Allting är allting.

Ja, ni läste rätt. Och ju mer jag läser, desto säkrare blir jag.
Allting är allting, och allting är samma. Flummigt? Lyssna på det här då:

Allting runt omkring oss, all materia och även mycket som sker, är uppbyggt av energi av olika slag. Enegri kan varken nybildas eller förintas, men den kan omvandlas. Vid varje sådan här omvandling från exempelvis lägesenergi till röresleenergi (barn åker på pulka från toppen av en backe), så frigörs en viss mängd värmeenergi (det blir varmare) Värmeenergin går inte att omvandla till någon annan energiform - den är så att säga förlorad, liksom man kan slå sönder en sten till små sandkorn, men omöjligt slå ihop sandkorn att bilda en sten igen. Värmeenergin har så kallad högst entropi - oordning.
Eftersom universum strävar mot högre entropi - bevis på detta är att universum utvidgas, eftersom det har visat sig att alla himlakroppar är på väg bort från varandra-, kommer universum sluta som ett stort virrvarr innehållandes endast värmeenergi.

Ju mer vi människor forskar, desto mer kommer vi upptäcka att allting går att uppnå. Detta eftersom allting går att omvandla till värmeenergi, och då borde allt (förutom just värmeenergi) gå att omvandla till alla andra energiformer med - som ju allting är uppbyggt av. Allting går alltså att omvandla till allting annat.
Eller förresten, kanske det bara går nedåt, jag kommer tyvärr inte ihåg. Alltså att energin med högst entropi går att omvandla till den med näst hägst entropi, men inte uppåt igen liksom. Rätta mig om jag har fel.

Eller som jag uttryckte det vid matsalsbordet i onsdags: Allting är celler.
Då menar jag ju inte att allting är celler som våra bestående av diverse mitokondrier, ribosomer och DNA. Men om man tänker på universum från ett utifrånperspektiv, ser det inte lite ut som en cell då med dess olika beståndsdelar slumpmässigt utplacerade i någon slags cellplasma?
Man kan även gå inåt, och titta på atomerna. Är inte även de en slags "cell"?
Eller kanske ska jag säga att cellerna är som atomer. I vilket fall syftar jag på en maskin av interagerande delar utspridda på ett bestämt område.
Atomerna bygger upp cellerna com bygger upp organen som bygger upp oss som bygger upp jorden (läs himlakropparna) som bygger upp solsystemen som bygger upp galaxerna som bygger upp universum.

Men sen då? Vad bygger universum upp? Enligt min teori från mitt Svarta Hål-arbete i ettan, en kedja av ihoplänkade svarta och vita hål. Men, är universum egentligen bara en ny cell, som bygger upp en ny kropp, som bygger upp...?
På samma sätt kan man gå inåt: Atomerna byggs upp av nukleotider som byggs upp av kvarkar som byggs upp av...
Värmeenergi?
Som sagt, allting är allting. Och allting är samma.

Vi talade även om att celler kan "tänka" fast endast inom dess "ramar" (I know you like this, Malin;)). Detta kan vara ganska svårt att både förklara och förstå, men jag försöker och hoppas att ni gör detsamma.
Man kan tänka sig cellers agerande som ett resultat av någon slags tankefunktion. Dock säger ju inte vi människor att våra celler tänker, för enligt oss så tänker vi, med tankar, med egna viljor och åsikter.
Men om man bortser från det, och tänker sig in i en cells situation, skulle man inte kunna säga att den tänker, fast inom sina ramar? Det den gör resulterar i saker. Den väljer att göra vissa saker, som att producera vissa sorters protein under olika perioder i livet, och även om dessa tendenser har kunnat förklaras rent fysiskt, så är det ju ändå en slags tanke, bara det att den är inom ramen för cellens tankeförmåga.
På samma sätt tänker vi människor inom ramen för vår tankeförmåga. Vi har till exempel otroligt svårt att tänka oss världen med en fjärde dimension.
Om någon högre stående varelse, som kunnat se i alla dimensioner (säg det egentliga, totala universum), hade sett oss utifrån, hade inte denna då tyckt att vi var väldigt begränsade i vårt "tänkande", liksom vi ser på våra celler?

Det tåls att funderas på.

/Ika