämpade överlever. Min vän Albin sade att alla dessa alternativa vägar prövas att följas, varav vissa förfaller pga att de ger en ofördelaktig utveckling, och andra leder tillbaks till ruta ett dvs vägskälet som variablerna skapade från början.
Om vi antar att livets evolution alltid tar och prövar samtliga alternativa vägar som variablerna ("slumpen", "Gud") bildar, men endast en är så fördelaktig att dess utveckling blir långvarig, kan vi anta att livet här på jorden har utvecklats i den enda riktning som är möjlig, eftersom de andra alternativen så småningom (för evolutionen har faktiskt tagit en del tid) kommer att avstanna.
Självklart sker hela tiden val av alla mindre fördelaktiga vägar också, men eftersom den mest fördelaktiga vägen utvecklas snabbast eftersom den hela tiden får större och större möjlighet att utvecklas till det allt bättre, kommer denna att dominera.
Detta kan vi alltså anta att den gör.
Människan är den högst utvecklade varelsen på jorden, och detta ger en ganska upplyftande slutsats:
Vi var alltid menade att finnas.
De variabler som fanns när Jorden skapades (och de variabler som fanns när Universum skapades vilket ledde fram till Jordens skapelse), skapade de variabler som genom att återkommande ta samtliga vägar och därmed även alltid den mest fördelaktiga, skapade livet, vilket skapade nya variabler som ledde fram till den evolution vi ser idag.
Livet kunde inte ta en fördelaktigare väg än den det har gjort. Redan vid Universums födelse var människorna menade att vandra på Jorden. Och även om inte bildandet av Jorden nu var den fördelaktigaste vägen att ta utan en av de andra, mindre fördelaktiga vägarna, så har det alltid stått i variablerna att det skulle ske.
Kalla det Gud. Kalla det Ödet. Vi, jag, du, har alltid varit menade att finnas. And that's quite an encouraging thought=)
/Ika
24 mars, 2010
20 mars, 2010
Human
Vi människor har inte funnits här på jorden så länge som man luras att tro.
Dinosaurierna levde för flera miljoner år sedan, vi har funnits i några hundra tusen.
Om man säger att det vart hundrade år föds en person som lever i hundra år, har det bara behövts tjugo personer för att (i tid) nå dit vi är idag, sedan vi börjar vår tideräkning.
Nittonhundratalet känns verkligen inte långt borta, men för min farfar kanske inte artonhundratalet känns så långt borta heller. Sjuttonhundratalet är bara tre "hundraårs-personer" iväg.
Vad som hänt oss sedan ca 500 f Kr har påverkat vår kultur otroligt, och ändå är det bara ett fåtal personer som betytt något, egentligen (även om många olika historiska personer betyder mycket för varje enskild människa personligen).
Det var Platon och Aristoteles som lade grunden för filosofin, vetenskapen och vår världsuppfattning i allmänhet. Allt som skett sedan dess, har baserats på eller i motsats till dessa personers utsägor. Stora personligheter har bidragit till världens mångfald.
Jag hör ofta en förvåning över hur allt det som Antikens greker värdesatte, det essentiella i deras epos och draman, är det vi än på 2000-talet värdesätter. En förvåning över hur lika vi är, hur mycket gemensamt människor har genom tiden, trots att just så mycket tid har gått.
Men om man tänker efter, så är det inte jättekonstigt. För så mycket tid har egentligen inte gått. Deras kultur var på många sätt annorlunda än vår, men den känns fortfarande inte avlägsen. Det förflutna är bara ett stenkast iväg.
En av de saker som skiljer vår värld nu från den då, är världsbefolkningen. Den har ökat ofantligt, och detta har gjort att våra värderingar har förändrats. För att uträtta stordåd kan man inte längre utgå enbart från sig själv, för då lyckas man aldrig utanför sitt kvarter.
För att betyda något nu, krävs en insats för alla, eller i alla fall en stor skara människor.
De nu levande som kommer bli ihågkomna är inte stora krigare eller stora mångsysslande världsfilosofer, utan de som kämpar för rättigheter eller stödjer folket och mänskligheten. De stora frågorna gäller saker som terrorism, jämställdhet, förtryck, katastrofer.
Visst kommer stora författare, filosofer och vetenskapsmän bli ihågkomna inom sina ämnen, men hjältedåden som kommer skrivas in i allmänbildningen kommer handla om folket, för det är det som är aktuellt just nu.
Och ändå, måste jag säga, är det den lilla människan som räknas. Är inte var och en nöjd, kan han eller hon aldrig uträtta stordåd.
Ta ett så enkelt exempel som makthavare. Det behöver inte vara presidenter utan kanske bara "ledaren" för ett kompisgäng. En person som aldrig blivit bekräftad söker bekräftelse, och det får han/hon genom att hävda sig eller visa sina ledaregenskaper. Åtminstone försöka bevisa för sig själv att man duger. Nu lät det här väldigt negativt, men detta kan vilja göras genom att hjälpa andra. Men har man inte sig själv, kan man aldrig ge till andra helt och hållet, utan att ha en baktanke i bakhuvudet. Man kanske inte vet om den själv, men den finns där.
Det är som när man stakar ut vägen för sitt eget liv.
Om en förälder tvingar en att bli läkare, fastän man kanske brinner för att spela saxofon, kan man aldrig bli en bättre läkare än vad man hade kunnat bli på saxofon, och då kan man aldrig tillföra världen så mycket som man hade gjort om man fått syssla med det man älskar. Observera att jag även tar in vad man tillför sig själv i detta. För nu kom vi tillbaks till det; man måste vara trygg i sig själv för att kunna ge fullt ut till andra.
Detta har sagts många gånger, fast på ett annat sätt:
Man kan inte älska andra utan att först älska sig själv.
Ändå är det så otroligt, hur mycket som kan betyda något i denna eviga massa av människor. Man tycker att det borde bli inflation. Fast det blir det ju också. Aldrig har människor mått så dåligt psykiskt som man gör nu. Man måste känna att man tillför någonting, och det är svårt när varje individ kräver sin plats.
Och för att känna det, måste man känna att saker betyder något för en själv.
Det är då det är så fantastiskt, när man hittar detta. Och ännu mer fantastiskt blir det när det är besvarat eller bekräftat. När man älskar att skriva och ett förlag mer än gärna vill publicera ens verk, när man som professionell saxofonist får spela på de största konserterna, eller bara med det lokala band man avgudar.
Eller, framför allt, när man hittar någon som känns helt perfekt. Någon som motsvarar allt man uppskattar hos en person, och när denna känner detsamma tillbaka. När man älskar någon och blir älskad tillbaka.
Då kan man ge. Då kan man uträtta storverk. Då kan man betyda någonting, kanske för hela mänskligheten och historien, men även kanske bara för de man älskar och håller av allra mest. Och allt det betyder någonting.
Satsa på det du älskar, var den du vill vara. Bara du bestämmer vart din kärlek ska riktas.
/Ika
Dinosaurierna levde för flera miljoner år sedan, vi har funnits i några hundra tusen.
Om man säger att det vart hundrade år föds en person som lever i hundra år, har det bara behövts tjugo personer för att (i tid) nå dit vi är idag, sedan vi börjar vår tideräkning.
Nittonhundratalet känns verkligen inte långt borta, men för min farfar kanske inte artonhundratalet känns så långt borta heller. Sjuttonhundratalet är bara tre "hundraårs-personer" iväg.
Vad som hänt oss sedan ca 500 f Kr har påverkat vår kultur otroligt, och ändå är det bara ett fåtal personer som betytt något, egentligen (även om många olika historiska personer betyder mycket för varje enskild människa personligen).
Det var Platon och Aristoteles som lade grunden för filosofin, vetenskapen och vår världsuppfattning i allmänhet. Allt som skett sedan dess, har baserats på eller i motsats till dessa personers utsägor. Stora personligheter har bidragit till världens mångfald.
