Funderar på forskare. Det kan garanterat bli ett intressant yrke. Måste kolla upp om det finns några aktuella områden, om ni har förslag så kommentera gärna!
Sedan är det ju det här med projektarbete. Hade gärna satt ihop nåt med sådana funderingar som jag skriver här (dvs universum, tiden, dimensioner, själen etc), eller med nåt noetiskt (dvs typ naturvetenskapliga undersökningar och försök på existentiella frågor, se tidigare inlägg), men hur får man som trea på gymnasiet in flummig filosofi i seriös undersökande naturvetenskap?
27 juli, 2010
14 juli, 2010
Stackars Christofer...
http://www.mediaroots.org/uploads/images/mind.jpg
... som fick stå ut med mitt babbel om dimensioner, tiden och universums expansion idag på jobb. Men jag kom i alla fall på en intressant aspekt av det mänskliga sinnet. För att dra det kort:
Vår kropp förekommer i tre dimensioner. Tiden räknas ibland som den fjärde (själv skulle jag vilja säga att tiden nog består av tre dimensioner, men denna tanke har jag inte utvecklat nåt vidare än), och många (10 och 27 är de mest förekommande) teorier säger att det finns många fler dimensioner än så.
Vår kropp kan av oss uppfattas i tre dimensioner, möjligtvis även en fjärde men inte mer än så. Det finns dock ingenting som säger att allt som finns måste existera i våra tre dimensioner. Kanske finns det ting som består av tionde, elfte och tolfte dimensionen.
Eller, kanske fjärde, femte och sjätte. Detta skulla innebära att om vi människor uppfattar den fjärde dimensionen, upfattar vi detta ting som någonting likt en underlig endimensionell skugga av någonting.
Genast for mina tankar till spöken och andra övernaturliga eller oförklarliga fenomen. Sedan ställde Christofer en fråga som jag inte kommer ihåg, men den fick mig att tänka på det mänskliga sinnet, vårt medvetande, vår själ. Kanske är detta ett sådant ting, som vi bara kan uppfatta i en eller högst två av våra dimensioner.
Eller, kanske fjärde, femte och sjätte. Detta skulla innebära att om vi människor uppfattar den fjärde dimensionen, upfattar vi detta ting som någonting likt en underlig endimensionell skugga av någonting.
Genast for mina tankar till spöken och andra övernaturliga eller oförklarliga fenomen. Sedan ställde Christofer en fråga som jag inte kommer ihåg, men den fick mig att tänka på det mänskliga sinnet, vårt medvetande, vår själ. Kanske är detta ett sådant ting, som vi bara kan uppfatta i en eller högst två av våra dimensioner.
Detta skulle kunna innebära att när vi dör, så lämnar vår själ denna kropp i de tre "första" (citationstecken pga att det är vi som kallat dem de "första", egentligen har de ju ingen direkt ordning utan bara existerar bredvid varandra) dimensionerna, men fortsätter att existera i sina egna dimensioner, dvs kanske fjärde, femte och sjätte.
Anledningen till att vi människor har ett så utvecklat medvetande skulle då kunna vara att vår hjärna är särskilt bra mottaglig för att uppfatta denna dimension.
13 juli, 2010
Noetik
Ska jag nog ta och studera lite djupare. Läste klart Dan Browns senaste bok "Den förlorade symbolen" idag. Bättre läsning rent litterärt har man väl haft men informationsmässigt var boken otroligt intressant.
Noetiken = en ny "vetenskap" som tar upp saker som universellt intellekt och att tankar påverkar omvärlden med en kraft = hjärngodis.
En utgångspunkt för ett projektarbete kanske?
Ska även kolla upp en snubbe som heter David Wilcock lite mer, som Marcel tipsade om. Han snackar om allt möjligt som är mystiskt på gränsen till vetenskap. Låter som my kind of thang..
Noetiken = en ny "vetenskap" som tar upp saker som universellt intellekt och att tankar påverkar omvärlden med en kraft = hjärngodis.
En utgångspunkt för ett projektarbete kanske?
Ska även kolla upp en snubbe som heter David Wilcock lite mer, som Marcel tipsade om. Han snackar om allt möjligt som är mystiskt på gränsen till vetenskap. Låter som my kind of thang..
24 mars, 2010
Quite an encouraging thought
Slumpen, ödet, Gud. Kärt barn har många namn.
Alla beskriver de samma sak; ett flöde av variabler (omständigheter) som bestämmer hur världen ska arta sig. Detta flöde är för stort för att vi ska kunna behandla det - alltså kallar vi det slumpen.
Varje skede, varje vändpunkt, är ett nytt vägskäl som bildas av dessa till synes oändliga variabler. De bildar många alternativa vägar för händelseflödet - vi kan exempelvisa säga för livet - att följa. Bara en utav dessa vägar är absolut fördelaktigast.
Detta kan vi förenklat kalla evolution.
Darwin sade att den bäst lämpade överlever. Min vän Albin sade att alla dessa alternativa vägar prövas att följas, varav vissa förfaller pga att de ger en ofördelaktig utveckling, och andra leder tillbaks till ruta ett dvs vägskälet som variablerna skapade från början.
Om vi antar att livets evolution alltid tar och prövar samtliga alternativa vägar som variablerna ("slumpen", "Gud") bildar, men endast en är så fördelaktig att dess utveckling blir långvarig, kan vi anta att livet här på jorden har utvecklats i den enda riktning som är möjlig, eftersom de andra alternativen så småningom (för evolutionen har faktiskt tagit en del tid) kommer att avstanna.
Självklart sker hela tiden val av alla mindre fördelaktiga vägar också, men eftersom den mest fördelaktiga vägen utvecklas snabbast eftersom den hela tiden får större och större möjlighet att utvecklas till det allt bättre, kommer denna att dominera.
Detta kan vi alltså anta att den gör.
Människan är den högst utvecklade varelsen på jorden, och detta ger en ganska upplyftande slutsats:
Vi var alltid menade att finnas.
De variabler som fanns när Jorden skapades (och de variabler som fanns när Universum skapades vilket ledde fram till Jordens skapelse), skapade de variabler som genom att återkommande ta samtliga vägar och därmed även alltid den mest fördelaktiga, skapade livet, vilket skapade nya variabler som ledde fram till den evolution vi ser idag.
Livet kunde inte ta en fördelaktigare väg än den det har gjort. Redan vid Universums födelse var människorna menade att vandra på Jorden. Och även om inte bildandet av Jorden nu var den fördelaktigaste vägen att ta utan en av de andra, mindre fördelaktiga vägarna, så har det alltid stått i variablerna att det skulle ske.
Kalla det Gud. Kalla det Ödet. Vi, jag, du, har alltid varit menade att finnas. And that's quite an encouraging thought=)
/Ika
Alla beskriver de samma sak; ett flöde av variabler (omständigheter) som bestämmer hur världen ska arta sig. Detta flöde är för stort för att vi ska kunna behandla det - alltså kallar vi det slumpen.
Varje skede, varje vändpunkt, är ett nytt vägskäl som bildas av dessa till synes oändliga variabler. De bildar många alternativa vägar för händelseflödet - vi kan exempelvisa säga för livet - att följa. Bara en utav dessa vägar är absolut fördelaktigast.
Detta kan vi förenklat kalla evolution.
Darwin sade att den bäst lämpade överlever. Min vän Albin sade att alla dessa alternativa vägar prövas att följas, varav vissa förfaller pga att de ger en ofördelaktig utveckling, och andra leder tillbaks till ruta ett dvs vägskälet som variablerna skapade från början.
Om vi antar att livets evolution alltid tar och prövar samtliga alternativa vägar som variablerna ("slumpen", "Gud") bildar, men endast en är så fördelaktig att dess utveckling blir långvarig, kan vi anta att livet här på jorden har utvecklats i den enda riktning som är möjlig, eftersom de andra alternativen så småningom (för evolutionen har faktiskt tagit en del tid) kommer att avstanna.
Självklart sker hela tiden val av alla mindre fördelaktiga vägar också, men eftersom den mest fördelaktiga vägen utvecklas snabbast eftersom den hela tiden får större och större möjlighet att utvecklas till det allt bättre, kommer denna att dominera.
Detta kan vi alltså anta att den gör.
Människan är den högst utvecklade varelsen på jorden, och detta ger en ganska upplyftande slutsats:
Vi var alltid menade att finnas.
De variabler som fanns när Jorden skapades (och de variabler som fanns när Universum skapades vilket ledde fram till Jordens skapelse), skapade de variabler som genom att återkommande ta samtliga vägar och därmed även alltid den mest fördelaktiga, skapade livet, vilket skapade nya variabler som ledde fram till den evolution vi ser idag.
Livet kunde inte ta en fördelaktigare väg än den det har gjort. Redan vid Universums födelse var människorna menade att vandra på Jorden. Och även om inte bildandet av Jorden nu var den fördelaktigaste vägen att ta utan en av de andra, mindre fördelaktiga vägarna, så har det alltid stått i variablerna att det skulle ske.
Kalla det Gud. Kalla det Ödet. Vi, jag, du, har alltid varit menade att finnas. And that's quite an encouraging thought=)
/Ika
20 mars, 2010
Human
Vi människor har inte funnits här på jorden så länge som man luras att tro.
Dinosaurierna levde för flera miljoner år sedan, vi har funnits i några hundra tusen.
Om man säger att det vart hundrade år föds en person som lever i hundra år, har det bara behövts tjugo personer för att (i tid) nå dit vi är idag, sedan vi börjar vår tideräkning.
Nittonhundratalet känns verkligen inte långt borta, men för min farfar kanske inte artonhundratalet känns så långt borta heller. Sjuttonhundratalet är bara tre "hundraårs-personer" iväg.
Vad som hänt oss sedan ca 500 f Kr har påverkat vår kultur otroligt, och ändå är det bara ett fåtal personer som betytt något, egentligen (även om många olika historiska personer betyder mycket för varje enskild människa personligen).
Det var Platon och Aristoteles som lade grunden för filosofin, vetenskapen och vår världsuppfattning i allmänhet. Allt som skett sedan dess, har baserats på eller i motsats till dessa personers utsägor. Stora personligheter har bidragit till världens mångfald.
Jag hör ofta en förvåning över hur allt det som Antikens greker värdesatte, det essentiella i deras epos och draman, är det vi än på 2000-talet värdesätter. En förvåning över hur lika vi är, hur mycket gemensamt människor har genom tiden, trots att just så mycket tid har gått.
Men om man tänker efter, så är det inte jättekonstigt. För så mycket tid har egentligen inte gått. Deras kultur var på många sätt annorlunda än vår, men den känns fortfarande inte avlägsen. Det förflutna är bara ett stenkast iväg.
En av de saker som skiljer vår värld nu från den då, är världsbefolkningen. Den har ökat ofantligt, och detta har gjort att våra värderingar har förändrats. För att uträtta stordåd kan man inte längre utgå enbart från sig själv, för då lyckas man aldrig utanför sitt kvarter.
För att betyda något nu, krävs en insats för alla, eller i alla fall en stor skara människor.
De nu levande som kommer bli ihågkomna är inte stora krigare eller stora mångsysslande världsfilosofer, utan de som kämpar för rättigheter eller stödjer folket och mänskligheten. De stora frågorna gäller saker som terrorism, jämställdhet, förtryck, katastrofer.
Visst kommer stora författare, filosofer och vetenskapsmän bli ihågkomna inom sina ämnen, men hjältedåden som kommer skrivas in i allmänbildningen kommer handla om folket, för det är det som är aktuellt just nu.
Och ändå, måste jag säga, är det den lilla människan som räknas. Är inte var och en nöjd, kan han eller hon aldrig uträtta stordåd.
Ta ett så enkelt exempel som makthavare. Det behöver inte vara presidenter utan kanske bara "ledaren" för ett kompisgäng. En person som aldrig blivit bekräftad söker bekräftelse, och det får han/hon genom att hävda sig eller visa sina ledaregenskaper. Åtminstone försöka bevisa för sig själv att man duger. Nu lät det här väldigt negativt, men detta kan vilja göras genom att hjälpa andra. Men har man inte sig själv, kan man aldrig ge till andra helt och hållet, utan att ha en baktanke i bakhuvudet. Man kanske inte vet om den själv, men den finns där.
Det är som när man stakar ut vägen för sitt eget liv.
Om en förälder tvingar en att bli läkare, fastän man kanske brinner för att spela saxofon, kan man aldrig bli en bättre läkare än vad man hade kunnat bli på saxofon, och då kan man aldrig tillföra världen så mycket som man hade gjort om man fått syssla med det man älskar. Observera att jag även tar in vad man tillför sig själv i detta. För nu kom vi tillbaks till det; man måste vara trygg i sig själv för att kunna ge fullt ut till andra.
Detta har sagts många gånger, fast på ett annat sätt:
Man kan inte älska andra utan att först älska sig själv.
Ändå är det så otroligt, hur mycket som kan betyda något i denna eviga massa av människor. Man tycker att det borde bli inflation. Fast det blir det ju också. Aldrig har människor mått så dåligt psykiskt som man gör nu. Man måste känna att man tillför någonting, och det är svårt när varje individ kräver sin plats.
Och för att känna det, måste man känna att saker betyder något för en själv.
Det är då det är så fantastiskt, när man hittar detta. Och ännu mer fantastiskt blir det när det är besvarat eller bekräftat. När man älskar att skriva och ett förlag mer än gärna vill publicera ens verk, när man som professionell saxofonist får spela på de största konserterna, eller bara med det lokala band man avgudar.
Eller, framför allt, när man hittar någon som känns helt perfekt. Någon som motsvarar allt man uppskattar hos en person, och när denna känner detsamma tillbaka. När man älskar någon och blir älskad tillbaka.
Då kan man ge. Då kan man uträtta storverk. Då kan man betyda någonting, kanske för hela mänskligheten och historien, men även kanske bara för de man älskar och håller av allra mest. Och allt det betyder någonting.
