Färgade kontaktlinser?

Varför är vi alla olika? Och nu menar jag inte varför vissa har blå ögon och andra bruna, utan på insidan. Vi som bor i samma delar av världen har oftast snarlik kultur och samma värderingar, varför blir då inte alla tex ärliga, som vi fått lära oss att man ska vara?
Har även detta med generna att göra? Kanske betsämmer generna huruvida olika centrum i hjärnan ska växa sig mer eller mindre dominanta. Har en pratkvarn ett mer utvecklat talcentra än en tystlåten? Är tålamodet uppträningsbart eller beror det på gener?
Eller har våra egenskaper med arv från miljön att göra? Om min mamman är envis, betyder det att barnet med största sannolikhet också blir det, eftersom hon är ett av barnets största förebilder?
Ett som är säkert är att våra egenskaper påverkas, av vårt umgänge. Kanske mer än av något annat. De vi träffar dagligen påverkar oss utan tvekan till att bli mer eller mindre självsäkra, självständiga eller humoristiska.

Men saker som om jag är social eller inte, om jag är kvicktänkt eller kanske en ensamvarg, påverkas det främst av gener eller miljö? Visst är det bevisat att en som är duktig på språk har en bra utvecklad vänstra hjärnhalva.
Generna sätter gränserna och miljön bestämmer var inom dessa man hamnar, sade min biologilärare. Men hur mycket av detta kan man styra själv?
Jag skulle säga i stort sätt allting. Kanske har jag en låg "gen-gräns" för matematik, men inom denna kan jag alltid öva upp så att jag är så bra som jag kan vara i matte. Om jag märker att det lätt slinker ur mig lögner, kan jag bestämma mig för att verkligen försöka bli ärligare.
Den mänskliga viljan är så mycket starkare än många tror.
Det är som skolan ungefär, i alla fall innan man börjat gymnasiet. Man kan inte välja vilka ämnen man ska läsa, men man kan välja vilket betyg man vill satsa på.
Det är omöjligt att säga hur mycket av våra egenskaper som bestäms av gener och hur mycket som bestäms av miljön, men det mesta av hur vi är, kan vi bara bestämma själva.

Fullt upp

Här sitter jag i min ensamhet på rummet och pluggar fysik. Ganska meningslöst enligt mig, särskilt som allt inom fysiken bara är regler som vi själva kommit på. Dessa bestämmer hur världen fungerar.
Men om jag inte anser att the essential i världen kan sammanfattas i formler, varför ska jag då lära mig dessa?
Suck. Hade mycket hellre läst filosofi och psykologi. Boken "Filosofiska frågor" och en Illustrerad Vetenskap ligger och väntar på mig vid sängen. Så mycket mer lockande enligt mig.
Nåja, lite astro- eller atomfysik har väl aldrig skadat någon, men varför i hela fridens namn skulle jag vilja veta vilka areor Rasmus och Pontus ska ha på sin domkraft? Med andra ord läser jag gärna Fysik B, men A-kursen känns inte fullt lika relevant för min del.

Jag önskar jag var ensam hemma, utan en massa uppgifter på mina axlar. Det enda jag ska göra hela helgen är att plugga, om man bortser från städa, fira lillebror, fira kusinbarn+inflyttning, glo på loppis och ha filmkväll på söndagkväll. Varför händer allting samtidigt?
Tänk så annorlunda mitt liv hade varit utan all stress och press. Om jag inte satsat så på plugget... Men det är ju den motivationen som får mig att klara av det, att utvecklas.
Jag ångrar ingenting.

Vad ska det bli av mig? Några säger att världen går under år 2012.

En liten mjukstart

Det finns så mycket intressant i den här världen. Jag intresserar mig för mycket, men långt ifrån allt. Saker som inte intresserar mig särskilt mycket är båtar, datorer, fordon, Paradise Hotel och det mesta min lillebror säger.
Vem avgör vad som är intressant och inte? Självklart är det upp till var och en. Det räcker med att en enda person tycker någonting är intressant, så är det det.
Detsamma gäller vad som finns och inte finns, något som däremot intresserar mig mycket.
Är det bara det vi ser som finns? Det vi kan känna rent fysiskt?
Själv anser jag att någonting finns, bara man tänker på det. Då finns det ju i tanken, och tanken finns. Detta innebär att allting egentligen kan finnas, det är bara fantasin som sätter gränser. För en person som tänker mycket, kan världen inuti huvudet vara minst lika stor som den utanför, och minst lika verklig.
Låter det flummigt?
Då skulle ni hört de gamla grekerna.