Vad hände?

Jag orkar inte vara här längre. Jag vill inte vara den jag har blivit, jag vill vara som jag var innan. Inte innan innan, men innan som för några månader sedan. Då jag fortfarande kunde se världen som jag vill se den. Visst förespråkar jag fortfarande att man ska se varenda underbar detalj i världen, som jag skrev om i mitt förrförra inlägg. Men jag har så svårt för att göra det.
Jag älskar ju verkligen den här tiden på året, men hela mitt synsätt har förändrats. Lusten att springa barfota över en äng, eller det fantastiska i barndomsdrömmen att kunna flyga, det har försvunnit.
Det påverkar mitt sätt att skriva, jag kan inte längre förmedla det jag vill. Jag ser inte längre den skrovliga barken eller de fina lavarna därpå. Jag ser inte myran som klättrar uppåt mot den färggranna kronan, eller fårorna i varje skört blad.
Jag ser ett träd.
Och sedan en fråga: Vad spelar det för roll?
Vad har trädet för betydelse, när det enda riktigt essentiella i denna värld är den egentliga sanningen? Så har jag börjat tänka. Filosofi kanske skadar mig, men jag älskar det.
Dessa tankegångar föds ur att jag allt oftare börjat få känslan av att befinna mig utanför min kropp. Så vad spelar ytan för roll, om jag kan existera utan kropp?
Mitt förra jag hade svarat, att det var en underlig fråga, eftersom enligt denne, är att existera, att uppleva saker. Och det är ju med kroppen, som man förnimmer dessa upplevelser. Jag upplever, alltså finns jag.
Ju mer man förnimmer, desto rikare blir ens värld.
Men vad spelar det för roll, när själen och kroppen existerar var för sig, men det endast är själen, som kan komma fram till den verkliga sanningen. Vad är känslor och intryck mot tankar? Vad är ett träd, mot sanningen om bakgrunden till dess existens?
Jag ser inte längre vad världen tjänar till.
Cyniker, viskar en djävul i mitt öra. En förödmjukelse utan dess like
Men vad vore tankar, utan känslor och intryck? Vad är förnuft?
Jag orkar inte leva så här, jag vill åter se allt vackert.
Jag måste nog ta mig i kragen och göra något åt det här, men problemet är att tiden går så fort. Den har saktat ner något, men det känns fortfarande inte som att jag har någon tid kvar. Folk säger att tiden går fortare ju äldre man blir, men fortare än det har gjort för mig är nog omöjligt. Isåfall vore jag runt hudra alleredan.
Ju mer jag funderar över världen, desto overkligare verkar den. Ju mer jag tänker över mitt liv, desto mer meningslöst verkar det.
Vart tar min värld vägen? Cyniker...