Jahopp, då är man officiellt sjuk.
Precis den dagen jag inte ville missa, och det händer säkerligen nåt skoj ikväll med.
Men men, nu har jag ju faktiskt en hel massa tid till att göra vad jag vill, och ett helt lov efter det! Men innan jag sätter igång och skriver, ska jag plugga en skvätt, så har jag det gjort. Lika bra att göra det medans man inte behöver ha dåligt samvete för att det är lov.
Jag har funderat lite över vad man är bra och inte bra på, eller rättare sagt varför man anser att man är bra på vissa saker och mindre bra på andra, och hur ens resultat i ett visst ämne (inte endast i skolan, även om det mest är det jag tar upp, enklast så) påverkas av ens attityd till ämnet.
För det är sant, ens attityd påverkar jättemycket!
På sistone har jag börjat känna mig riktigt, riktigt smart. Det är skitskumt, för jag har alltid haft förmågan att tänka och prestera, men aldrig känt mig särskilt smart. Men nu är det som att jag verkligen känner alla signaler gå fram, känner hur jag får dem att kopplas samman och allt går så lätt. Kanske var det efter fysikprovet, som gick otroligt bra för min del. Då kände jag mig jäävligt smart.
Sedan dess har allting, inom både fysiken, matten, kemin, språken, musiken (för det mesta), gått riktigt bra! Jag kände mig riktigt smart, riktigt bra, och då släppte det.
Jag fick lov, för mig själv, att känna så. Och då var det som att min hjärna insåg att jag "fick lov" att äntligen koppla alla de där signalerna.
Sedan känner jag också hur min förmåga att se saker i och ur bilder har förbättrats. Om jag tex tänker ett fysikaliskt förlopp i en bild, kan jag få lättare att förstå det. Det är på samma sätt som de där utvikta kuberna de alltid har med i IQ-test, jag ser allt bättre hur det hänger ihop.
Förmodligen har det att göra med att jag lärt mig lösa Rubiks kub. (Man känner sig faktiskt ganska smart då)...
Men, tillbaks till det ursprungliga ämnet!
Varför anser jag att jag är bra på vissa saker, och inte särskilt bra på andra? Det måste tilläggas, att när jag använder ordet "aldrig" nedan, menar jag främst det i imperfekt. Jag har mer och mer kunnat erkänna att jag "väl är ganska bra på" en del saker.
Jag har funderat ett slag, och kommit fram till teorin att de intressen jag väljer att utveckla, kan jag omöjligt erkänna att jag är bra på.
Det låter konstigt, varför skulle jag vilja utveckla något jag inte är bra på?
Vi kan ta sången som exempel. Jag studerar alltså sång i skolan, har individuell lektion, kör och ensembel, där jag sjunger.
Mina vänner säger att jag är bra på att sjunga, och min sånglärare har flera gånger påpekat att jag ligger på nivå för de högre betygen.
Men ändå, kan jag aldrig känna att jag är särskilt bra på att sjunga. Varför? Det stör mig något otroligt, och jag tror det är för att jag själv har valt att utveckla det. Samma sak med mitt gitarrspelande. Detta har gjort att jag fått ett större perspektiv på saker, det är lättare att jämföra sig, och när jag nu vet hur jag ska bete mig för att sjunga rätt och det inte funkar, känner jag mig ännu sämre. Det är ganska illa.
Samma sak med löpningen. Jag hade aldrig kunnat säga att jag är särskilt bra på att springa, eftersom jag själv valt att utveckla detta genom att träna friidrott.
Matten var sådan innan, men det har ändrats nu. Varför?
Jo, jag valde att läsa gymnasiets Matte A-kurs redan i nian. Jag valde det. "Äh, jag är väl inte bättre än genomsnittet", tänkte jag då. Nu, i gymnasiet däremot, då jag jobbar med samma Matte c-kurs som resten av klassen och alltså inte valt att utveckla något speciellt, känner jag mig redigt duktig när jag kammar hem mvg efter mvg. Jag har erkänt, jag har känsla för matematik. Jag är bra på det.
Om vi däremot snackar om att rita, så kan jag säga rätt ut att jag tycker jag faktiskt är bra på det. Innan kunde jag inte det. Jag vet inte varför, kanske för att jag nu utvecklats och har min egen stil att rita på. Men hade jag däremot valt att studera bild eller konst på något sätt, hade jag aldrig kunnat säga det mer.
Det är underligt.
Skrivandet ligger någonstans mittemellan. Det är ju sannerligen någonting jag valt att syssla med, men samtidigt känner jag att jag är bra på det, ja ibland även att jag faktiskt är riktigt grym! Kanske är det för att jag verkligen älskar att göra det. Kanske för att jag tänker utvecklas i det, och bli ännu grymmare.
(Jag ber om ursäkt till dem som tyckte att det här inlägget kanske verkar lite självupphöjande, men jag vill bara påpeka att mina egnaerfarenheter är det enda jag haft att utgå ifrån.)
Toodiloo!
/Ika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar