Jag är dålig på att uppdatera, inte bra, inte bra. Och nu bär det snart av till Frankrike för en dryg veckas snowboarding!
Jag har hunnit fundera mycket med det mesta är om universum och dess begynnelse och därmed även slut, men eftersom jag ännu inte invigt er läsare i mina astrofysikaliska teorier, är dessa antagligen inte mycket givande för er.
Men, som tidigare nämnt funderar jag på att starta en följetång och om inte någon kommer med bättre förslag så kanske det blir svarta hål i alla fall. Hoppas det uppskattas.
För precis en vecka sedan sågs Avatar på Royal i Malmö, 3D såklart. Efteråt blev vi tvugna att gå halva vägen hem (ca 5 km) men för mig gjorde det ingenting för jag var så uppslukad av filmen.
Den var verkligen, verkligen bra. Om man får lov att analysera den, kan sägas att dess främsta budskap var, att vi värderar fel saker här på vår planet. Jag gråter aldrig till filmer, men just detta var så klart, så tydligt och så oerhört träffande, att jag faktiskt fällde en tår i slutet.
Jag har länge funderat på att på något sätt starta en kampanj för cyklar, men miljöförstöringen var inte Avatars främsta budskap, i alla fall inte det som träffade mig.
Det var, som sagt, värderingarna. När vi gick där i snön mitt i natten, kom jag på vad det var. Det var de där silverskimrande tofsarna som allt på planeten verkade ha. Det var dem, som hade fångat min uppmärksamhet.
Låt oss ett slag, fundera över vår egen planet i jämförelse med Pandora. Vilka ting var det folket kopplade samman sina tofsar med? Jo, sina hästar, sina riddjur, men även träden och växterna.
Aldrig någon sten, eller något verktyg, eller något av de maskiner som människorna förde med sig. Så då kan vi fråga oss, vad är skillanden på en växt och en sten?
Jo, växten växer. Den omsätter energi. Den reagerar på omgivningen. Den består av celler. Den förökar sig. Den upptar och avger ämnen. Med andra ord; den lever.
Så, vad försöker då filmen förmedla med detta?
Jag har talat om det innan, i två tidigare inlägg. Dels att "allting är allting", och dels min teori om att istället för att varje individ har ett eget liv, kan man se det som att allt som lever delar på "livet". Ett kollektivt väsen, kan säga, som finns i allt som lever.
För vad är det som gör att mina celler plötsligt känner för att dela sig, eller att dess cellväggar kan släppa in och ut saker, när inte en stens byggstenar kan detta? Vad är det som gör att atomerna i mina cellers cellorganeller kan reagera på det sätt de gör med andra molekyler, när inte molekylerna i en sten kan göra detta? Det är trots allt likadana protoner, bara med annorlunda valenselektroner, som sitter ihop.
Vilka celler som delar sig och vilka molekyler som reagerar, är det troligtvis slumpen som avgör. Det är slumpen som avgör om en kolatom hamnar i cellväggen hos en blomma eller i grafiten i min blyertspenna.
Men vad är slumpen? Hur kan något sådant som en slump ens förekomma, om inget/ingen bestämmer att något ska hända.
Kanske är det Gud som yttrar sig på detta sätt. Jag har, även detta i tidigare inlägg, talat om den alternativa Gud som jag ser det, inte som en person utan mer som en slags skapelsekraft. Den minsta byggstenen, det innersta i atomens kärnpartiklar, vad bygger upp en kvark, en svängning, en sträng? Men även det som gör att ljuset bryts på sättet det gör i vattendroppar, så att en regnbåge kan uppstå. Visst kan vi förstå på vilket sätt detta sker, men just det som gör att dessa mekanismer verkligen klaffar som de gör, detta skulle jag om något vilja kalla för Gud.
Men, som vi alltid har sagt, Gud bestämmer över vad som sker på jorden. Gud skapade världen (bygger upp den minsta byggstenen) och Gud bestämmer vad som sker på jorden (yttrar sig i slumpar).
Kanske är det så man ska se det.
Men om nu Gud bestämmer vad som sker här, kan inte vi bara skita i vad som händer och göra det vi känner för? Om Gud bygger upp atomerna i koldioxiden och väljer ut kolväteföreningarna att förbrännas slumpmässigt i våra motorer, är det då inte detta som är menat att ske?
Jag har inget bra svar på detta. Allt jag kan säga är: Vi vet inte.
Men, vi har märkt, att om vi kör mindre bil, eller krigar mindre, så förbättras vår tillvaro. Kanske inte våra liv, men just här återkommer jag till det "kollektiva livet". För visst kan jag förbättra min del av detta liv idag genom att bekvämt sätta mig i min bil, men hur kommer detta beslut påverka det kollektiva livet, i framtiden?
Kommer vi genom oförsiktighet, lathet och dumdristighet rent av ta död på Gud?
Jag har hunnit fundera mycket med det mesta är om universum och dess begynnelse och därmed även slut, men eftersom jag ännu inte invigt er läsare i mina astrofysikaliska teorier, är dessa antagligen inte mycket givande för er.
