Såg nyss ett program om "Tiden". Det bestod av effektfulla bilder och Victoria Dyrings berättarröst, som berättade om saker med sådan förenkling att de blev felaktiga. De hävdade att Universum går mot ökad entropi med, eller snarare på grund av tiden. Ökad oordning var en effekt av tidens gång.
Senaste definitionen av liv (som jag har hört) är "ett system där universum går mot ökad ordning".
Skulle detta då innebära att levande varelser vänder tidens gång?

Kvantmekanik

Kvantmekaniken säger att det finns en viss sannolikhet för alla möjliga resultat av en observation, fram tills just den sekund man observerar det. Det innebär att om man till exempel vill observera en partikels position, kommer denna att befinna sig på samtliga observerbara ställen, fram tills den observeras. Därmed bestäms dess position.

Men vad innebär det egentligen att någonting "observeras"? Detta har jag aldrig riktigt fått förklarat för mig under mina amatörmässiga studier av kvantmekaniken. Vad krävs för att en partikel på kvantmekanisk nivå ska vara observerat, krävs det ett medvetande, eller räcker det att partikeln reagerar/interagerar med tillräckligt stora saker?

För om "observation" innebär att någonting med ett medvetande observerar resultatet, typ en hjärna, innebär ju det att ingenting egentligen fanns i universum innan hjärnan utvecklats i och med att ingenting tidigare hade kunnat bestämma universums partiklars positioner. Hela universum borde då ha varit ett sammelsurium av partiklar utan någon bestämd position.

Detta antagande leder också till ett mer filosofiskt resonemang. För vad innebär egentligen denna medvetenhet, som vi upplever att en hjärna tillför? Egentligen är väl vår upplevda medvetenhet ingenting mer än elektrokemiska signaler, skapade som en tolkning av diverse vågor och kemiska föreningar med syfte att underrätta resten av molekylerna i vår kropp om vår omvärld. Detta skulle innebära att "observationen" inte kräver ett så kallat "medvetande", utan kanske bara någon slags interaktion.

Alltså, innebär "observationen" endast att den observerade partikeln på något sätt interagerar med sin omvärld, exempelvis andra partiklar? 
Och, hur många partiklar krävs i reaktion med varandra för att deras position, eller åtminstone positionen av den exempelvis molekyl de tillsammans bildar, ska vara absolut och bestämbar? Alltså, på vilken nivå börjar kvantmekanikens lagar att sluta stämma överens med den värld vi upplever och observerar?

Många frågor, vi får hoppas på många svar.

Ika