(Jag tänker ofta att det är på grund av det här etablerade synsättet, att vi "är på jorden", inte "är den", som gör att vi har vår miljösituation idag, och att den inte kommer reda sig på riktigt förrän vi ändrar synsätt. Men det tar vi en annan gång).
På grund av att vi inte är "i" universum upptäckte jag idag att jag tycker "universum expanderar" är lite missvisande. För om vi och Jorden hade expanderat i samma takt som resten av universum så hade vi väl inte märkt av någon expansion? Förhållandena hade varit desamma. (Och hade de inte varit desamma så borde vi rimligtvis observera att olika delar av universum expanderar i olika takt). Istället tänker jag på det som att det är rummet mellan himlakropparna som utvidgas (i alla åtminstone tre dimensioner samtidigt), och isåfall måste det väl vara någon speciell egenskap hos vakuum som gör att det kan expandera (accelererande), som materia saknar, eller har i mindre grad. Eller, alternativt, en egenskap som materia har som gör att det inte låter sig påverkas av expansionen som sker i de delar av rumtiden där materia saknas. Well, gravity probs.
Men vänta lite nu. Tänk om vi letar efter fel sak? Tänk om vi försöker finna orsaken till att universum expanderar, med teorier som mörk energi och antigravitation, när accelererande expansion egentligen är grundtillståndet för universum, och gravitationscentran är undantag? Men var börjar då gravitationen bli för svag för att "överrösta" expansionen?
Och om det har med massa att göra, finns det någon övre gräns för koncentrationen av materia för att expansionen ska sätta fart? Var går den? Termosfären? Utanför månen? Utanför galaxen? Jag vet inte. Ett lite oväntat avslut på ett annars intressant inlägg kanske, men jag skriver ju här för att ställa frågor och inte för att ge svar.
Var goda rätta mig om jag tänker fel och diskutera gärna i form av kommentarer!
Bifogar två fina bilder på universum.
/Ika