Satsa på det du älskar, var den du vill vara. Bara du bestämmer vart din kärlek ska riktas.
/Ika
Dinosaurierna levde för flera miljoner år sedan, vi har funnits i några hundra tusen.
Om man säger att det vart hundrade år föds en person som lever i hundra år, har det bara behövts tjugo personer för att (i tid) nå dit vi är idag, sedan vi börjar vår tideräkning.
Nittonhundratalet känns verkligen inte långt borta, men för min farfar kanske inte artonhundratalet känns så långt borta heller. Sjuttonhundratalet är bara tre "hundraårs-personer" iväg.
Vad som hänt oss sedan ca 500 f Kr har påverkat vår kultur otroligt, och ändå är det bara ett fåtal personer som betytt något, egentligen (även om många olika historiska personer betyder mycket för varje enskild människa personligen).
Det var Platon och Aristoteles som lade grunden för filosofin, vetenskapen och vår världsuppfattning i allmänhet. Allt som skett sedan dess, har baserats på eller i motsats till dessa personers utsägor. Stora personligheter har bidragit till världens mångfald.
Jag hör ofta en förvåning över hur allt det som Antikens greker värdesatte, det essentiella i deras epos och draman, är det vi än på 2000-talet värdesätter. En förvåning över hur lika vi är, hur mycket gemensamt människor har genom tiden, trots att just så mycket tid har gått.
Men om man tänker efter, så är det inte jättekonstigt. För så mycket tid har egentligen inte gått. Deras kultur var på många sätt annorlunda än vår, men den känns fortfarande inte avlägsen. Det förflutna är bara ett stenkast iväg.
En av de saker som skiljer vår värld nu från den då, är världsbefolkningen. Den har ökat ofantligt, och detta har gjort att våra värderingar har förändrats. För att uträtta stordåd kan man inte längre utgå enbart från sig själv, för då lyckas man aldrig utanför sitt kvarter.
För att betyda något nu, krävs en insats för alla, eller i alla fall en stor skara människor.
De nu levande som kommer bli ihågkomna är inte stora krigare eller stora mångsysslande världsfilosofer, utan de som kämpar för rättigheter eller stödjer folket och mänskligheten. De stora frågorna gäller saker som terrorism, jämställdhet, förtryck, katastrofer.
Visst kommer stora författare, filosofer och vetenskapsmän bli ihågkomna inom sina ämnen, men hjältedåden som kommer skrivas in i allmänbildningen kommer handla om folket, för det är det som är aktuellt just nu.
Och ändå, måste jag säga, är det den lilla människan som räknas. Är inte var och en nöjd, kan han eller hon aldrig uträtta stordåd.
Ta ett så enkelt exempel som makthavare. Det behöver inte vara presidenter utan kanske bara "ledaren" för ett kompisgäng. En person som aldrig blivit bekräftad söker bekräftelse, och det får han/hon genom att hävda sig eller visa sina ledaregenskaper. Åtminstone försöka bevisa för sig själv att man duger. Nu lät det här väldigt negativt, men detta kan vilja göras genom att hjälpa andra. Men har man inte sig själv, kan man aldrig ge till andra helt och hållet, utan att ha en baktanke i bakhuvudet. Man kanske inte vet om den själv, men den finns där.
Det är som när man stakar ut vägen för sitt eget liv.
Om en förälder tvingar en att bli läkare, fastän man kanske brinner för att spela saxofon, kan man aldrig bli en bättre läkare än vad man hade kunnat bli på saxofon, och då kan man aldrig tillföra världen så mycket som man hade gjort om man fått syssla med det man älskar. Observera att jag även tar in vad man tillför sig själv i detta. För nu kom vi tillbaks till det; man måste vara trygg i sig själv för att kunna ge fullt ut till andra.
Detta har sagts många gånger, fast på ett annat sätt:
Man kan inte älska andra utan att först älska sig själv.
Ändå är det så otroligt, hur mycket som kan betyda något i denna eviga massa av människor. Man tycker att det borde bli inflation. Fast det blir det ju också. Aldrig har människor mått så dåligt psykiskt som man gör nu. Man måste känna att man tillför någonting, och det är svårt när varje individ kräver sin plats.
Och för att känna det, måste man känna att saker betyder något för en själv.
Det är då det är så fantastiskt, när man hittar detta. Och ännu mer fantastiskt blir det när det är besvarat eller bekräftat. När man älskar att skriva och ett förlag mer än gärna vill publicera ens verk, när man som professionell saxofonist får spela på de största konserterna, eller bara med det lokala band man avgudar.
Eller, framför allt, när man hittar någon som känns helt perfekt. Någon som motsvarar allt man uppskattar hos en person, och när denna känner detsamma tillbaka. När man älskar någon och blir älskad tillbaka.
Då kan man ge. Då kan man uträtta storverk. Då kan man betyda någonting, kanske för hela mänskligheten och historien, men även kanske bara för de man älskar och håller av allra mest. Och allt det betyder någonting.
Satsa på det du älskar, var den du vill vara. Bara du bestämmer vart din kärlek ska riktas.
/Ika
27 februari, 2010
Livsessensen?
Vad är skillnaden mellan ett frö (som kan börja gro) och ett sandkorn?
Jag har länge klurat och kommer fortsätta klura på hemligheten om livets innersta essens - alltså vad det är som ger saker liv, vad som gör att vissa sammansatta system utvecklar förmågan till liv och andra inte.
Lite ålderdomliga argument för liv är punkter som bestå av celler, uppta och avge ämnen, föröka sig, växa/utvecklas, reagera på omgivningen, ha ämnesomsättning och så vidare, men många av dessa stämmer på många nutida fenomen såsom exempelvis bilar och de ger heller ingen förklaring till varför en del former utvecklar de här processerna och andra inte.
Jag har funderat över om det har med bindningarna i organiskt material att göra. Levande varelser består till allra största del av kolföreningar av olika slag, och kolatomer (C) kan binda till fyra andra atomer, vilket gör kolkedjor väldigt flexibla. Detta i sin tur ger väldigt stora (i princip oändliga) variations- och förändringsmöjligheter, vilket ger möjlighet till många olika strukturer vilka har många olika funktioner som kan interagera med varandra i ex en levande kropp. Detta eftersom alla vävnader och strukturer i grund och botten består av kol och alltså har de mer eller mindre likadana förutsättningar när de reagerar.
Men vad exakt är det som gör att kolföreningarna börjar reagera? Som säger till fröet att börja gro?
Är det den värme som tillförs i och med våren som fungerar som aktiveringsentalpi (energin som krävs för att vissa reaktioner ska kunna starta), som får dessa "gro-reaktioner" att starta? Men hur fungerar det i mer komplicerade varelser?
Min lillebror frågade vad som då händer om man rostar ett frö. Detta innebär ju att reaktioner sker som inte vanligtvis sker, sker, ämnen som är viktiga komponenter avdunstar osv. Men då är vi tillbaks till frågan varför dessa nya föreningar inte kan leva? De innehåller ju kolkedjor, som när det levde...
Det finns någonting, en "livs-essens" som jag skulle vilja kalla det, eller som andra kanske skulle välja "Gud", och som ger liv åt saker med rätt förutsättningar.
Denna livsessens kommer jag nog aldrig sluta spekulera i... hade vart roligt att forska i.
Kom gärna med egna idéer, kära läsare, det är bara att kommentera på!
/Ika
Jag har länge klurat och kommer fortsätta klura på hemligheten om livets innersta essens - alltså vad det är som ger saker liv, vad som gör att vissa sammansatta system utvecklar förmågan till liv och andra inte.
Lite ålderdomliga argument för liv är punkter som bestå av celler, uppta och avge ämnen, föröka sig, växa/utvecklas, reagera på omgivningen, ha ämnesomsättning och så vidare, men många av dessa stämmer på många nutida fenomen såsom exempelvis bilar och de ger heller ingen förklaring till varför en del former utvecklar de här processerna och andra inte.
Jag har funderat över om det har med bindningarna i organiskt material att göra. Levande varelser består till allra största del av kolföreningar av olika slag, och kolatomer (C) kan binda till fyra andra atomer, vilket gör kolkedjor väldigt flexibla. Detta i sin tur ger väldigt stora (i princip oändliga) variations- och förändringsmöjligheter, vilket ger möjlighet till många olika strukturer vilka har många olika funktioner som kan interagera med varandra i ex en levande kropp. Detta eftersom alla vävnader och strukturer i grund och botten består av kol och alltså har de mer eller mindre likadana förutsättningar när de reagerar.
Men vad exakt är det som gör att kolföreningarna börjar reagera? Som säger till fröet att börja gro?
Är det den värme som tillförs i och med våren som fungerar som aktiveringsentalpi (energin som krävs för att vissa reaktioner ska kunna starta), som får dessa "gro-reaktioner" att starta? Men hur fungerar det i mer komplicerade varelser?
Min lillebror frågade vad som då händer om man rostar ett frö. Detta innebär ju att reaktioner sker som inte vanligtvis sker, sker, ämnen som är viktiga komponenter avdunstar osv. Men då är vi tillbaks till frågan varför dessa nya föreningar inte kan leva? De innehåller ju kolkedjor, som när det levde...
Det finns någonting, en "livs-essens" som jag skulle vilja kalla det, eller som andra kanske skulle välja "Gud", och som ger liv åt saker med rätt förutsättningar.
Denna livsessens kommer jag nog aldrig sluta spekulera i... hade vart roligt att forska i.
Kom gärna med egna idéer, kära läsare, det är bara att kommentera på!
/Ika
26 februari, 2010
För er som läser matte C eller bara är allmänt intresserade av vetenskaplig derivatafilosofi
Jag undrar man har kommit fram någon formel för universums expandering.
jag spekulerade lite i var som skulle hända om man deriverar den i ett tidigare inlägg, alltså vilken förändringshastighet utvidgningen har i en specifik punkt och hur den punktens förändringshastighet förändras. Det vill säga om accelerationen accelererar.
Om man deriverar så många gånger det går, tills alla termer "försvunnit", och tolkar det värde som finns kvar, får man alltså den slutliga accelerationen. Om man sätter denna lika med noll, kan man få ut ett värde på x som motsvarar tiden då universum kommer sluta expandera och istället vända mot att implodera.. om det nu funkar så.
Ett problem är bara om denna slutliga acceleration/retardation innehåller e^x, vilket vid derivering blir precis samma sak, dvs e^x. Då kan man hålla på och derivera hur länge som helst...
Gud vad flummiga mina senaste inlägg är. Hope you like 'em anyway=)
/Ika
jag spekulerade lite i var som skulle hända om man deriverar den i ett tidigare inlägg, alltså vilken förändringshastighet utvidgningen har i en specifik punkt och hur den punktens förändringshastighet förändras. Det vill säga om accelerationen accelererar.
Om man deriverar så många gånger det går, tills alla termer "försvunnit", och tolkar det värde som finns kvar, får man alltså den slutliga accelerationen. Om man sätter denna lika med noll, kan man få ut ett värde på x som motsvarar tiden då universum kommer sluta expandera och istället vända mot att implodera.. om det nu funkar så.
Ett problem är bara om denna slutliga acceleration/retardation innehåller e^x, vilket vid derivering blir precis samma sak, dvs e^x. Då kan man hålla på och derivera hur länge som helst...
Gud vad flummiga mina senaste inlägg är. Hope you like 'em anyway=)
/Ika
Us in the universe... eller något
[Med reservation för diverse förbisebara språkliga inkorrektheter]
What hits me right now, finally having time to read one of Carl Sagan’s articles, is how small we actually are. Even though we at this time are very aware of that Earth is not the center of the Universe around which everything else is rotating, many of us still think the humankind some sort of reason of all life, probably because we are the dominating species on this Earth.
But what we often do forget is that it is just the Earth. We do not know what other types of organisms populate the universe. We think of ourselves as some kind of perfect creatures, or highly developed computers that scan all around us with a faultless capacity of evaluation.But if we look to our situation, what are we, actually?
Is life rare? Do living creatures only exist on this one planet? Our answer to these questions has varied through time. For a long time, we did not know of any other planets at all. Stars were in the sky at night and the sun and the moon rotated around the Earth inside a shell of Gods and their homes.Then we examined the world a little more thoroughly and found out this was not the case. After a while the idea of an infinite Universe was accepted, and we started thinking of how many populations the Universe actually contains. One scientist called Drake even came up with a formula for calculating the amount of the number of possible populations in the Milky Way (excuse for the Swedish explanations; it’s from Wikipedia):
R* = hur många nya stjärnor som årligen föds i Vintergatan
fp = hur stor andel av dem som har planetsystem
ne = hur många planeter av samma typ som jorden det finns i genomsnitt i ett planetsystem
fl = den andel planeter av samma typ som jorden där det föds liv
fi = den andel planeter där livet utvecklar sig och blir intelligent
fc = den andel planeter där det intelligenta livet uppnår en hög teknologisk nivå
L = den teknologiska civilisationens genomsnittliga livslängd i år
N = antalet utvecklade civilisationer i Vintergatan i varje ögonblick
There are quite a lot of factors, which with the right values make the possible amount of populations in the Universe huge. This, assuming that we can figure out the value of every factor, which as you can see is not that easy in every case.
But recently, we started to examine this saying a little more thoroughly. Is the probability of other civilizations in the Universe really that big? Well, if we assume the Universe is infinite, the number of possible civilizations also is infinite. But actually, scientists recently found that there are many more things that affect the chance for a star to make a planet available to develop life than they thought before. Our sun is quite special in this aspect. For example the corona of our sun contains a different composition of elements compared to most other stars. Our sun lacks some of the heavier elements and has a bigger percentage of lighter elements. This plays an important part in the evolution of the earth because scientists think the planets are made out of the elements that came from their sun. Thereby this composition affects the chance of the planet to develop life.
I don’t know why I’m writing all this. Probably because it’s interesting and I didn’t know that much about it until I started writing. It wasn’t my intention from the beginning.But my point is what if we’re not alone? Just taste that thought for a moment. There really are other creatures in this Universe. That makes us not alone. Maybe we are not that special.
Maybe we really are that small. Then what special purpose serves our life? We are only one species among others in this one ecosystem. What we do is not very different from the animals’ way of living; we eat, we sleep, we communicate and reproduce, only we do it in a more unnatural way. Well, actually not that unnatural, because the human brain is built to be able to develop in a way that seems to be exponential. We are doing what is expected of us.But the human brain is a great mystery. Personally I don’t think the animals have an emotional life as wide and intense as ours. This because their sense of solving logical problems demonstrably is not as developed as ours, and it would be strange if one of their cerebral hemispheres (halves of the brain) is extremely developed while the other one is not.And still we don’t use more than maybe ten percent of the capacity of our brain.
This didn’t become the text I thought it would be. I’d better just stop writing now. If I ever remember my final point of this discussion, I will write it later on.
/Ika
What hits me right now, finally having time to read one of Carl Sagan’s articles, is how small we actually are. Even though we at this time are very aware of that Earth is not the center of the Universe around which everything else is rotating, many of us still think the humankind some sort of reason of all life, probably because we are the dominating species on this Earth.
But what we often do forget is that it is just the Earth. We do not know what other types of organisms populate the universe. We think of ourselves as some kind of perfect creatures, or highly developed computers that scan all around us with a faultless capacity of evaluation.But if we look to our situation, what are we, actually?
Is life rare? Do living creatures only exist on this one planet? Our answer to these questions has varied through time. For a long time, we did not know of any other planets at all. Stars were in the sky at night and the sun and the moon rotated around the Earth inside a shell of Gods and their homes.Then we examined the world a little more thoroughly and found out this was not the case. After a while the idea of an infinite Universe was accepted, and we started thinking of how many populations the Universe actually contains. One scientist called Drake even came up with a formula for calculating the amount of the number of possible populations in the Milky Way (excuse for the Swedish explanations; it’s from Wikipedia):
R* = hur många nya stjärnor som årligen föds i Vintergatan
fp = hur stor andel av dem som har planetsystem
ne = hur många planeter av samma typ som jorden det finns i genomsnitt i ett planetsystem
fl = den andel planeter av samma typ som jorden där det föds liv
fi = den andel planeter där livet utvecklar sig och blir intelligent
fc = den andel planeter där det intelligenta livet uppnår en hög teknologisk nivå
L = den teknologiska civilisationens genomsnittliga livslängd i år
N = antalet utvecklade civilisationer i Vintergatan i varje ögonblick
There are quite a lot of factors, which with the right values make the possible amount of populations in the Universe huge. This, assuming that we can figure out the value of every factor, which as you can see is not that easy in every case.
But recently, we started to examine this saying a little more thoroughly. Is the probability of other civilizations in the Universe really that big? Well, if we assume the Universe is infinite, the number of possible civilizations also is infinite. But actually, scientists recently found that there are many more things that affect the chance for a star to make a planet available to develop life than they thought before. Our sun is quite special in this aspect. For example the corona of our sun contains a different composition of elements compared to most other stars. Our sun lacks some of the heavier elements and has a bigger percentage of lighter elements. This plays an important part in the evolution of the earth because scientists think the planets are made out of the elements that came from their sun. Thereby this composition affects the chance of the planet to develop life.
I don’t know why I’m writing all this. Probably because it’s interesting and I didn’t know that much about it until I started writing. It wasn’t my intention from the beginning.But my point is what if we’re not alone? Just taste that thought for a moment. There really are other creatures in this Universe. That makes us not alone. Maybe we are not that special.
Maybe we really are that small. Then what special purpose serves our life? We are only one species among others in this one ecosystem. What we do is not very different from the animals’ way of living; we eat, we sleep, we communicate and reproduce, only we do it in a more unnatural way. Well, actually not that unnatural, because the human brain is built to be able to develop in a way that seems to be exponential. We are doing what is expected of us.But the human brain is a great mystery. Personally I don’t think the animals have an emotional life as wide and intense as ours. This because their sense of solving logical problems demonstrably is not as developed as ours, and it would be strange if one of their cerebral hemispheres (halves of the brain) is extremely developed while the other one is not.And still we don’t use more than maybe ten percent of the capacity of our brain.
This didn’t become the text I thought it would be. I’d better just stop writing now. If I ever remember my final point of this discussion, I will write it later on.
/Ika
17 januari, 2010
Som ni kanske lagt märke till har jag lagt upp ett arbete om svarta hål här på bloggen.
För er som förunderligt nog inte skulle vara intresserade av ett bekanta er med detta magnifika fenomen, finns andra inlägg som inte innehåller så mycket astronomi om ni scrollar ner, alternativt bara läser under rubriken "småfilosofi".
För övrigt kan jag säga att ni som skippar de svarta hålen går miste om riktig sensationell vetenskap!
Btw inlägget "Sagan om Universum" handlar en del om astronomi men inte om svarta hål, och jagb rekommenderar det starkt=)
/Ika
För er som förunderligt nog inte skulle vara intresserade av ett bekanta er med detta magnifika fenomen, finns andra inlägg som inte innehåller så mycket astronomi om ni scrollar ner, alternativt bara läser under rubriken "småfilosofi".
För övrigt kan jag säga att ni som skippar de svarta hålen går miste om riktig sensationell vetenskap!
Btw inlägget "Sagan om Universum" handlar en del om astronomi men inte om svarta hål, och jagb rekommenderar det starkt=)
/Ika
16 januari, 2010
Sagan om Universum
Vem läste min rubrik med det svenska ordet "sagan", och vem av er hörde det engelska efternamnet "Sagan" [Sejgan] uttalas huvudet?
Oavsett hade ni varken rätt eller fel - jag syftade på båda.
Efter att ha mottagit ett antal artiklar, uppsatser mm av den amerikanske astronomen och forskaren Carl Sagan - som arbetat just med sagan om Universum - från min kompis Albin, har mitt intresse för Sagan ökat avsevärt. Tyvärr har jag inte hunnit läsa mer än en bråkdel av texterna (det får bli under de närmaste loven) men det finns en del av honom på youtube, och allt han sysslar med finns inom ramarna för mina intresseområden
Jag dök bara in här ett slag för nämna, att allting kommer ta slut.
I skolan lär vi oss att universum startade i Big Bang, en "stor smäll" (trots att ljud inte hörs i vakuum), och att detta resulterade i att materien skjöts ifrån centrum ut, och bildade universum.
Men vi lär oss också att detta resultat inte är konstant. Materien - som vid det här laget bildat galaxer av stjärnor, asteroider och andra himlakroppar - rör sig fortfarande ifrån varandra - och det är en accelererane rörelse.
Sedan är frågan om denna acceleration är ökande eller avtagande. Det är trots allt inte fullständigt vakuum i rymden och det som känns mest logiskt är att materiens acceleration så småningom kommer avta och vi då får en konstant hastighet på materien, varpå denna hastighet kommer börja avta. Efter en tid (en lång sådan), kommer alltså materien att dras inåt igen.
Detta pga att gravitationen mellan de olika himlakropparna blir större än "sprängkraften" från Big Bang. Det hade sett ut som att vi drogs inåt mot ett svart hål. Problemet är bara att det i det här fallet inte hade funnits något svart hål där all materia mötts - materien hade själv skapat detta masscentra.
Efter detta hade ett möjligt, nytt Big Bang, ägt rum utifrån detta masscentra, och vi hade fått ett nytt Universum! Som Albin så fint uttryckte det: "Universums evigt dunkande hjärta".
Men om nu denna materiens acceleration är ökande? Vad om materien rör sig ifrån varandra, snabbare och snabbare, och även denna ökning ökar? Hade vi ritat det med en funktion som en kurva hade den snabbt stigit till synes rakt uppåt.
Mina funderingar går då till vad som möjligen kunnat orsaka denna accelererande acceleration.
Ett svart hål hade dragit till sig materia med ökande acceleration.
Ett slags svart hål är alltså det troligaste fenomen som kunnat orsaka en accelererande acceleration.
Ett problem är bara det svarta hålets fysiska egenskaper. De vita och de svarta hålens egenskaper krockar. (En annan slutsats är att ett vitt hål skapat av universums expansion är en omöjlighet.)
Ett svart hål drar till sig materia med ofantlig kraft, men definieras även som att materien är så hoppressad som möjligt. Ett vitt hål är dess motsats.
För att vara ett svart håls raka motsats behöver ett vitt hål inte bara skjuta ifrån sig materia - det behöver dessutom vara utspritt på en så stor area som möjligt, eftersom en singularitet - det som är den egentliga beståndsdelen i ett svart hål - är materia som enkelt förklarat är så hoppressat som möjligt.
Men hur kan då någonting vara så utspritt som möjligt?
Det har jag egentligen redan nämnt, i min förklaring till vad som skulle hända om accelerationen var avtagande. Men förutsättningen för detta är att materien som ska vara så utspritt som möjligt måste ha en hastighet utåt från början; ingen kan ju placera ut himlakropparna på sina absolut mest utspridda positioner.
Och om materien som ska vara så utspridd som möjligt har en hastighet, måste denna avta för att materien ska kunna bli just så utspridd som möjligt - vilket leder oss tillbaks till ruta ett.
Dessutom, som jag sade, hade de vita och de svarta hålens egenskaper krockat.
Det materien dras mot hade behövt vara både så utspritt som möjligt, och dra till sig materia med kraften hos ett svart hål.
På samma sätt kan universum omöjligt ha bildats ur ett svart hål, eftersom det endast är ett vitt hål som skjuter ifrån sig materia, och all materia i universum har expanderat ut från en enda punkt, alltså materia som varit så hoppressad som möjligt.
Den enda tänkbara förklaringen jag har just nu - om inte universums expansion har en avtagande acceleration , är att vita hål och svarta hål sitter ihop; ett vitt hål är det svarta hålets baksida.
Ni kommer få läsa mer om det här i min kommande, efterlängtade följetång om Svarta Hål!
Det jag nämnde i början, om att allting kommer ta slut, var en uppenbarelse jag fick när jag såg just ett klipp på youtube. Hur mycket vi än blir tillsagda att universum expanderar och förändras, tänker vi ändå att universum är mer eller mindre konstant. Detta för att universums utveckling sker under ett spann av tid som vi under en livsålder bara är en bråkdel av, och en extremt liten sådan.
Men allt vi ser, kommer få ett slut. Eller en ny början, vem vet.
Universum är kanske inte vad det ser ut att vara, men säkert är att det kommer att förändras.
Glöm inte att kolla in Carl Sagan!
/Ika
Oavsett hade ni varken rätt eller fel - jag syftade på båda.
Efter att ha mottagit ett antal artiklar, uppsatser mm av den amerikanske astronomen och forskaren Carl Sagan - som arbetat just med sagan om Universum - från min kompis Albin, har mitt intresse för Sagan ökat avsevärt. Tyvärr har jag inte hunnit läsa mer än en bråkdel av texterna (det får bli under de närmaste loven) men det finns en del av honom på youtube, och allt han sysslar med finns inom ramarna för mina intresseområden
Jag dök bara in här ett slag för nämna, att allting kommer ta slut.
I skolan lär vi oss att universum startade i Big Bang, en "stor smäll" (trots att ljud inte hörs i vakuum), och att detta resulterade i att materien skjöts ifrån centrum ut, och bildade universum.
Men vi lär oss också att detta resultat inte är konstant. Materien - som vid det här laget bildat galaxer av stjärnor, asteroider och andra himlakroppar - rör sig fortfarande ifrån varandra - och det är en accelererane rörelse.
Sedan är frågan om denna acceleration är ökande eller avtagande. Det är trots allt inte fullständigt vakuum i rymden och det som känns mest logiskt är att materiens acceleration så småningom kommer avta och vi då får en konstant hastighet på materien, varpå denna hastighet kommer börja avta. Efter en tid (en lång sådan), kommer alltså materien att dras inåt igen.
Detta pga att gravitationen mellan de olika himlakropparna blir större än "sprängkraften" från Big Bang. Det hade sett ut som att vi drogs inåt mot ett svart hål. Problemet är bara att det i det här fallet inte hade funnits något svart hål där all materia mötts - materien hade själv skapat detta masscentra.
Efter detta hade ett möjligt, nytt Big Bang, ägt rum utifrån detta masscentra, och vi hade fått ett nytt Universum! Som Albin så fint uttryckte det: "Universums evigt dunkande hjärta".
Men om nu denna materiens acceleration är ökande? Vad om materien rör sig ifrån varandra, snabbare och snabbare, och även denna ökning ökar? Hade vi ritat det med en funktion som en kurva hade den snabbt stigit till synes rakt uppåt.
Mina funderingar går då till vad som möjligen kunnat orsaka denna accelererande acceleration.
Ett svart hål hade dragit till sig materia med ökande acceleration.
Ett slags svart hål är alltså det troligaste fenomen som kunnat orsaka en accelererande acceleration.
Ett problem är bara det svarta hålets fysiska egenskaper. De vita och de svarta hålens egenskaper krockar. (En annan slutsats är att ett vitt hål skapat av universums expansion är en omöjlighet.)
Ett svart hål drar till sig materia med ofantlig kraft, men definieras även som att materien är så hoppressad som möjligt. Ett vitt hål är dess motsats.
För att vara ett svart håls raka motsats behöver ett vitt hål inte bara skjuta ifrån sig materia - det behöver dessutom vara utspritt på en så stor area som möjligt, eftersom en singularitet - det som är den egentliga beståndsdelen i ett svart hål - är materia som enkelt förklarat är så hoppressat som möjligt.
Men hur kan då någonting vara så utspritt som möjligt?
Det har jag egentligen redan nämnt, i min förklaring till vad som skulle hända om accelerationen var avtagande. Men förutsättningen för detta är att materien som ska vara så utspritt som möjligt måste ha en hastighet utåt från början; ingen kan ju placera ut himlakropparna på sina absolut mest utspridda positioner.
Och om materien som ska vara så utspridd som möjligt har en hastighet, måste denna avta för att materien ska kunna bli just så utspridd som möjligt - vilket leder oss tillbaks till ruta ett.
Dessutom, som jag sade, hade de vita och de svarta hålens egenskaper krockat.
Det materien dras mot hade behövt vara både så utspritt som möjligt, och dra till sig materia med kraften hos ett svart hål.
På samma sätt kan universum omöjligt ha bildats ur ett svart hål, eftersom det endast är ett vitt hål som skjuter ifrån sig materia, och all materia i universum har expanderat ut från en enda punkt, alltså materia som varit så hoppressad som möjligt.
Den enda tänkbara förklaringen jag har just nu - om inte universums expansion har en avtagande acceleration , är att vita hål och svarta hål sitter ihop; ett vitt hål är det svarta hålets baksida.
Ni kommer få läsa mer om det här i min kommande, efterlängtade följetång om Svarta Hål!
Det jag nämnde i början, om att allting kommer ta slut, var en uppenbarelse jag fick när jag såg just ett klipp på youtube. Hur mycket vi än blir tillsagda att universum expanderar och förändras, tänker vi ändå att universum är mer eller mindre konstant. Detta för att universums utveckling sker under ett spann av tid som vi under en livsålder bara är en bråkdel av, och en extremt liten sådan.
Men allt vi ser, kommer få ett slut. Eller en ny början, vem vet.
Universum är kanske inte vad det ser ut att vara, men säkert är att det kommer att förändras.
Glöm inte att kolla in Carl Sagan!
/Ika
SVARTA HÅL Källor (Endast för sakens skull och för de som vill läsa mer)
Vad är ett svart hål?
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/svarta.htm
http://search.nasa.gov/search/search.jsp?nasaInclude=black+hole
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Svarta_hal_-_Fran_da_till_nu.html
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Singulariteter_i_svarta_hal.html
http://paranormal.se/topic/svart_hal.html
Astronomiarbete Svart hål från 9:an.
Egenskaper och uppbyggnad
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/svarta.htm
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svarta_h%C3%A5l#H.C3.A4ndelsehorisonten
http://hem.passagen.se/pzsvartahal/hawkingstralning.htm
http://74.125.77.132/search?q=cache:GwBrZhLdqvgJ:www.fyrisskolan.uppsala.se/forening/astrofor/sidor/arbeten/Svarta_h%C3%A5l%3B%2520av%2520David%2520Nelander.doc+yttre+och+inre+h%C3%A4ndelsehorisont&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hawkingstr%C3%A5lning
Astronomiarbete Svarta hål från 9:an
Vad händer om man åker ner i ett svart hål?
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/
Svarta hålens historia, teorins framväxt
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Svarta_hal_-_Fran_da_till_nu.html
http://sv.wikipedia.org/wiki/Termodynamik
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Singulariteter_i_svarta_hal.html
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/historia.htm
Hur kan man upptäcka svarta hål?
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Hur_kan_svarta_hal_upptackas.html
http://antwrp.gsfc.nasa.gov/apod/ap080811.html
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/svarta.htm
Svarta hål i galaxers mitt
http://sv.wikipedia.org/wiki/Supermassiva_svarta_h%C3%A5l
http://www.illvet.se/polopoly.jsp?d=147&a=402
http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.linnaeus.uu.se/online/fysik/makrokosmos/gifs/HSTngc4261.gif&imgrefurl=http://www.linnaeus.uu.se/online/fysik/makrokosmos/svartahal.html&usg=__MqSf1FnoRXscG7gBFLgi_7XIU_I=&h=686&w=600&sz=169&hl=sv&start=14&tbnid=XWLsrF1O9jUbtM:&tbnh=139&tbnw=122&prev=/images%3Fq%3Dsvart%2Bh%25C3%25A5l%252Bgalax%26gbv%3D2%26hl%3Dsv
http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.linnaeus.uu.se/online/fysik/makrokosmos/gifs/HSTngc4261.gif&imgrefurl=http://www.linnaeus.uu.se/online/fysik/makrokosmos/svartahal.html&usg=__MqSf1FnoRXscG7gBFLgi_7XIU_I=&h=686&w=600&sz=169&hl=sv&start=14&tbnid=XWLsrF1O9jUbtM:&tbnh=139&tbnw=122&prev=/images%3Fq%3Dsvart%2Bh%25C3%25A5l%252Bgalax%26gbv%3D2%26hl%3Dsv
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svarta_h%C3%A5l
Film från UR om svarta hål som vi såg på lektion.
Maskhål och vita hål
http://sv.wikipedia.org/wiki/Maskh%C3%A5l
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Wormholes.html
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/mask.htm
http://www.zamandayolculuk.com/cetinbal/maskhalx.htm
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vita_h%C3%A5l
Min teori
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Svarta_hal_-_Fran_da_till_nu.html
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Singulariteter_i_svarta_hal.html
http://chandra.harvard.edu/photo/2002/0192/
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/
Astronomiarbete Svarta Hål från 9:an
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/svarta.htm
http://search.nasa.gov/search/search.jsp?nasaInclude=black+hole
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Svarta_hal_-_Fran_da_till_nu.html
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Singulariteter_i_svarta_hal.html
http://paranormal.se/topic/svart_hal.html
Astronomiarbete Svart hål från 9:an.
Egenskaper och uppbyggnad
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/svarta.htm
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svarta_h%C3%A5l#H.C3.A4ndelsehorisonten
http://hem.passagen.se/pzsvartahal/hawkingstralning.htm
http://74.125.77.132/search?q=cache:GwBrZhLdqvgJ:www.fyrisskolan.uppsala.se/forening/astrofor/sidor/arbeten/Svarta_h%C3%A5l%3B%2520av%2520David%2520Nelander.doc+yttre+och+inre+h%C3%A4ndelsehorisont&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hawkingstr%C3%A5lning
Astronomiarbete Svarta hål från 9:an
Vad händer om man åker ner i ett svart hål?
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/
Svarta hålens historia, teorins framväxt
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Svarta_hal_-_Fran_da_till_nu.html
http://sv.wikipedia.org/wiki/Termodynamik
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Singulariteter_i_svarta_hal.html
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/historia.htm
Hur kan man upptäcka svarta hål?
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Hur_kan_svarta_hal_upptackas.html
http://antwrp.gsfc.nasa.gov/apod/ap080811.html
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/svarta.htm
Svarta hål i galaxers mitt
http://sv.wikipedia.org/wiki/Supermassiva_svarta_h%C3%A5l
http://www.illvet.se/polopoly.jsp?d=147&a=402
http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.linnaeus.uu.se/online/fysik/makrokosmos/gifs/HSTngc4261.gif&imgrefurl=http://www.linnaeus.uu.se/online/fysik/makrokosmos/svartahal.html&usg=__MqSf1FnoRXscG7gBFLgi_7XIU_I=&h=686&w=600&sz=169&hl=sv&start=14&tbnid=XWLsrF1O9jUbtM:&tbnh=139&tbnw=122&prev=/images%3Fq%3Dsvart%2Bh%25C3%25A5l%252Bgalax%26gbv%3D2%26hl%3Dsv
http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.linnaeus.uu.se/online/fysik/makrokosmos/gifs/HSTngc4261.gif&imgrefurl=http://www.linnaeus.uu.se/online/fysik/makrokosmos/svartahal.html&usg=__MqSf1FnoRXscG7gBFLgi_7XIU_I=&h=686&w=600&sz=169&hl=sv&start=14&tbnid=XWLsrF1O9jUbtM:&tbnh=139&tbnw=122&prev=/images%3Fq%3Dsvart%2Bh%25C3%25A5l%252Bgalax%26gbv%3D2%26hl%3Dsv
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svarta_h%C3%A5l
Film från UR om svarta hål som vi såg på lektion.
