Quite an encouraging thought

Slumpen, ödet, Gud. Kärt barn har många namn.
Alla beskriver de samma sak; ett flöde av variabler (omständigheter) som bestämmer hur världen ska arta sig. Detta flöde är för stort för att vi ska kunna behandla det - alltså kallar vi det slumpen.

Varje skede, varje vändpunkt, är ett nytt vägskäl som bildas av dessa till synes oändliga variabler. De bildar många alternativa vägar för händelseflödet - vi kan exempelvisa säga för livet - att följa. Bara en utav dessa vägar är absolut fördelaktigast.

Detta kan vi förenklat kalla evolution.
Darwin sade att den bäst lämpade överlever. Min vän Albin sade att alla dessa alternativa vägar prövas att följas, varav vissa förfaller pga att de ger en ofördelaktig utveckling, och andra leder tillbaks till ruta ett dvs vägskälet som variablerna skapade från början.

Om vi antar att livets evolution alltid tar och prövar samtliga alternativa vägar som variablerna ("slumpen", "Gud") bildar, men endast en är så fördelaktig att dess utveckling blir långvarig, kan vi anta att livet här på jorden har utvecklats i den enda riktning som är möjlig, eftersom de andra alternativen så småningom (för evolutionen har faktiskt tagit en del tid) kommer att avstanna.
Självklart sker hela tiden val av alla mindre fördelaktiga vägar också, men eftersom den mest fördelaktiga vägen utvecklas snabbast eftersom den hela tiden får större och större möjlighet att utvecklas till det allt bättre, kommer denna att dominera.

Detta kan vi alltså anta att den gör.
Människan är den högst utvecklade varelsen på jorden, och detta ger en ganska upplyftande slutsats:
Vi var alltid menade att finnas.
De variabler som fanns när Jorden skapades (och de variabler som fanns när Universum skapades vilket ledde fram till Jordens skapelse), skapade de variabler som genom att återkommande ta samtliga vägar och därmed även alltid den mest fördelaktiga, skapade livet, vilket skapade nya variabler som ledde fram till den evolution vi ser idag.

Livet kunde inte ta en fördelaktigare väg än den det har gjort. Redan vid Universums födelse var människorna menade att vandra på Jorden. Och även om inte bildandet av Jorden nu var den fördelaktigaste vägen att ta utan en av de andra, mindre fördelaktiga vägarna, så har det alltid stått i variablerna att det skulle ske.

Kalla det Gud. Kalla det Ödet. Vi, jag, du, har alltid varit menade att finnas. And that's quite an encouraging thought=)

/Ika