Men, som tidigare nämnt funderar jag på att starta en följetång och om inte någon kommer med bättre förslag så kanske det blir svarta hål i alla fall. Hoppas det uppskattas.
För precis en vecka sedan sågs Avatar på Royal i Malmö, 3D såklart. Efteråt blev vi tvugna att gå halva vägen hem (ca 5 km) men för mig gjorde det ingenting för jag var så uppslukad av filmen.
Den var verkligen, verkligen bra. Om man får lov att analysera den, kan sägas att dess främsta budskap var, att vi värderar fel saker här på vår planet. Jag gråter aldrig till filmer, men just detta var så klart, så tydligt och så oerhört träffande, att jag faktiskt fällde en tår i slutet.
Jag har länge funderat på att på något sätt starta en kampanj för cyklar, men miljöförstöringen var inte Avatars främsta budskap, i alla fall inte det som träffade mig.
Det var, som sagt, värderingarna. När vi gick där i snön mitt i natten, kom jag på vad det var. Det var de där silverskimrande tofsarna som allt på planeten verkade ha. Det var dem, som hade fångat min uppmärksamhet.
Låt oss ett slag, fundera över vår egen planet i jämförelse med Pandora. Vilka ting var det folket kopplade samman sina tofsar med? Jo, sina hästar, sina riddjur, men även träden och växterna.
Aldrig någon sten, eller något verktyg, eller något av de maskiner som människorna förde med sig. Så då kan vi fråga oss, vad är skillanden på en växt och en sten?
Jo, växten växer. Den omsätter energi. Den reagerar på omgivningen. Den består av celler. Den förökar sig. Den upptar och avger ämnen. Med andra ord; den lever.
Så, vad försöker då filmen förmedla med detta?
Jag har talat om det innan, i två tidigare inlägg. Dels att "allting är allting", och dels min teori om att istället för att varje individ har ett eget liv, kan man se det som att allt som lever delar på "livet". Ett kollektivt väsen, kan säga, som finns i allt som lever.
För vad är det som gör att mina celler plötsligt känner för att dela sig, eller att dess cellväggar kan släppa in och ut saker, när inte en stens byggstenar kan detta? Vad är det som gör att atomerna i mina cellers cellorganeller kan reagera på det sätt de gör med andra molekyler, när inte molekylerna i en sten kan göra detta? Det är trots allt likadana protoner, bara med annorlunda valenselektroner, som sitter ihop.
Vilka celler som delar sig och vilka molekyler som reagerar, är det troligtvis slumpen som avgör. Det är slumpen som avgör om en kolatom hamnar i cellväggen hos en blomma eller i grafiten i min blyertspenna.
Men vad är slumpen? Hur kan något sådant som en slump ens förekomma, om inget/ingen bestämmer att något ska hända.
Kanske är det Gud som yttrar sig på detta sätt. Jag har, även detta i tidigare inlägg, talat om den alternativa Gud som jag ser det, inte som en person utan mer som en slags skapelsekraft. Den minsta byggstenen, det innersta i atomens kärnpartiklar, vad bygger upp en kvark, en svängning, en sträng? Men även det som gör att ljuset bryts på sättet det gör i vattendroppar, så att en regnbåge kan uppstå. Visst kan vi förstå på vilket sätt detta sker, men just det som gör att dessa mekanismer verkligen klaffar som de gör, detta skulle jag om något vilja kalla för Gud.
Men, som vi alltid har sagt, Gud bestämmer över vad som sker på jorden. Gud skapade världen (bygger upp den minsta byggstenen) och Gud bestämmer vad som sker på jorden (yttrar sig i slumpar).
Kanske är det så man ska se det.
Men om nu Gud bestämmer vad som sker här, kan inte vi bara skita i vad som händer och göra det vi känner för? Om Gud bygger upp atomerna i koldioxiden och väljer ut kolväteföreningarna att förbrännas slumpmässigt i våra motorer, är det då inte detta som är menat att ske?
Jag har inget bra svar på detta. Allt jag kan säga är: Vi vet inte.
Men, vi har märkt, att om vi kör mindre bil, eller krigar mindre, så förbättras vår tillvaro. Kanske inte våra liv, men just här återkommer jag till det "kollektiva livet". För visst kan jag förbättra min del av detta liv idag genom att bekvämt sätta mig i min bil, men hur kommer detta beslut påverka det kollektiva livet, i framtiden?
Kommer vi genom oförsiktighet, lathet och dumdristighet rent av ta död på Gud?
Det finns så mycket vackert i vår värld. Bara här på jorden sprudlar det av mångfald, och dessutom blickar många uppåt och förundras av stjärnornas lyster.
Vi utrotar fler arter än vi tror. Just du kan sätta dig och köra den bilfärd som gör att den sista biten polaris smälter.
Ingenting ser fantastiskt ut under en bubbla av smog.
I alla fall. Ett kollektivt liv. Det var det de kopplade samman i Avatar. Om man ser det på detta sättet, har vi all anledning att rädda vår jord. Inte direkt genom att köra mindre bil, utan snarare förändra vårt synsätt.
