Stackars Christofer...

http://www.mediaroots.org/uploads/images/mind.jpg

... som fick stå ut med mitt babbel om dimensioner, tiden och universums expansion idag på jobb. Men jag kom i alla fall på en intressant aspekt av det mänskliga sinnet. För att dra det kort:

Vår kropp förekommer i tre dimensioner. Tiden räknas ibland som den fjärde (själv skulle jag vilja säga att tiden nog består av tre dimensioner, men denna tanke har jag inte utvecklat nåt vidare än), och många (10 och 27 är de mest förekommande) teorier säger att det finns många fler dimensioner än så.

Vår kropp kan av oss uppfattas i tre dimensioner, möjligtvis även en fjärde men inte mer än så. Det finns dock ingenting som säger att allt som finns måste existera i våra tre dimensioner. Kanske finns det ting som består av tionde, elfte och tolfte dimensionen.
Eller, kanske fjärde, femte och sjätte. Detta skulla innebära att om vi människor uppfattar den fjärde dimensionen, upfattar vi detta ting som någonting likt en underlig endimensionell skugga av någonting.
Genast for mina tankar till spöken och andra övernaturliga eller oförklarliga fenomen. Sedan ställde Christofer en fråga som jag inte kommer ihåg, men den fick mig att tänka på det mänskliga sinnet, vårt medvetande, vår själ. Kanske är detta ett sådant ting, som vi bara kan uppfatta i en eller högst två av våra dimensioner.

Detta skulle kunna innebära att när vi dör, så lämnar vår själ denna kropp i de tre "första" (citationstecken pga att det är vi som kallat dem de "första", egentligen har de ju ingen direkt ordning utan bara existerar bredvid varandra) dimensionerna, men fortsätter att existera i sina egna dimensioner, dvs kanske fjärde, femte och sjätte.

Anledningen till att vi människor har ett så utvecklat medvetande skulle då kunna vara att vår hjärna är särskilt bra mottaglig för att uppfatta denna dimension.