Så, jag vaknade upp imorse och utvecklade Platons Idévärldsteori. Det är faktiskt en ganska udda morgonrutin (to be?), även för mig.
Nåja. Lite bakgrundsfakta: Platon var en filosof som levde på 400-300 talet före kristus. Platon trodde att den värld vi lever i, endast är en försämrad avbild, en slags skugga, av en finare värld, en perfekt värld. I denna värld är formerna, idéerna, till alla skapelser. Anledningen till att vi endast ser en slags skugga, är att våra sinnesorgan (som vi ju tar in all kunskap om vår värld med) är ofullständiga.
Han liknade det vid grottmänniskor i en grotta. Människorna sitter på golvet, med ryggen mot utgången och ett ljus, som lyser på grottväggen framför människorna. Framför detta kan hela den "egentliga världens" skapelser passera, så att skuggor slår på grottväggen. Dessa skuggor, är allt grottmänniskorna ser och upplever; det är deras värld. Men egentligen är det ju bara skuggor av ex en häst som passerar framför ljuset, de ser ju inte den riktiga hästen. Om någon av människorna nu hade vänt sig om och gått ut i den perfekta världen, hade han ju blivit helt förstummad av den riktiga hästens skönhet, i jämförelse med den sketna skugga han är van att kalla häst.
På samma sätt är enligt Platon alla ting i denna värld, en slags sämre kopia av samma saker i en så kallad Idévärld.
En tanke jag fick medan jag skrev nu, är att Gud - om man tror på denne - skulle ha skapat denna idévärld, och sedan skapat människan. Detta skulle ha förklarat varför inte vår värld, fylld av hat och krig, är perfekt. Speaking of Teodicéproblemet ("Gud är god och allmäsktig - varför finns då ondska?"). Gud skapade helt enkelt världen utifrån sin goda allmäsktighet, men människan med sina ofullständiga sinnen kan inte uppleva denna fantastiska värld, och "löser" detta med tex krig.
Dock uppstår ett nytt problem nu: Varför skapade Gud människan med ofullständiga sinnen?
Nåja, nu till det jag skulle komma till, alltså den idén jag fick när jag vaknade. Jag tror inte till 100% på Platons teori - knappt alls, faktiskt. Men jag gillar ju att återgå till människan, individen, och det gjorde jag även när jag funderade över Platons teori.
Det finns ingen sk Idévärld, men vi (de flesta) lever ändå i en på något sätt falsk världsuppfattning - en världsuppfattning sämre än vad den kunde ha varit.
Vi underskattar våra sinnen. Man kan helt enkelt skapa sig en Idévärld!
Vad jag vill komma till, är att man själv väljer hur man ser världen.
Jag kan se en häst som ett stycke kött på fyra ben som går att rida på, se manen som risigt tagel som behöver kammas några gånger i veckan. Eller så väljer jag att se varje hårstrå, dess mjuka rödbruna glans, det fulländade i varje mörk rot som växer ut mot en ljus topp. Och på det sättet kan jag se hela hästen som något helt fantastiskt och oförståeligt vackert.
Efter det kan man övergå från hästen, till stallet, till träden utanför, till ljuset vid vägen och sedan hela världen! Eller så väljer man att koncentrera sig på att uppskatta de små undren i det stora hela.
Vad jag vill belysa är att man kan skapa sitt eget paradis. Eller, för att ta ner mig någorlunda på jorden igen; världen blir vad man gör den till.
/Ika
PS (tillagt 9/10)
Gick med "min" hund idag, och kom på att enligt Platons teori, borde djur i allmänhet uppfatta världen mer som Idévärlden än vi människor, då de har otroligt mycket bättre utvecklade sinnen än vi. De upplever alltså världen som en far more fantastisk plats än vi (om man bortser från att de vant sig vid denna uppfattning).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar