En vän skrev nyss till mig, att ingenting är vackrare än kärlek.
Då plötsligt, slog det mig:
Allt vackert är kärlek.
Om jag anser att någonting är vackert, känner jag en slags kärlek till detta ting. Det är kärleken till det som gör att jag anser att det är vackert.
'Vackerheten' i tinget, är kärleken till det från mig.
Detta ger alltså att jag själv kan framkalla en känsla av att tycka någonting är vackert, om jag lyckas känna kärlek till tinget i fråga.
Är då ingenting vackrare än kärlek? Hur vackert jag tycker någonting är, beror således på hur stor kärlek jag känner till detta ting, och om jag känner en stor kärlek till kärleken själv, eller rättare sagt större kärlek till kärleken än till något annat, blir ju ingenting vackrare än kärlek.
Om ingenting är vackrare än kärleken är alltså upp till var och en. Vilket antagligen var de flesta av eras reaktion på den första meningen i detta inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar