22 november, 2013

Vad bygger på vad?

Häromdagen kom jag att ställa mig en fråga som jag antar att jag borde ha snappat upp svaret på vid det här laget, men jag har inte kunnat erinra mig det och är tvungen att diskutera det här, då jag hoppas att någon som läser kan förklara för mig hur det ligger till. För om svaret är som jag befarar så är det alldeles otroligt.
Min fråga var: Vad kom egentligen först, matematiken eller fysiken?
Det enda jag kan dra mig till minnes just nu är en "gammal grek" som ritar en rätvinklig triangel i sanden med en pinne, samt en röst som ekar något om att det var Galilei som började komma på matematiska lagar om hur världen fungerade.
Men Galilei levde ju så långt efter antikens Grekland, då måste det ju betyda att matten kom först?
Men detta innebär i sin tur att matematik och många av dess delar, såsom funktioner och dess derivator och integraler, fanns långt innan man började beskriva världen med dem?
Om detta stämmer, hur kan människan komma på ett system som mer eller mindre bygger på sig själv (matematiken), förutom att man kanske utgick från en geometrisk form eller två, och sedan kommer man på att hela universum, från partiklars rörelser till rumtidens expansion, kan förklaras med hjälp av detta system? Hur kan det vara möjligt?!
För om det inte är så så borde ju matematiken och fysiken ha utvecklats tillsammans, men om jag minns rätt brydde man sig ju inte ens om att göra experiment på den tiden då matten utvecklades?

Det kan ju hända att det jag diskuterat här har ett självklart svar för många som läser, men snälla förklara för mig i så fall! För för mig är denna tanke häpnadsväckande.
/Ika

22 augusti, 2013

Uppföljning: Vi är inte i universum

En vän postade en Minute Physics-video på facebook som en kommentar till mitt senaste inlägg. Om ni också funderar på frågorna jag ställde där - check it out!
Och så den här länken såklart, som förklarar allt.
/Ika

21 augusti, 2013

Vi är inte i universum

Vi är inte "i universum", vi är universum, på samma sätt som vi inte är "på jorden"; vi är den här planeten, eller i alla fall en del av den. På samma sätt som din arm är en del av din kropp och det vore konstigt att säga att armen är på din kropp - den är ju din kropp.
(Jag tänker ofta att det är på grund av det här etablerade synsättet, att vi "är på jorden", inte "är den", som gör att vi har vår miljösituation idag, och att den inte kommer reda sig på riktigt förrän vi ändrar synsätt. Men det tar vi en annan gång).

På grund av att vi inte är "i" universum upptäckte jag idag att jag tycker "universum expanderar" är lite missvisande. För om vi och Jorden hade expanderat i samma takt som resten av universum så hade vi väl inte märkt av någon expansion? Förhållandena hade varit desamma. (Och hade de inte varit desamma så borde vi rimligtvis observera att olika delar av universum expanderar i olika takt). Istället tänker jag på det som att det är rummet mellan himlakropparna som utvidgas (i alla åtminstone tre dimensioner samtidigt), och isåfall måste det väl vara någon speciell egenskap hos vakuum som gör att det kan expandera (accelererande), som materia saknar, eller har i mindre grad. Eller, alternativt, en egenskap som materia har som gör att det inte låter sig påverkas av expansionen som sker i de delar av rumtiden där materia saknas. Well, gravity probs. 

Men vänta lite nu. Tänk om vi letar efter fel sak? Tänk om vi försöker finna orsaken till att universum expanderar, med teorier som mörk energi och antigravitation, när accelererande expansion egentligen är grundtillståndet för universum, och gravitationscentran är undantag? Men var börjar då gravitationen bli för svag för att "överrösta" expansionen?
Och om det har med massa att göra, finns det någon övre gräns för koncentrationen av materia för att expansionen ska sätta fart? Var går den? Termosfären? Utanför månen? Utanför galaxen? Jag vet inte. Ett lite oväntat avslut på ett annars intressant inlägg kanske, men jag skriver ju här för att ställa frågor och inte för att ge svar.

Var goda rätta mig om jag tänker fel och diskutera gärna i form av kommentarer!
Bifogar två fina bilder på universum.
/Ika


  

11 maj, 2013

Varierande konstanter

En kort diskussion om en fråga som många nog tycker är smått dum, men som jag faktiskt aldrig har hört ställas:
Varför har vi antagit att det finns vissa "naturkonstanter", dvs värden på vissa parametrar i universum som alltid är desamma? Detsamma gäller "naturlagarna". Hur kan vi bara anta att de alltid varit desamma, och bilda våra kosmologiska teorier efter det? Tänk om fysikens lagar förändras över tiden, eller med universums egenskaper (i tiden eller i olika delar av det), och att även värdena på våra "konstanter" förändras. Tänk om gravitationskonstanten var annorlunda vid Big Bang, och att den egentligen beror på säg "masskoncentrationen" i universum (vilket hade inneburit att den var annorlunda nu).
Tankesättet bygger väl på postulatet att universum ser mer eller mindre likadant ut överallt, men det är väl inte heller säkert, särskilt inte om vi kollar bakåt i tiden.
Vi har utvecklat ett ramverk för universum som vi bara antagit är sant, för att det verkar vara så just nu. Men vi har levt under en så ofantligt liten del av universums historia, hur kan vi anta att det vi sett under vår tid är allmängiltigt och evigt? Beskrivningen av universums början, utveckling och slut kanske beskrivs av lagar som beror på vilket skede i utvecklingen vi är i, och det har vi inte haft tid att upptäcka än. Om man undersökte hur lagarna såg ut om man lät parametrar variera kanske man hade funnit helt nya samband.

/Ika

16 mars, 2013

Newton vs Coulomb


Under ett fysikkonceptsmöte på universitetet förr veckan påmindes vi om likheten mellan Newtons gravitationslag (bild 1) och Coulombs lag (bild 2).
Som synes är de otroligt lika till sin struktur; kraften beror på linjärt på de två olika massorna/laddningarna som kraften verkar mellan, omvänt proportionellt med avståndet mellan massorna/laddningarna i kvadrat, samt linjärt med en konstant (G vs k).
Bild 1





Bild 2

En stor skillnad mellan dessa krafter är att gravitationskraft verkar på väldigt stora avstånd och kraft från laddning verkar på små avstånd. En annan skillnad är att massa bara kan vara positiv, medan laddning kan vara både positiv och negativ. Detta innebär att gravitationen bara kan vara attraktiv (massor dras till varandra), medan laddningar både kan attrahera och repellera varandra.

Den tredje stora skillnaden gör mig väldigt konfunderad och triggar min fantasi. Den har att göra med konstanten framför. Gravitationskonstanten G är, vad jag har kunnat läsa mig till, enbart experimentellt uppmätt. Den svarar alltså inte mot något uttryck.
Detta gör däremot konstanten k, vilket även visas i bild 2. k är omvänt proportionellt mot epsilon, samt med konstanten 1/2pi.
Detta förbryllar mig mycket. Skulle de två formlerna vara mer eller mindre lika (det vill säga två av de fyra fundamentala krafterna skulle motsvaras av samma uttryck!!), men att den ena konstanten är noga avvägd (k) medan den andra till synes är artbiträr (G)?
Det tycks för mig som som G borde motsvaras av ett liknande uttryck, och att detta isåfall hade kunnat ge en mycket djupare förståelse för gravitationskraften.

Sedan hade man ju även kunnat fråga sig om inte även de andra två fundamentala krafterna (den starka och svaga kärnkraften) borde kunna skrivas på samma form, eller att ovanstående form inte är fullständig och om man trixar lite med den kan beskriva alla fundamentala krafter på samma form. Det hade varit fantastiskt vackert!

/Ika

19 december, 2012

Ytterligare spekulationer födda under tentaplugget för några veckorsedan

Vi, våra tre dimensioner rör sig genom tidens fjärde likt hand genom "koordinatlagermedium". Tiden har egentligen tre dimensioner men i och med att de två andra är vinkelräta mot vår färd genom den första tidsdimensionen så märker vi inte av dem.
Tidsdilatationen tycks därför för oss ske i alla riktningar, men för någon varelse i tre rumsliga och tre tidsliga dimensioner verkar tidsdilatationen bara verka på oss i en riktning, likt längdkontraktionen för oss.
Finns det de som bara lever i en rumsdimension, som alltså tycker att längdkontraktionen verkar i alla riktningar för dem?

/Ika

17 december, 2012

Mer rumtidsflumm åt folket!

(Ytterligare en text som jag skrev för nån månad sedan och som inte riktigt når ända fram såhär i efterhand:)

Rumtiden är "kompaktare"där mycket massa är koncentrerad för att den delen av universum ska kunna beskrivas mer "accurately", typ adaptiva metoder i Matlab för er som vet hur sådana funkar. Massa och rumtid är alltså "intertwined", inte genom att massa kröker rumtiden, men att rumtiden kröker sig efter hur massan ser ut där.

Rumtiden drar ihop sig vid massor, detta sker hela tiden i och med att universum går mot minskad entropi, men för att bibehålla samma utsträckning, "medelkoncentration" (av koordinater?) måste rumtiden i mellanrummet mellan dessa masscentran accelereras ifrån varandra. Så egentligen utvidgas inte universum, utan behåller samma utsträckning, bara det att koncentrationen av rumtiden förändras inuti den här "universum-inhängnaden"

/Ika

Min hjärna är verkligen inställd på att vi fått något om bakfoten när det kommer till gravitation

För några veckor sedan fick jag en uppenbarelse, som jag skrev ner som hastigast, och som jag inte riktigt förstår nu när jag läser det igen. Jag skrev:

Rumtiden kröks=rumtidens koncentration är "tätare", "förändringshastigheten" hög där, dvs derivatan, dvs krökt

Bredvid har jag försökt gestalta mina tankar i en tjusig bild av ett tredimensionellt koordinatsystem, där varje plan är ett rutnät, och detta rutnät är tätare mot mitten av den kub som koordinatsystemet bildar.

Någon som kan tolka/hjälpa mig utveckla tankarna?

/Ika

Men asså...

...om nu gravitation och acceleration skulle anses vara ekvivalenta, borde inte det innebära att om gravitationen förmedlas av gravitoner, så borde krafter (som ger upphov till acceleration... eller som acceleration ger upphov till?) också göra det?
Eller så borde alla krafter ge upphov till (eller komma av) en krökning av rumtiden.

/Ika

01 december, 2012

För att kunna bli modell skulle jag behöva röra mig i 0.33c

Tenta i mekanik på måndag! Utöver Newtons mekanik läser vi även ett kapitel om speciell relativitetsteori. Man använder sig av s.k. Lorentztransformation för att beskriva koordinater i två olika referenssystem som rör sig i hastigheter nära ljusets relativt varandra. Dessa höga hastigheter ger upphov till diverse underligheter.
En effekt av hastigheter nära ljusets är längdkontraktion, att om du i ditt referenssystem skulle mäta en längd i ett system som åker förbi dig med en sådan hastighet, skulle den längden vara kortare för dig än den längd som en person i det andra systemet skulle mäta. Till exempel, om du mäter längden av ett tåg som åker förbi dig jättesnabbt till 150 m, och sedan ber din kompis som sitter på tåget att mäta tågets längd och sms:a svaret till dig, så hade det i svaret kanske stått 200 m. (Och detta är ingen illusion - tåget är verkligen kortare för dig).
Dock beskriver Lorentztransformationen en rumslig dimension, längs x-axeln. Dock säger man att y- och z-axelns koordinater är desamma i de två systemen. Detta verkar för mig väldigt konstigt. Ute i rymden finns ju inget fixt upp eller ner, vrid ditt rymdskepp 90 grader och din x-axel blir din y-axel. Alltså borde längdkontraktionen gälla i alla tre rumsliga dimensionerna.
Min fråga är då, om ett rymdskepp skulle röra sig relativt dig med en väldigt hög hastighet i x-led, men en ännu större hastighet i y-led, skulle hela skeppets dimensioner tyckas annorlunda för dig? Rymdskeppets längd minskar, men borde inte rymdskeppets höjd minska ännu mer, så att hela skeppet blir alldeles långsmalt och utdraget?
Fast om det bara rör sig i x-led, och längdkontraktionen verkar, blir bara längden mindre, och alltså skeppet mer kubiskt, eller hänger höjden och djupet med i kontraktionen? Det kanske är min egentliga fråga.
Instinktivt känner jag att de borde göra det. Men sen bygger väl inte relativitetsteori på instinkt direkt.

/Ika

Edit: Jag läste två sidor längre i boken. Och jo, om skeppet rör sig endast i x-led så är det också bara längden som kontraherar. Och om det rör sig i både x-led och y-led så kontraherar de olika dimensionerna olika mycket beroende på hur snabbt skeppet rör sig i varje dimension (så om skeppet rör sig mer i y-led än i x-led så blir det verkligen långsmalt för någon i ett annat referenssystem).

18 september, 2012

Plötslig tanke: Universum expanderar inåt?

En sak slog mig plötsligt. Gravitation och acceleration är ju ekvivalenta, det vill säga de ger samma effekt på sin omgivning.
Nu är det ju så att allting i universum tycks accelerera ifrån allt annat i universum, men vi vet inte hur detta kommer sig eftersom vi inte med säkerhet kan finna varken antigravitation eller mörk energi.
Men tänk om det är mycket lättare än så. Tänk om det istället är omvänt, att vi tycker det ser ut som att det är själva avståndet mellan galaxer mm ökar accelererande, men att det i själva verket är en effekt av gravitationen - himlakropparna "krymper" alltså, skulle man kunna säga.
Så istället för att själva rummet mellan himlakropparna utvidgar sig, så är det istället himlakropparnas radier som minskar.

Fast skulle detta göra någon skillnad? Gravitation och acceleration är ju ekvivalenta av en anledning, och himlakropparnas radie i förhållande till avstånden i universum blir ju desamma oavsett om det är de som krymper eller om det är rummet som utvidgar sig. Men jo, vi kanske slipper räkna med någon antigravitation eller mörk materia.

08 september, 2012

Ljus

Jag såg nyss en bild som man som fysikstuderande fått se otal gånger:



Det är en bild som visar den elektromagnetiska strålningens ("ljuset") våglängder och frekvenser, och i mitten har vi placerat de våglängder som det mänskliga ögat kan se. Längre ut till vänster finns radiovågorna med längre våglängder och till höger till slut gammastrålningen.
Det som skiljde den här gången jag såg bilden från tidigare gånger, var att jag reagerade på just mitt tankesätt att "längst bort till höger finns till slut gammastrålningen". Men vad innebär till slut? Finns det någon gräns för hur liten våglängd elektromagnetisk strålning kan ha? Vad kommer efter gammastrålningen?
Till vänster, kan man ju se att om våglängden bara sträcks ut och sträcks ut, blir den till sist ett rakt sträck och vågen upphör att finnas till, energin blir helt enkelt för låg. 
Men när blir energin för hög för att en våg ska kunna finnas till? Till höger verkar minskningen av våglängden kunna pågå i all oändlighet, det handlar bara om hur noggrant vi kan mäta. Finns det ingen elektromagnetisk strålning som har, säg 10^-18 m i våglängd? Och sedan kan man bara dra säg 10^-20 från det, det blir samma effekt som av att räkna så långt man kan och sedan lägga till ett - det funkar i all oändlighet.

Det finns säkert något elementärt och grundläggande svar till detta (kanske har jag bara vridit konstigt på ord eller begrepp eller glömt nån grundläggande pelare för elektromagnetisk strålning), så om just Du råkar läsa detta och vet svaret eller kan länka till det, gör det i kommentarsfältet nedan!

/Ika

21 augusti, 2012

Bara en reflektion

Alltså, vetenskapen har alltid sett saker i världen och antagit att de är riktiga för att därefter göra antaganden och utveckla teorier. En sak som man upptäckte för länge sedan och har kommit att bekräfta i allt större - och mindre - skala sedan dess är att allt i världen påverkar allt annat i världen. Allt vi ser, tar på, känner och kan mäta kan vi se, ta på, känna och mäta just för att det påverkar allt annat i världen.
Men en sak som vi alltid har upplevt som riktigt, något som finns i vår värld, är vårt medvetande. Men föreslår man att medvetandet skulle kunna påverka resten av världen, ses man som aningen suspekt av de flesta forskare. Men varför vore detta så konstigt och otroligt? Det har ju stämt för allt annat vi observerat. Dessutom tycks det inte så vetenskapligt att bara utesluta en viss del av vår värld och bara strunta i att på riktigt undersöka den. Om vi började lägga mer krut på forskningen av medvetandet kanske den utvecklingen kommer gå i samma takt som teknikutvecklingen. Medvetandet är en av de företeelser som vi vet allra minst om - och som vi verkar vara minst angelägna att veta mer om.

10 juli, 2012

De, e najs

Brian Greene: Is our universe the only universe? #TED : http://on.ted.com/h2B3

09 juli, 2012

Svarta hål = lungor?

I förrgår när jag cyklade hem från jobbet fick jag min antagligen flummigaste idé hittills. Jag cyklade rätt fort och andades rätt djupt, och då jag passerade ett buskage for plötsligt en liten fluga in i munnen på mig. Jag spottade ut den, och började andas ut varje gång jag körde förbi en träddunge för att undvika att fler insekter skulle sugas in.
Helt osökt kom jag att tänka på svarta och vita hål, och att mina andetag för flugan kanske tycks bete sig som sådana. Och då slog det mig: tänk om universum är ett levande ting, och de svarta hålen är dess lungor!
I och för sig definieras ju liv typ som "ett system där universum går mot ökad ordning", och just universum är ju känt för att gå mot ökat kaos. Men var det inte mot ökad ordning som universum gick under sina allra yngsta år? Först var det ju bara energi, som bildade en partikelsoppa, som bildade atomer, som bildade molekyler, som bildade gasmoln, som bildade stjärnor, som bildade galaxer, och så vidare!
Och förresten så går ju levande kroppar mot allt större oordning när vi blir äldre och kroppen bryts ner istället för att byggas upp. Tänk om universum är levande, men bara är på "dösidan" av sitt liv, så att allt vi kunnat observera är ökat kaos!
...Skulle detta innebära att universum förökar sig, har metabolism, genomgår evolution och reagerar på sin omvärld? Kanske är dess "celler" alla himlakroppar och system som finns inuti universum och de fysikaliska naturlagarna universums "DNA" som bestämmer hur dessa "celler" ska bete sig?
Nu kom jag dessutom att tänka på en ännu flummigare tanke: Vad är vi, "livet i universum" för något då? Kanske är vi dess själ, dess nervsystem, hjärna eller medvetande.
Wow, allt detta tack vare en liten fluga. My brain moves in mysterious ways.

/Ika

04 juli, 2012

Big bang

Just nu håller jag på att ta mig igenom Universe in a nutshell av Stephen Hawking. Fantastisk lärorik, och alla frågor som dyker upp får jag svar på i nästa stycke. Lite tråkigt för er kanske, mina trogna läsare, då innehållet i den här bloggen mestadels består av obesvarade frågor.
Dock står det på s 78 att "if general relativity were correct, the universe started with an infinite temperature and density at the big bang singularity".
Min fråga är då, hur funkar detta? Temperatur är ju rörelseenergi hos partiklarna, och densiteten hur "tätt sammanpackade" partiklarna sitter. Men hur kan densiteten vara oändligt stor samtidigt som temperaturen är det? Hur kan partiklarna röra oändligt mycket på sig och fortfarande vara oändligt sammanpackade?

/Ika

26 mars, 2012

Tevespelsfilosofi

Jag slogs av en filosofisk tanke. Den liknar lite grand tanken att vi och vår värld bara existerar i någon annans medvetande, att vi bara är en annan varelses tanke (läs mer i mitt gamla inlägg).
Tänk om det finns "higher beings", kalla det gudar eller bara människor på ett högre plan, och att dessa sitter och spelar typ tevespel, och att vårt liv på jorden är detta spelet. De skapar sina egna karaktärer och vi människor är dessa karaktärer. Jag, Ika, är en karaktär skapad en högre människa som skapat mig helt och hållet efter sina egna egenskaper. Jag, karaktären, har till hundra procent spelarens fysiska och psykiska drag. Finns jag då? Jag tror att jag är en enskild person som har en fri vilja och kan tänka själv, men egentligen styrs mina tankar och handlingar av den högre existerande spelaren. Det är bara det att jag och spelaren är till 100 procent likadana. Innebär att jag och spelaren är exakt samma person att jag existerar lika väl som hon? Egentligen är jag ju bara en produkt av hennes fantasi och för henne existerar jag bara i spelet som en karaktär som för henne egentligen inte existerar "på riktigt".

Problemet liknar ett i boken "Filosofiska frågor", där en astronaut befinner sig på en rymdstation långt bort från Jorden. Mänskligheten har kommit på ett sätt att klona människors kroppar och skapa hjärnor som kan formateras med information. Astronauten har utrustning som tillåter honom att scanna allt innehåll i sin hjärna, alla minnen och egenskaper, hela hans personlighet, och skicka detta till Jorden. Någonting händer som kräver astronautens närvaro på jorden. Att resa dit hade tagit för lång tid, så astronauten scannar sitt hjärninnehåll och skickar detta till jorden, där man scannar in det i astronautens klonade kropp och därmed formaterar hans hjärna till att uppföra sig precis som den ursprungliga astronauten.
Vilken av dessa två är den "riktiga" astronauten? Är båda två lika mycket denna person? Hur förändras detta om inscanningen av hjärninnehållet förstör originalet? Kan detta scenario då likställas med att astronauten reser tillbaks till jorden?
Om scanningen inte förstör originalet bildas andra följdfrågor. I ögonblicket som astronautklonen vaknar upp finns det två exakt likadana personer (som kan tolkas som samma person), men efter en tid kommer de olika kropparna ha varit med om olika upplevelser och då kommer troligtvis även deras personlighet ha förändrats. Är båda två fortfarande astronauten?

Jag hoppas ni förstod den första delen, om tevespelsgrejen, den blev rätt flummig och var inte lätt att formulera. Bara fråga annars!

/Ika

13 mars, 2012

Själen vs hjärnceller

Hur kan det komma sig att trots att kroppens celler byts ut hela tiden, att vi inte egentligen är samma människa när vi är ett år som när vi är tjugo eller fyrtio år, så ser vi oss som en enda sammanhängande person under hela våra liv? Visst förändras vår personlighet, men de flesta av oss skulle ändå säga att vi är samma person hela livet.
Det måste ha att göra med det vi kallar medvetandet eller själen. De flesta hjärncellerna har vi kvar hela livet, de byts inte ut (även om det är bevisat att hjärnan kan nybilda hjärnceller livet ut), om jag inte missuppfattat något (kommentera gärna isåfall och berätta hur det ligger till!).
Är detta på något sätt bevis för att själen och vårt medvetande sitter fast i kroppen, att själen inte är någonting annat än elektrokemiska signaler i hjärnan? För om det var något annat, fristående, varför hade inte också hjärncellerna kunnat förbrukas och bytas ut? Så länge hjärnans struktur är densamma, kan väl hjärncellerna bytas ut. Men det är kanske svårt att få exakt samma struktur.
Eller är det så att hjärncellerna anpassat sig för att kunna inhysa en själ i en fysisk kropp? Att det krävs att de aldrig byts ut för att en fri, utomstående, spirituellt existerande själ ska kunna etablera och bibehålla en aktiv kontakt med en fysiskt existerande varelse.

/Ika

12 mars, 2012

Hur mycket kan vi egentligen anta att vi kan veta om universum? Många av dagens fysiker och vetenskapsmän antar utan vidare filosofiska funderingar att våra sinnen är fullständiga, att vi kan lita på att alla intryck vi får, som vi tolkar som fakta, är kompletta och inte behöver granskas innan analys. Detta trots att vi i många fall behöver uppfinna konstanter och ta till matematiska dimensioner för att få ekvationerna som beskriver naturlagarna att gå ihop.
Detta slår mig varenda gång jag hör om universums expansion och mörk materia/mörk energi. På något sätt känns det som att de har med varandra att göra. Vi kan inte med våra sinnen uppfatta mörk materia eller energi. Det är något vi har antagit finns eftersom de ekvationer vi forskat fram kräver det för att de ska gå ihop. Dock finns det numera relativt mycket bevis som tyder på att de faktiskt existerar. Men hur kan vi veta att mörk materia och energi inte är något annat än vad det för oss verkar vara, och hur kan vi veta att universums expansion inte är något helt annat, som för våra sinnen bara ser ut som accelererande expansion eftersom våra sinnen är för outvecklade, eller utvecklade att tolka andra saker, för att kunna se vad det egentligen rör sig om. Jag ser det som ett slags derivering, förenklande tolkningar i den grad att de blir felaktiga.

källa: http://www.members.shaw.ca/mike.anderton/
Det finns teorier om att det är den mörka energin som får universum att utvidgas. När jag försöker visualisera mig denna expansion möter jag ungefär samma svårigheter som när jag försöker visualisera mig en verklighetstrogen bild av ett svart håls inverkan på rumtiden. Mina sinnen är vana vid att saker sträcker ut sig i tre påtagliga dimensioner. Många gånger har vi ju sett bilder av svarta hål som en "tratt" av ett rutnät, för att visa hur singulariteten kröker rumtiden. Men så ser det ju inte ut på riktigt. I rymden finns ju inget upp eller ner, en singularitet kan inte skapa ett hål i rumtiden i någon riktning. Alltså måste rumtiden krökas inåt i sig själv, som jag har försökt illustrera med två bilder (den vitsvarta har jag försökt sätta ihop själv för att visa en kub med fyra sidor av krökt rumtid, sedd snett framifrån/ovanifrån, ni får ursäkta assymetrin och det usla utförandet). Man kan tänka sig att man har fyra kopior av "rumtidstrattar" och limmar ihop dessa som de fyra sidorna i en kub, där alla trattarnas slut möts i mitten av kuben. Ni märker hur mycket problem jag har att föreställa mig detta!
Att föreställa sig att rymden, att själva rummet, dras in mot sig själv till en kompaktare, "trängre" rumtid kanske också är felaktigt, men det är resultatet av mina tankegångar.

Ju snabbare någonting rör sig, desto mer energi krävs det för att accelerera det ytterligare. Jag tänker mig att energin, eller liksom tomrummet mellan, galaxerna fördubblas hela tiden, på ett barnsligt enkelt sätt tänker jag att energin först fanns i 1 enhet, säg 1 meter, och sedan fördubblades till 2, 2+2=4, 4+4=8 och så vidare. Det blir ju 2^x och därför en exponentiell ökning. Så här ligger det nog inte till, men just när man är ute efter att visualisera sig en exponentiell utvidgning eller ökning av rumtid, är det rätt praktiskt.
När jag försöker "se" mig hur mörk energi skulle kunna generera universums expansion, tänker jag mig det som den motsatta motsvarigheten till ett svart hål som kröker rumtiden. Men detta är på något sätt mycket svårare än med svarta hål.
Jag inser att det i många fall är lönlöst att visuellt försöka föreställa sig hur de fysikaliska fenomen som vetenskapen idag behandlar, eftersom väldigt många är utvecklade med matematik och bara finns som matematiska "bilder" som är omöjliga att på ett sanningsenligt sätt åskådliggöra för ögat. Men anledningen till att jag finner just naturvetenskap och fysik (och även filosofi) så intressant är att jag har en strävan efter att förstå världen, och hur ska man kunna förstå saker om man inte kan visualisera sig dem på ett begripligt sätt? Jag inser att jag gått i samma fälla som jag nämnde i inledningen till inlägget, mina otillräckliga sinnen förenklar världens mysterier till begriplighet, men grov felaktighet. Men jag har åtminstone reflekterat över det, och insett att mörk energi, extra dimensioner och många andra abstrakta fenomen, kan vara något helt annat än de utger sig för att vara för våra sinnen.
Jag inser också att det hade varit väldigt jobbigt att hela tiden anta att våra hjärnor säger oss felaktiga saker och att vetenskapen enbart finns för att vi beslutat att gå efter våra intryck, och att det egentligen är det enda som vi kan undersöka. Men fler än en gång har det varit just tankar utanför ramarna och nya, annorlunda perspektiv givit oss de största, omvälvande sanningarna.

/Ika