Jag hör ofta en förvåning över hur allt det som Antikens greker värdesatte, det essentiella i deras epos och draman, är det vi än på 2000-talet värdesätter. En förvåning över hur lika vi är, hur mycket gemensamt människor har genom tiden, trots att just så mycket tid har gått.
Men om man tänker efter, så är det inte jättekonstigt. För så mycket tid har egentligen inte gått. Deras kultur var på många sätt annorlunda än vår, men den känns fortfarande inte avlägsen. Det förflutna är bara ett stenkast iväg.
En av de saker som skiljer vår värld nu från den då, är världsbefolkningen. Den har ökat ofantligt, och detta har gjort att våra värderingar har förändrats. För att uträtta stordåd kan man inte längre utgå enbart från sig själv, för då lyckas man aldrig utanför sitt kvarter.
För att betyda något nu, krävs en insats för alla, eller i alla fall en stor skara människor.
De nu levande som kommer bli ihågkomna är inte stora krigare eller stora mångsysslande världsfilosofer, utan de som kämpar för rättigheter eller stödjer folket och mänskligheten. De stora frågorna gäller saker som terrorism, jämställdhet, förtryck, katastrofer.
Visst kommer stora författare, filosofer och vetenskapsmän bli ihågkomna inom sina ämnen, men hjältedåden som kommer skrivas in i allmänbildningen kommer handla om folket, för det är det som är aktuellt just nu.
Och ändå, måste jag säga, är det den lilla människan som räknas. Är inte var och en nöjd, kan han eller hon aldrig uträtta stordåd.
Ta ett så enkelt exempel som makthavare. Det behöver inte vara presidenter utan kanske bara "ledaren" för ett kompisgäng. En person som aldrig blivit bekräftad söker bekräftelse, och det får han/hon genom att hävda sig eller visa sina ledaregenskaper. Åtminstone försöka bevisa för sig själv att man duger. Nu lät det här väldigt negativt, men detta kan vilja göras genom att hjälpa andra. Men har man inte sig själv, kan man aldrig ge till andra helt och hållet, utan att ha en baktanke i bakhuvudet. Man kanske inte vet om den själv, men den finns där.
Det är som när man stakar ut vägen för sitt eget liv.
Om en förälder tvingar en att bli läkare, fastän man kanske brinner för att spela saxofon, kan man aldrig bli en bättre läkare än vad man hade kunnat bli på saxofon, och då kan man aldrig tillföra världen så mycket som man hade gjort om man fått syssla med det man älskar. Observera att jag även tar in vad man tillför sig själv i detta. För nu kom vi tillbaks till det; man måste vara trygg i sig själv för att kunna ge fullt ut till andra.
Detta har sagts många gånger, fast på ett annat sätt:
Man kan inte älska andra utan att först älska sig själv.
Ändå är det så otroligt, hur mycket som kan betyda något i denna eviga massa av människor. Man tycker att det borde bli inflation. Fast det blir det ju också. Aldrig har människor mått så dåligt psykiskt som man gör nu. Man måste känna att man tillför någonting, och det är svårt när varje individ kräver sin plats.
Och för att känna det, måste man känna att saker betyder något för en själv.
Det är då det är så fantastiskt, när man hittar detta. Och ännu mer fantastiskt blir det när det är besvarat eller bekräftat. När man älskar att skriva och ett förlag mer än gärna vill publicera ens verk, när man som professionell saxofonist får spela på de största konserterna, eller bara med det lokala band man avgudar.
Eller, framför allt, när man hittar någon som känns helt perfekt. Någon som motsvarar allt man uppskattar hos en person, och när denna känner detsamma tillbaka. När man älskar någon och blir älskad tillbaka.
Då kan man ge. Då kan man uträtta storverk. Då kan man betyda någonting, kanske för hela mänskligheten och historien, men även kanske bara för de man älskar och håller av allra mest. Och allt det betyder någonting.
Satsa på det du älskar, var den du vill vara. Bara du bestämmer vart din kärlek ska riktas.
/Ika
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)