Hur kan det komma sig att trots att kroppens celler byts ut hela tiden, att vi inte egentligen är samma människa när vi är ett år som när vi är tjugo eller fyrtio år, så ser vi oss som en enda sammanhängande person under hela våra liv? Visst förändras vår personlighet, men de flesta av oss skulle ändå säga att vi är samma person hela livet.
Det måste ha att göra med det vi kallar medvetandet eller själen. De flesta hjärncellerna har vi kvar hela livet, de byts inte ut (även om det är bevisat att hjärnan kan nybilda hjärnceller livet ut), om jag inte missuppfattat något (kommentera gärna isåfall och berätta hur det ligger till!).
Är detta på något sätt bevis för att själen och vårt medvetande sitter fast i kroppen, att själen inte är någonting annat än elektrokemiska signaler i hjärnan? För om det var något annat, fristående, varför hade inte också hjärncellerna kunnat förbrukas och bytas ut? Så länge hjärnans struktur är densamma, kan väl hjärncellerna bytas ut. Men det är kanske svårt att få exakt samma struktur.
Eller är det så att hjärncellerna anpassat sig för att kunna inhysa en själ i en fysisk kropp? Att det krävs att de aldrig byts ut för att en fri, utomstående, spirituellt existerande själ ska kunna etablera och bibehålla en aktiv kontakt med en fysiskt existerande varelse.
/Ika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar