Plugg plugg plugg...

...är det som hindrar mig från att spendera mer tid här. Men snart är det sabbatsår som gäller och då hoppas jag hinna läsa in mig på saker och ting, lära mig själv lite om kvantmekanik och liknande som jag är intresserad av. Allt plugg har i alla fall lett till ett stort MVG i Fysik B, kändes otroligt bra och motiverande för fortsatta studier på området.
Så stå ut några månader till, kära trogna läsare, så ska ni se bloggen fyllas av mer filosofiskt humbug än ni någonsin väntat er!

PS. Det är inget löfte

/Ika

...och så lite till universums expansion!

Först lite intressant fakta:
Experiment visar på att ingenting kan röra sig snabbare än ljusets hastighet
Partiklar utan massa rör sig i ljusets hastighet
För partiklar i ljusets hastighet står tiden stilla

Universum expanderar, himlakropparna rör sig ifrån varandra med accelererande acceleration. Det har ju gått relativt lång tid sedan universum skapades, kan man tycka, och borde då inte den hastighet med vilken himlakropparna rör sig ifrån varandra ha uppnått ljusets snart?
Såvida inte accelerationerna är väldigt små,men ändå.

Har man tagit fram någon funktion för universums expansion än, eller håller man på med det? Hade varit kul att derivera, integrera och leka lite med den.

/Ika

Nej, det här är INTE långsökt!

Tidigare har jag spekulerat i om tiden hade kunnat tolkas som derivatan (förändringshastigheten) av rummet, då "rummet förändras med tiden". Se tidigare inlägg om detta under etiketten "Småfilosofi".

Om nu detta skulle visa sig vara en fullständigt korrekt tanke - vad blir då hastighet?

Ju högre hastighet man färdas i, desto långsammare går tiden. Färdas man i ljusets hastighet står tiden stilla. Alltså borde ens hastighet avgöra tidens förändringshastighet, det vill säga vara rummets andraderivata (acceleration).

/Ika

Ljus-kraft?

Under vår kära Fysik B-undervisning har vi fått lära oss att när ett elektriskt fält korsas rätvinkligt av ett magnetfält, bildas en kraft som är rätvinklig mot båda fälten.

Ljusvågor är elektromagnetiska vågor och består av ett elektriskt fält och ett magnetiskt fält som på bilden nedan, alltså de bildas en rät vinkel mellan dem.

Bildas det en kraft "inuti"/"utifrån" elektromagnetisk strålning, det vill säga ljus? Kan man påverka föremål på annat sätt än att värma upp dem med ljus i och med den här kraften, om man bara har tillräckligt intensiv ljusstrålning?

/Ika

Vågrörelser

Jag är så dålig på att uppdatera. Suck. Men så fort skolan är slut (eller jag har lite tid över) så blir det läsa Sagan och Hawking och sen ska ni få se på bloggande!

Vågrörelser (ex ljudvågor) bygger på att energi förflyttas i vissa (vågformade) banor mellan partiklar. Alltså, en våg kräver partiklar för att kunna fortplantas.

Ljus kan ses både som en partikel och en våg, och här kommer kruxet.

I vakuum kan inte ljud utbreda sig (höras), för där finns inte några partiklar för vågen att fortplantas med! Dock kan ljus färdas i vakuum, trots att där inte finns några partiklar.

Hur kan en förklaring av ljus som en våg vara acceptabel, om det uppenbarligen inte kan stämma att det är en våg?

Jag antar att ljus är något slags mellanting mellan en våg och en partikel, just därför att det kan uppträda som de båda.

Men finns det någon förklaring på vad ljus egentligen är (förutom då elektromagnetisk vågrörelse)? Om någon läsare sitter inne på en sådan, var vänlig dela med dig av den i kommentar-fältet nedan!

/Ika

Nåt annat

Allt som finns är materia men materialiseras genom annan materia. Ex vi kan uppleva saker, materia, i och med våra sinnen, materia.

Allt som vi kan tänka oss, borde kunna finnas i denna världen. För hur hade våra tankar kunnat "få tillgång till" information, om sådant som inte skulle kunna finnas? Sådan materia som inte skulle kunna finnas i denna världen, borde inte kunna nå vår hjärna.

Igår och idag

Igår kom jag på:


Okej, så i ett kvantmekaniskt system finns subatomära partiklar. Dessa partiklar kan kort och gott sägas inte ha något läge förräns man bestämmer dess läge (säger vissa ekvationer till exempel då den (ö)kända Schrödingerekvationen). Det vill säga så fort man försöker bestämma en partikels läge så blir sannolikheten större för att partiklar ska befinna sig i vissa lägen; försöker man endast bestämma ett läge blir sannolikheten att en partikel ska befinna sig i det läget 100%. Försöker man inte bestämma något läge, kan alltså partikeln befinna sig i alla lägen i systemet samtidigt.
Subatomära partiklar, som exempelvis elektroner, rör sig med ljusets hastighet. Därmed kan de befinna sig på alla ställen samtidigt, eftersom ljusets hastighet får tiden att stanna upp (som vi alla vet, och alltå kan man röra sig fritt i rummet utan att tiden påverkar ens läge.



Idag kom jag på:


I Fysik B läser man om elektromagnetism, och inom detta område lär vi oss att runt en ledare, som det går en ström igenom, och det bildas en spänning, runt denna ledare uppstår ett magnetfält, som kan ge upphov till en kraft.
Om man nu tänker på hjärnans biologi, så består nervtrådarna, som förmedlar våra tankar, av nervceller med mellanliggande synapser. Dessa kan sägas bilda långa "ledare", då det genom dessa nervtrådar går elektrokemiska signaler i form av elektroner (likadana som vandrar genom rent elektriska ledare, alltså sådana el-ledningar som alltså skapar ett magnetfält). Alltså skulle man kunna tänka sig att det runt våra nervtrådar, via de strömmar som våra tankar ger upphov till, uppkommer magnetfält (med tillhörande kraft)! Denna kraft, från våra tankar, kan sedan tänkas kunna påverka omgivningen. Om man samlar många huvuden med samma tanke dvs många och starka tankar, skulle man alltså kunna tänka sig att det bildas ett starkt magnetfält med en stark kraft!

På återseende!
/Ika

Minnet

Vad är egentligen ett minne? På senaste tiden har det då och då i mitt medvetna dykt upp funderingar om hur man hade kunnat tolka minnens egenskaper.

Det jag har kommit fram till, är att minnen är en slags översättning av vår hjärna. Det är ett känt faktum att det finns röststyrda maskiner, att man kan skriva en text på en skärm genom att säga orden som ska skrivas. Då är det ljudvågor som översätts till elektroniska impulser vilka sedan lagras i en dator i minnet mha teknik som jag ännu inte försökt ge mig på att förstå, med det är i alla fall en översättning och en lagring. På samma sätt lagrar hjärnan minnen, fysiska händelser, som kemiska förändringar – en översättning och en lagring.

Det vill säga: minnena, de händelserna som lagras som minnen, finns fortfarande, bara i en annan form, och sker när vi återkallar eller påminns om dem.
Kanske är det därför vi ofta känner som vi gjorde när händelsen inträffade, som vi gjorde när den en gång skedde. Skillnaden som ändå finns beror på att hjärnan när nu händelsen finns inuti hjärnan (och inte utanför som när den inträffade) i förväg kopplar detta minne, denna händelse till andra intryck som finns i hjärnan.

/Ika

Uppdatering MMI blommor

Det här är mina blommors utveckling sedan gårdagen (se föregående inlägg för info om experimentet).
En hel del skillnad på dem är det allt! Imorgon är det dags för införskaffning av nya blommor att experimentera på och sedan är det bara att kämpa på för att få igenom MMI som vårt projektarbete. Har faktiskt en massa kreativa experiment på lager, men de konservativa handledarna vill inte inse att gårdagens magi är dagens vetenskap och dagens magi är framtidens vetenskap.

Här kommer bilderna:

Blomma 1 har jag alltså skickat hat-känslor och hat-tankar till, och blomma 2 har i sin tur fått kärlek.

/Ika

Flowers MMI

I'm writing this in English in case some of the fans of IONS on Facebook would check it out.

For a week now I have been experimenting on two flowers, carnations, testing MMI (Mind-Matter Interaction) by sending one of the flowers feelings and thoughts of hate (flower 1) and the other flower feelings and thoughts of love (flower 2).

When I put them in water a week ago they had the same conditions such as same water temperature (22¤C), the same amount of water and the same kind of vase (glass). They had water from the same bottle and I cut the flowers so that they have the same height and just as big slits at the bottom. They have been standing next to one another in the same room and thier temperature today was both 22¤C. I also switch places of the flowers to give them the exact same conditions.
I chose the smaller, seemingly "weaker" flower to be no2 (the one I gave love). They have the same biggest and smallest diameter though (7cm/5cm).

Pictures of the flowers a week ago (26th of August):

Here are the pictures of the flowers today (2nd of September):

Changes:

Except for the obvious difference in appearance (!) the differences are:
*Flower 2 has more water left in its glass than flower 1. This might have to do with that the actual "flower", the pink top part of flower 2 is smaller than the one on flower 1.
*Flower 2 smells much nicer than flower 1. Flower 2 smells sweet like flowery nature, flower 2 smells like sweet earth.

Hope this inspires you to feel more love and share it with the rest of the world; it really makes a difference! I am going to do more experiments like these, to get some statistics. I think you'll be able to read about them here to=)

"Religion"

Detta är några av de frågor som vi fick i religionsläxa att svara på. Jag vet inte om jag direkt svarat på ett sådant sätt som religion oftast uppfattas, men det är mer eller mindre vad jag tror. Jag blev dock inte riktigt nöjd med min definition eller beskrivning av det jag kallar "livsenergi", inte ens namnet jag döpte det till är riktigt rätt. Men men, jag hoppas ni fattar ungefär vad jag menar.


1. Finns Gud? Motivera!

Jag har huvudsakligen två olika synsätt på Guds existens. Dock tror jag inte på någon Gud av den sort som förekommer inom de moderna religionerna.
Det första och mest lättdefinierade synsättet är att om en människa tror på att Gud finns, så finns Gud. Detta tar jag gärna till en mer filosofisk nivå genom att påpeka att det inte finns något egentligt bevis för att vi inte existerar i någon annans tanke, och alltså är det tänkbart att det som förekommer i våra tankar också existerar.
(Denna ”tänkare” vars tankar vi då hade existerat i, hade man i och för sig kunnat kalla vår Gud, men då hade vi räknats som gudar till det vi tänker på).
Självklart beror svaret på frågan på hur man definierar ”Gud”. Jag kan mycket väl tänka mig Gud som ett tankeexperiment som enbart finns i människans medvetande i och med religionen. Det är en Gud som ingiver styrka och hopp, en Gud man kan anförtro sina innersta hemligheter eller bekymmer och en Gud som ger ens liv en mening. Om det finns något så fantastiskt inom en, som kan påverka en människa så mycket, ser jag mycket stor sannolikhet att denna Gud finns.
Det andra synsättet är en teori som formats ur många olika källor, och som jag känner är väldigt nära den sorts ”Gud” som jag skulle säga mig tro på. Det är en ”Gud” som är grunden till all skapelse, som besvarar våra innerligaste önskningar, som bestämmer över allt som händer i universum och till viss mån ser över vad som händer med oss när vi dör. Men denna ”Gud” är inte någon person, utan ett fenomen jag skulle vilja kalla ”livsenergi” (utan att det därmed har enbart med livet att göra).
”Livsenergin” finns inom alla ting och är det som får universum att fungera, det innersta av det innersta i materien men även det som får enzymer, proteiner, nukleinsyror och andra kemiska ämnen att reagera på så sätt att celler kan dela sig och liv uppstå. Det som får vitt ljus att delas upp i alla möjliga färger när det bryts i en vattendroppe och det som gör att våra synceller har förmågan att reagera på detta ljus och skicka en bild av regnbågen till vår hjärna i form av elektrokemiska signaler.
I och med ett forskningsområde som kallas MMI (Mind-Matter Interaction) har det mer eller mindre kunnat bevisas att tankar kan påverka materia, och alltså skulle en väl visualiserad bön kunna slå in. På detta sätt tror jag även ”livsenergin” kan vara grunden till alla krafter som påverkar varandra, anledningen till att alla ting ”kommunicerar” med varandra via olika kraft- eller energiöverföringar.
Som sagt, det är en definitionsfråga. Men om man definierar Gud åt det här hållet, skulle jag säga att Gud finns.

2. Vad är meningen med livet?

Meningen med livet kan även det ses ur flera perspektiv. På individuell nivå kan man säga att varje människa skapar sin egen mening med sitt liv, utifrån vad som känns meningsfullt för en själv.
Om man frågar sig vad meningen med vårt liv här på Jorden är, tror inte jag att det finns någon. Livet här är ett resultat av en kemisk-biologisk evolution som, ur mitt perspektiv, har sitt ursprung i ”livsenergin”. Denna är ur mitt synsätt grundad i det jag kallar ”Universums variabler”, en teori som innebär att direkt efter att vårt universum skapades befann sig elementarpartiklarna på sådant vis att deras koordinater eller ”variabler” gav upphov till nya variabler när de samverkade med varandra vilket gav ett resultat av nya variabler, och på det sättet har universums evolution pågått sedan dess. Utifrån de första ”universumsvariablerna” har hela vår värld bildats, och den hade inte kunnat bli på något annat sätt. På så sätt är allt som händer menat att hända, men inget som händer har någon mening, och alltså har inte livet någon mening.
Dock har ju alla levande ting enligt evolutionsteorin en förmåga att anpassas till sin omgivning samt föröka sig, och då känner jag att det borde finnas åtminstone en inneboende anledning för allt som är vid liv att göra just detta.
Man kan även se det som att vårt, det vill säga människans, liv ger universum en mening i och med universums struktur. Om universum varit lika väl utformat, men utan någon medveten, tänkande organism att uppleva och förstå det, hade universums struktur varit ”förgäves”. På så sätt får vårt liv en mening, i och med att det ger universum en mening.
Jag tror dock inte vårt liv har uppstått av en utomstående, subjektiv anledning.

3. Vad händer efter döden?

Efter döden förmultnar kroppen, så mycket vet vi. Vad som händer med vårt medvetande – eller själ - har vi alla olika åsikter om, och för att svara på vad som händer med det efter döden, måste vi först svara på frågan vad vårt medvetande egentligen är för något.
Jag tror inte medvetande enbart består av elektrokemiska signaler. För mig känns det som att själen har någon slags ”bas” som den återvänder till när dess tillfälliga kropp inte klarar av att hantera den längre, alternativt att den återföds i en ny kropp.
Jag ser det som att födas och dö är som att vakna på morgonen för att sedan gå och lägga sig igen på kvällen. När vi sover stänger vi av en stor del av de impulser och intryck som sinnena tar emot från den yttre omvärlden. Det som upplevs i drömmarna skapas i vårt undermedvetna, och alltså verkar vårt undermedvetna klara sig fint utan påverkan från sinnena och omvärlden. På samma sätt tror jag medvetanden stängs av från kroppen när man dör, för att sedan ”vakna upp” utvilad, redo för ett nytt liv.

När jag blir stor

Funderar på forskare. Det kan garanterat bli ett intressant yrke. Måste kolla upp om det finns några aktuella områden, om ni har förslag så kommentera gärna!

Sedan är det ju det här med projektarbete. Hade gärna satt ihop nåt med sådana funderingar som jag skriver här (dvs universum, tiden, dimensioner, själen etc), eller med nåt noetiskt (dvs typ naturvetenskapliga undersökningar och försök på existentiella frågor, se tidigare inlägg), men hur får man som trea på gymnasiet in flummig filosofi i seriös undersökande naturvetenskap?

Stackars Christofer...

http://www.mediaroots.org/uploads/images/mind.jpg

... som fick stå ut med mitt babbel om dimensioner, tiden och universums expansion idag på jobb. Men jag kom i alla fall på en intressant aspekt av det mänskliga sinnet. För att dra det kort:

Vår kropp förekommer i tre dimensioner. Tiden räknas ibland som den fjärde (själv skulle jag vilja säga att tiden nog består av tre dimensioner, men denna tanke har jag inte utvecklat nåt vidare än), och många (10 och 27 är de mest förekommande) teorier säger att det finns många fler dimensioner än så.

Vår kropp kan av oss uppfattas i tre dimensioner, möjligtvis även en fjärde men inte mer än så. Det finns dock ingenting som säger att allt som finns måste existera i våra tre dimensioner. Kanske finns det ting som består av tionde, elfte och tolfte dimensionen.
Eller, kanske fjärde, femte och sjätte. Detta skulla innebära att om vi människor uppfattar den fjärde dimensionen, upfattar vi detta ting som någonting likt en underlig endimensionell skugga av någonting.
Genast for mina tankar till spöken och andra övernaturliga eller oförklarliga fenomen. Sedan ställde Christofer en fråga som jag inte kommer ihåg, men den fick mig att tänka på det mänskliga sinnet, vårt medvetande, vår själ. Kanske är detta ett sådant ting, som vi bara kan uppfatta i en eller högst två av våra dimensioner.

Detta skulle kunna innebära att när vi dör, så lämnar vår själ denna kropp i de tre "första" (citationstecken pga att det är vi som kallat dem de "första", egentligen har de ju ingen direkt ordning utan bara existerar bredvid varandra) dimensionerna, men fortsätter att existera i sina egna dimensioner, dvs kanske fjärde, femte och sjätte.

Anledningen till att vi människor har ett så utvecklat medvetande skulle då kunna vara att vår hjärna är särskilt bra mottaglig för att uppfatta denna dimension.

Noetik

Ska jag nog ta och studera lite djupare. Läste klart Dan Browns senaste bok "Den förlorade symbolen" idag. Bättre läsning rent litterärt har man väl haft men informationsmässigt var boken otroligt intressant.
Noetiken = en ny "vetenskap" som tar upp saker som universellt intellekt och att tankar påverkar omvärlden med en kraft = hjärngodis.
En utgångspunkt för ett projektarbete kanske?
Ska även kolla upp en snubbe som heter David Wilcock lite mer, som Marcel tipsade om. Han snackar om allt möjligt som är mystiskt på gränsen till vetenskap. Låter som my kind of thang..

Quite an encouraging thought

Slumpen, ödet, Gud. Kärt barn har många namn.
Alla beskriver de samma sak; ett flöde av variabler (omständigheter) som bestämmer hur världen ska arta sig. Detta flöde är för stort för att vi ska kunna behandla det - alltså kallar vi det slumpen.

Varje skede, varje vändpunkt, är ett nytt vägskäl som bildas av dessa till synes oändliga variabler. De bildar många alternativa vägar för händelseflödet - vi kan exempelvisa säga för livet - att följa. Bara en utav dessa vägar är absolut fördelaktigast.

Detta kan vi förenklat kalla evolution.
Darwin sade att den bäst lämpade överlever. Min vän Albin sade att alla dessa alternativa vägar prövas att följas, varav vissa förfaller pga att de ger en ofördelaktig utveckling, och andra leder tillbaks till ruta ett dvs vägskälet som variablerna skapade från början.

Om vi antar att livets evolution alltid tar och prövar samtliga alternativa vägar som variablerna ("slumpen", "Gud") bildar, men endast en är så fördelaktig att dess utveckling blir långvarig, kan vi anta att livet här på jorden har utvecklats i den enda riktning som är möjlig, eftersom de andra alternativen så småningom (för evolutionen har faktiskt tagit en del tid) kommer att avstanna.
Självklart sker hela tiden val av alla mindre fördelaktiga vägar också, men eftersom den mest fördelaktiga vägen utvecklas snabbast eftersom den hela tiden får större och större möjlighet att utvecklas till det allt bättre, kommer denna att dominera.

Detta kan vi alltså anta att den gör.
Människan är den högst utvecklade varelsen på jorden, och detta ger en ganska upplyftande slutsats:
Vi var alltid menade att finnas.
De variabler som fanns när Jorden skapades (och de variabler som fanns när Universum skapades vilket ledde fram till Jordens skapelse), skapade de variabler som genom att återkommande ta samtliga vägar och därmed även alltid den mest fördelaktiga, skapade livet, vilket skapade nya variabler som ledde fram till den evolution vi ser idag.

Livet kunde inte ta en fördelaktigare väg än den det har gjort. Redan vid Universums födelse var människorna menade att vandra på Jorden. Och även om inte bildandet av Jorden nu var den fördelaktigaste vägen att ta utan en av de andra, mindre fördelaktiga vägarna, så har det alltid stått i variablerna att det skulle ske.

Kalla det Gud. Kalla det Ödet. Vi, jag, du, har alltid varit menade att finnas. And that's quite an encouraging thought=)

/Ika

Human

Vi människor har inte funnits här på jorden så länge som man luras att tro.
Dinosaurierna levde för flera miljoner år sedan, vi har funnits i några hundra tusen.
Om man säger att det vart hundrade år föds en person som lever i hundra år, har det bara behövts tjugo personer för att (i tid) nå dit vi är idag, sedan vi börjar vår tideräkning.
Nittonhundratalet känns verkligen inte långt borta, men för min farfar kanske inte artonhundratalet känns så långt borta heller. Sjuttonhundratalet är bara tre "hundraårs-personer" iväg.
Vad som hänt oss sedan ca 500 f Kr har påverkat vår kultur otroligt, och ändå är det bara ett fåtal personer som betytt något, egentligen (även om många olika historiska personer betyder mycket för varje enskild människa personligen).
Det var Platon och Aristoteles som lade grunden för filosofin, vetenskapen och vår världsuppfattning i allmänhet. Allt som skett sedan dess, har baserats på eller i motsats till dessa personers utsägor. Stora personligheter har bidragit till världens mångfald.
Jag hör ofta en förvåning över hur allt det som Antikens greker värdesatte, det essentiella i deras epos och draman, är det vi än på 2000-talet värdesätter. En förvåning över hur lika vi är, hur mycket gemensamt människor har genom tiden, trots att just så mycket tid har gått.
Men om man tänker efter, så är det inte jättekonstigt. För så mycket tid har egentligen inte gått. Deras kultur var på många sätt annorlunda än vår, men den känns fortfarande inte avlägsen. Det förflutna är bara ett stenkast iväg.

En av de saker som skiljer vår värld nu från den då, är världsbefolkningen. Den har ökat ofantligt, och detta har gjort att våra värderingar har förändrats. För att uträtta stordåd kan man inte längre utgå enbart från sig själv, för då lyckas man aldrig utanför sitt kvarter.
För att betyda något nu, krävs en insats för alla, eller i alla fall en stor skara människor.
De nu levande som kommer bli ihågkomna är inte stora krigare eller stora mångsysslande världsfilosofer, utan de som kämpar för rättigheter eller stödjer folket och mänskligheten. De stora frågorna gäller saker som terrorism, jämställdhet, förtryck, katastrofer.
Visst kommer stora författare, filosofer och vetenskapsmän bli ihågkomna inom sina ämnen, men hjältedåden som kommer skrivas in i allmänbildningen kommer handla om folket, för det är det som är aktuellt just nu.

Och ändå, måste jag säga, är det den lilla människan som räknas. Är inte var och en nöjd, kan han eller hon aldrig uträtta stordåd.
Ta ett så enkelt exempel som makthavare. Det behöver inte vara presidenter utan kanske bara "ledaren" för ett kompisgäng. En person som aldrig blivit bekräftad söker bekräftelse, och det får han/hon genom att hävda sig eller visa sina ledaregenskaper. Åtminstone försöka bevisa för sig själv att man duger. Nu lät det här väldigt negativt, men detta kan vilja göras genom att hjälpa andra. Men har man inte sig själv, kan man aldrig ge till andra helt och hållet, utan att ha en baktanke i bakhuvudet. Man kanske inte vet om den själv, men den finns där.
Det är som när man stakar ut vägen för sitt eget liv.
Om en förälder tvingar en att bli läkare, fastän man kanske brinner för att spela saxofon, kan man aldrig bli en bättre läkare än vad man hade kunnat bli på saxofon, och då kan man aldrig tillföra världen så mycket som man hade gjort om man fått syssla med det man älskar. Observera att jag även tar in vad man tillför sig själv i detta. För nu kom vi tillbaks till det; man måste vara trygg i sig själv för att kunna ge fullt ut till andra.
Detta har sagts många gånger, fast på ett annat sätt:
Man kan inte älska andra utan att först älska sig själv.

Ändå är det så otroligt, hur mycket som kan betyda något i denna eviga massa av människor. Man tycker att det borde bli inflation. Fast det blir det ju också. Aldrig har människor mått så dåligt psykiskt som man gör nu. Man måste känna att man tillför någonting, och det är svårt när varje individ kräver sin plats.
Och för att känna det, måste man känna att saker betyder något för en själv.
Det är då det är så fantastiskt, när man hittar detta. Och ännu mer fantastiskt blir det när det är besvarat eller bekräftat. När man älskar att skriva och ett förlag mer än gärna vill publicera ens verk, när man som professionell saxofonist får spela på de största konserterna, eller bara med det lokala band man avgudar.
Eller, framför allt, när man hittar någon som känns helt perfekt. Någon som motsvarar allt man uppskattar hos en person, och när denna känner detsamma tillbaka. När man älskar någon och blir älskad tillbaka.
Då kan man ge. Då kan man uträtta storverk. Då kan man betyda någonting, kanske för hela mänskligheten och historien, men även kanske bara för de man älskar och håller av allra mest. Och allt det betyder någonting.
Satsa på det du älskar, var den du vill vara. Bara du bestämmer vart din kärlek ska riktas.

/Ika

Livsessensen?

Vad är skillnaden mellan ett frö (som kan börja gro) och ett sandkorn?

Jag har länge klurat och kommer fortsätta klura på hemligheten om livets innersta essens - alltså vad det är som ger saker liv, vad som gör att vissa sammansatta system utvecklar förmågan till liv och andra inte.

Lite ålderdomliga argument för liv är punkter som bestå av celler, uppta och avge ämnen, föröka sig, växa/utvecklas, reagera på omgivningen, ha ämnesomsättning och så vidare, men många av dessa stämmer på många nutida fenomen såsom exempelvis bilar och de ger heller ingen förklaring till varför en del former utvecklar de här processerna och andra inte.

Jag har funderat över om det har med bindningarna i organiskt material att göra. Levande varelser består till allra största del av kolföreningar av olika slag, och kolatomer (C) kan binda till fyra andra atomer, vilket gör kolkedjor väldigt flexibla. Detta i sin tur ger väldigt stora (i princip oändliga) variations- och förändringsmöjligheter, vilket ger möjlighet till många olika strukturer vilka har många olika funktioner som kan interagera med varandra i ex en levande kropp. Detta eftersom alla vävnader och strukturer i grund och botten består av kol och alltså har de mer eller mindre likadana förutsättningar när de reagerar.

Men vad exakt är det som gör att kolföreningarna börjar reagera? Som säger till fröet att börja gro?
Är det den värme som tillförs i och med våren som fungerar som aktiveringsentalpi (energin som krävs för att vissa reaktioner ska kunna starta), som får dessa "gro-reaktioner" att starta? Men hur fungerar det i mer komplicerade varelser?

Min lillebror frågade vad som då händer om man rostar ett frö. Detta innebär ju att reaktioner sker som inte vanligtvis sker, sker, ämnen som är viktiga komponenter avdunstar osv. Men då är vi tillbaks till frågan varför dessa nya föreningar inte kan leva? De innehåller ju kolkedjor, som när det levde...
Det finns någonting, en "livs-essens" som jag skulle vilja kalla det, eller som andra kanske skulle välja "Gud", och som ger liv åt saker med rätt förutsättningar.

Denna livsessens kommer jag nog aldrig sluta spekulera i... hade vart roligt att forska i.
Kom gärna med egna idéer, kära läsare, det är bara att kommentera på!

/Ika

För er som läser matte C eller bara är allmänt intresserade av vetenskaplig derivatafilosofi

Jag undrar man har kommit fram någon formel för universums expandering.
jag spekulerade lite i var som skulle hända om man deriverar den i ett tidigare inlägg, alltså vilken förändringshastighet utvidgningen har i en specifik punkt och hur den punktens förändringshastighet förändras. Det vill säga om accelerationen accelererar.
Om man deriverar så många gånger det går, tills alla termer "försvunnit", och tolkar det värde som finns kvar, får man alltså den slutliga accelerationen. Om man sätter denna lika med noll, kan man få ut ett värde på x som motsvarar tiden då universum kommer sluta expandera och istället vända mot att implodera.. om det nu funkar så.
Ett problem är bara om denna slutliga acceleration/retardation innehåller e^x, vilket vid derivering blir precis samma sak, dvs e^x. Då kan man hålla på och derivera hur länge som helst...

Gud vad flummiga mina senaste inlägg är. Hope you like 'em anyway=)
/Ika

Us in the universe... eller något

[Med reservation för diverse förbisebara språkliga inkorrektheter]

What hits me right now, finally having time to read one of Carl Sagan’s articles, is how small we actually are. Even though we at this time are very aware of that Earth is not the center of the Universe around which everything else is rotating, many of us still think the humankind some sort of reason of all life, probably because we are the dominating species on this Earth.

But what we often do forget is that it is just the Earth. We do not know what other types of organisms populate the universe. We think of ourselves as some kind of perfect creatures, or highly developed computers that scan all around us with a faultless capacity of evaluation.But if we look to our situation, what are we, actually?

Is life rare? Do living creatures only exist on this one planet? Our answer to these questions has varied through time. For a long time, we did not know of any other planets at all. Stars were in the sky at night and the sun and the moon rotated around the Earth inside a shell of Gods and their homes.Then we examined the world a little more thoroughly and found out this was not the case. After a while the idea of an infinite Universe was accepted, and we started thinking of how many populations the Universe actually contains. One scientist called Drake even came up with a formula for calculating the amount of the number of possible populations in the Milky Way (excuse for the Swedish explanations; it’s from Wikipedia):


R* = hur många nya stjärnor som årligen föds i Vintergatan
fp = hur stor andel av dem som har planetsystem
ne = hur många planeter av samma typ som jorden det finns i genomsnitt i ett planetsystem
fl = den andel planeter av samma typ som jorden där det föds liv
fi = den andel planeter där livet utvecklar sig och blir intelligent
fc = den andel planeter där det intelligenta livet uppnår en hög teknologisk nivå
L = den teknologiska civilisationens genomsnittliga livslängd i år
N = antalet utvecklade civilisationer i Vintergatan i varje ögonblick

There are quite a lot of factors, which with the right values make the possible amount of populations in the Universe huge. This, assuming that we can figure out the value of every factor, which as you can see is not that easy in every case.

But recently, we started to examine this saying a little more thoroughly. Is the probability of other civilizations in the Universe really that big? Well, if we assume the Universe is infinite, the number of possible civilizations also is infinite. But actually, scientists recently found that there are many more things that affect the chance for a star to make a planet available to develop life than they thought before. Our sun is quite special in this aspect. For example the corona of our sun contains a different composition of elements compared to most other stars. Our sun lacks some of the heavier elements and has a bigger percentage of lighter elements. This plays an important part in the evolution of the earth because scientists think the planets are made out of the elements that came from their sun. Thereby this composition affects the chance of the planet to develop life.

I don’t know why I’m writing all this. Probably because it’s interesting and I didn’t know that much about it until I started writing. It wasn’t my intention from the beginning.But my point is what if we’re not alone? Just taste that thought for a moment. There really are other creatures in this Universe. That makes us not alone. Maybe we are not that special.

Maybe we really are that small. Then what special purpose serves our life? We are only one species among others in this one ecosystem. What we do is not very different from the animals’ way of living; we eat, we sleep, we communicate and reproduce, only we do it in a more unnatural way. Well, actually not that unnatural, because the human brain is built to be able to develop in a way that seems to be exponential. We are doing what is expected of us.But the human brain is a great mystery. Personally I don’t think the animals have an emotional life as wide and intense as ours. This because their sense of solving logical problems demonstrably is not as developed as ours, and it would be strange if one of their cerebral hemispheres (halves of the brain) is extremely developed while the other one is not.And still we don’t use more than maybe ten percent of the capacity of our brain.

This didn’t become the text I thought it would be. I’d better just stop writing now. If I ever remember my final point of this discussion, I will write it later on.

/Ika

Som ni kanske lagt märke till har jag lagt upp ett arbete om svarta hål här på bloggen.
För er som förunderligt nog inte skulle vara intresserade av ett bekanta er med detta magnifika fenomen, finns andra inlägg som inte innehåller så mycket astronomi om ni scrollar ner, alternativt bara läser under rubriken "småfilosofi".
För övrigt kan jag säga att ni som skippar de svarta hålen går miste om riktig sensationell vetenskap!

Btw inlägget "Sagan om Universum" handlar en del om astronomi men inte om svarta hål, och jagb rekommenderar det starkt=)

/Ika