Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet

Ett citat av min mamma, som man tycks höra var och varannan sekund nuförtiden.
Och det stämmer verkligen.
Den senaste tiden har mitt liv gått så fort. Sedan jag började skolan har det gått en dryg månad, och nu när jag tänker tillbaka känns det som ganska lång tid, men när man är mitt inuti det, försvinner dagarna lika fort som de kom.
De två senaste veckorna har jag haft speciellt svårt att hålla isär, då jag sovit ganska underligt och inte märkt av nätterna. Det känns som att jag bara gått och gått på 100% konstant, utan några pauser. Som om man skriver en mening utan mellanslag - man läser den automatiskt mycket snabbare.
Detta har gjort mig väldigt trött, men samtidigt också gjort att jag lättare kunnat uthärda tiden. Den har ju bara gått och gått, och dess konstanta framflytande har fått mig att falla in i en slags dvala, som gör det lättare att bara gå och gå tillsammans med tiden.
Som ett buffertsystem inom kemin; förändringar påverkar den totala balansen väldigt lite.

Det som däremot ändrats i och med detta, är min inställning till livet. Eller kanske inte inställning, utan mer känsla inför.
Mitt liv är snart slut. Tidigare hade jag panik över att det var så långt kvar, men nu känns det mer som att jag har en väldigt kort tid här.
Inte att jag för den sakens skull kommer dö ung eller förlora livet på ett annat sätt än det naturliga, utan ett liv är helt enkelt inte så långt. Jag kommer helt enkelt inte leva längre snart.

Jag känner inte för den sakens skull att jag får panik på något sätt. Ibland känner jag mig gammal, ibland väldigt ung. Jag får dock en önskan om att betyda någonting, och att lämna efter mig någonting till världen. Det kan vara allt ifrån att studera astrofysik, skriva till Stephen Hawking och tillsammans med honom diskutera och ge ut en bok som avslöjar universums uppbryggnad, till att gräva ner en låda med allting jag skrivit under mitt liv, och hoppas att någon någon gång hittar den och blir intresserad nog att börja läsa.

Min lillebror berättade igår vid matbordet att de på matten hade räknat ut att man i genomsnitt lever ungefär 29 000 dagar i ett liv. Tjugonio tusen, tänker man då. Det är ju inte så mycket!
Är man femton år har man levt ca 5000 dagar, det vill säga fem tjugoniondedelars liv. Det är faktiskt en ganska stor del.

Som sagt, livet bara passerar förbi. Men få inte panik över det. Livet är bara livet. Vem vet vad som väntar? Varför inte vara nyfiken istället för att gräma sig inför döden? Men först och främst, var nyfiken på vad livet här kan ge dig, och när du är gammal nog att tro att du lärt sig allt du någontin kommer lära dig, lär ut detta till yngre själar.
Då kopplar vi samman alla liv.

/Ika