I alla fall. Ett kollektivt liv. Det var det de kopplade samman i Avatar. Om man ser det på detta sättet, har vi all anledning att rädda vår jord. Inte direkt genom att köra mindre bil, utan snarare förändra vårt synsätt.
Vad är värdefullt här i vår värld? Vad värderar jag, och vad värderar mina barn? Ska vi strida för något tillsammans eller ska vi strida mot varandra? Eller ska vi sitta passiva?
I filmen var de rädda om allt som de såg, för de visste att allt levande hade en själ, och att den var kopplad till deras egen.
Kanske är det så det är även här på jorden, även om det inte är lika konkret som att jag kan koppla samman mig själv till allt annat levande med en tofs, men visst känner jag mer samhörighet med ett träd än med en sten.
Om du inte håller med, testa då vad du känner inför ett kalkbrott jämfört med skogsskövling.
Som sagt, det finns saker att göra. Jag gillar cykel. Det intressantaste i mitt inlägg slutar här.
Härefter kommer en lista över alla argument för cykling, och ni som har lust att läsa vidare gör det, och kan känna er som aningen bättre människor:
(självklart förstår jag att ni som bor på landet och ni som reser längre sträckor hellre tar bilen än cykeln, men här hade våra kära styrande kunnat komma med en effektiv utvidgning av kollektivtrafiken. Och förresten, när ni ändå håller på, gör den gratis.)
POSITIVT MED CYKEL
1) Ger inga luftföroreningar (efter produktion, och även om det släpps ut en del när den tillverkas så är det mindre än en bil)
2) Ekonomiskt; Kostar mindre och inga stora utgifter för ex service och bensinkostnader
3) Går förhållandevis snabbt att ta sig fram
4) Lättare att gena och finna parkeringsplatser
5) Lättare att bemästra; även folk under 16 år kan ta sig fram i trafiken
6) Ger klart förbättrad hälsa (du blir smalare och starkare, får bättre ämnesomsättning, lägre blodtryck, mindre sötsug, mindre stressad och positivare tankesätt... you name it)
7) Risken att skadas allvarligt i trafiken är midre (om det finns fler cyklar än bilar, vill säga)
8) Och framför allt: Du lever längre. Dina medmänniskor lever längre. Djuren och naturen lever längre. Världen bevaras.
NEGATIVT MED CYKEL
1) Går långsammare än motorfordon
2) Man blir svettig
3) Svårare med bagage ex shoppingkassar - dock finns det cykelkorgar
4) Går inte lika bra på vintern eller i dåligt väder (man skulle dock kunna bygga på någon slags plastbubbla över cykeln mot regn, och avtagbara stödhjul att sätta på om det skulle blåsa - allt som krävs för förbättring är innovation!)
Heja kinesernas transportvanor säger jag!
Adjöss!
/Ika
I filmen var de rädda om allt som de såg, för de visste att allt levande hade en själ, och att den var kopplad till deras egen.
Kanske är det så det är även här på jorden, även om det inte är lika konkret som att jag kan koppla samman mig själv till allt annat levande med en tofs, men visst känner jag mer samhörighet med ett träd än med en sten.
Om du inte håller med, testa då vad du känner inför ett kalkbrott jämfört med skogsskövling.
Som sagt, det finns saker att göra. Jag gillar cykel. Det intressantaste i mitt inlägg slutar här.
Härefter kommer en lista över alla argument för cykling, och ni som har lust att läsa vidare gör det, och kan känna er som aningen bättre människor:
(självklart förstår jag att ni som bor på landet och ni som reser längre sträckor hellre tar bilen än cykeln, men här hade våra kära styrande kunnat komma med en effektiv utvidgning av kollektivtrafiken. Och förresten, när ni ändå håller på, gör den gratis.)
POSITIVT MED CYKEL
1) Ger inga luftföroreningar (efter produktion, och även om det släpps ut en del när den tillverkas så är det mindre än en bil)
2) Ekonomiskt; Kostar mindre och inga stora utgifter för ex service och bensinkostnader
3) Går förhållandevis snabbt att ta sig fram
4) Lättare att gena och finna parkeringsplatser
5) Lättare att bemästra; även folk under 16 år kan ta sig fram i trafiken
6) Ger klart förbättrad hälsa (du blir smalare och starkare, får bättre ämnesomsättning, lägre blodtryck, mindre sötsug, mindre stressad och positivare tankesätt... you name it)
7) Risken att skadas allvarligt i trafiken är midre (om det finns fler cyklar än bilar, vill säga)
8) Och framför allt: Du lever längre. Dina medmänniskor lever längre. Djuren och naturen lever längre. Världen bevaras.
NEGATIVT MED CYKEL
1) Går långsammare än motorfordon
2) Man blir svettig
3) Svårare med bagage ex shoppingkassar - dock finns det cykelkorgar
4) Går inte lika bra på vintern eller i dåligt väder (man skulle dock kunna bygga på någon slags plastbubbla över cykeln mot regn, och avtagbara stödhjul att sätta på om det skulle blåsa - allt som krävs för förbättring är innovation!)
Heja kinesernas transportvanor säger jag!
Adjöss!
/Ika