Maskhål och vita hål
http://sv.wikipedia.org/wiki/Maskh%C3%A5l
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Wormholes.html
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/mask.htm
http://www.zamandayolculuk.com/cetinbal/maskhalx.htm
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vita_h%C3%A5l
Min teori
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Svarta_hal_-_Fran_da_till_nu.html
http://www.kosmologika.net/Blackholes/Singulariteter_i_svarta_hal.html
http://chandra.harvard.edu/photo/2002/0192/
http://hem.passagen.se/anders.lilliehook/
Astronomiarbete Svarta Hål från 9:an
Min teori OBS Gammal!
Dett är som sagt en gammal formulering av de första tankarna jag hade kring universums skpelse och uppbyggnad, som tog plats i mitt huvud när jag skrev detta arbetet för ett år sedan.
Sedan dess har mina teorier diskuterats flitigt och utvecklats avsevärt - om ni har läst och tänker läsa min blogg så kommer ni märka detta.
Min teori
När jag först läste om svarta hål i nian, blev jag mycket intresserad och genom ett välgjort skolarbete fick jag mycket information som inspirerade mig till en egen teori om vilken roll de svarta hålen kan spela i universums uppbyggnad.
Tyvärr är det inte många som tar min teori på fullt allvar (en av dessa är jag själv), men både Einstein och Hawking var ju skeptiska till sina teorier, innan det visade sig hur geniala de egentligen var.
När jag läste på fick jag höra om maskhål och vita hål, aktiva och passiva galaxer samt en teori som sade att ”botten” av ett svart hål klipps av från vårt universum. Karl Schwarzchild kom utifrån Einsteins teorier fram till denna teorin, eftersom det som åker ner i ett svart hål aldrig kan återvända, och förutsättningarna i ett svart hål är helt annorlunda de som annars finns i vårt universum. En tanke började då ta plats i mitt huvud, och undermedvetet började jag fundera över hur sådana fenomen skulle kunna hänga ihop.
Genom studier och teorier har man angående universums skapelse kunnat komma fram till vad som hände ögonblicket precis efter att universum skapades. Vi vet med ganska stor säkerhet att det skedde en explosion som fick materien att skjutas iväg åt alla olika håll.
Tänk om, tänkte jag då, vi inte har kunnat se den materien, för att den ögonblicket innan den bildade Big Bang befann sig i ett annat universum? Vita hål är ju motsatsen till svarta hål, och svarta hål drar in materia mot en samlad punkt. Alltså borde vita hål skjuta ut materia på alla möjliga håll och kanter.
Så, om vi nu lägger till teorin om att änden på svarta hål klipps av från vårt universum, kan det inte vara så att ett svart hål i ett parallellt universum har tagit upp så pass mycket massa, att dess botten och singularitet klipps av från sitt universum, och bildar ett motsatt, vitt hål som i sin tur skjuter ut singulariteten i form av splittrade partiklar, och bildar vårt universum? ( se bild nederst på sidan).
Om man därtill lägger aktiva och passiva galaxkärnor (svarta hål), kanske de passiva är svarta hål vars ”botten” bildat ett vitt hål vars massa övergått i ett annat universum.
Om man då tänker sig att varje svart hål har ett vitt hål på sin ”baksida”, bildar dessa en kedja av universum som tillsammans bildar ett enda oändligt mega-universum!
När jag nu återigen läser om svarta hål och väljer att göra mer fördjupade studier än tidigare, kom jag att läsa om teorierna bakom svarta håls historia. Jag hittar nu ännu en punkt som ger min teori ännu mer stöd. I samband med forskning om singulariteter (se stycket Svarta håls historia, teorins framväxt, stycke 9), kom Stephen Hawking tillsammans med tre kollegor fram till att en singularitet måste ha existerat i Big Bang. Om universum en dag kommer att kollapsa, måste det även då bildas en singularitet.
Jag hittade även en modern artikel som sade att forskarna hittat en galax som rör sig baklänges, runt vintergatan. Allting, alla himlakroppar i vårt universum, rör ju sig som känt ifrån varandra – universum expanderar. Det artikeln sade skulle kunna tyda på att vårt universum bildats ur mer än ett vitt hål, alternativt (mer troligt) att det bildats ett maskhål inuti vårt universum. Detta skulle kunna vara bevis för att maskhål och vita hål verkligen kan bildas.
Tyvärr är det inte många som tar min teori på fullt allvar (en av dessa är jag själv), men både Einstein och Hawking var ju skeptiska till sina teorier, innan det visade sig hur geniala de egentligen var.
När jag läste på fick jag höra om maskhål och vita hål, aktiva och passiva galaxer samt en teori som sade att ”botten” av ett svart hål klipps av från vårt universum. Karl Schwarzchild kom utifrån Einsteins teorier fram till denna teorin, eftersom det som åker ner i ett svart hål aldrig kan återvända, och förutsättningarna i ett svart hål är helt annorlunda de som annars finns i vårt universum. En tanke började då ta plats i mitt huvud, och undermedvetet började jag fundera över hur sådana fenomen skulle kunna hänga ihop.
Genom studier och teorier har man angående universums skapelse kunnat komma fram till vad som hände ögonblicket precis efter att universum skapades. Vi vet med ganska stor säkerhet att det skedde en explosion som fick materien att skjutas iväg åt alla olika håll.
Tänk om, tänkte jag då, vi inte har kunnat se den materien, för att den ögonblicket innan den bildade Big Bang befann sig i ett annat universum? Vita hål är ju motsatsen till svarta hål, och svarta hål drar in materia mot en samlad punkt. Alltså borde vita hål skjuta ut materia på alla möjliga håll och kanter.
Så, om vi nu lägger till teorin om att änden på svarta hål klipps av från vårt universum, kan det inte vara så att ett svart hål i ett parallellt universum har tagit upp så pass mycket massa, att dess botten och singularitet klipps av från sitt universum, och bildar ett motsatt, vitt hål som i sin tur skjuter ut singulariteten i form av splittrade partiklar, och bildar vårt universum? ( se bild nederst på sidan).
Om man därtill lägger aktiva och passiva galaxkärnor (svarta hål), kanske de passiva är svarta hål vars ”botten” bildat ett vitt hål vars massa övergått i ett annat universum.
Om man då tänker sig att varje svart hål har ett vitt hål på sin ”baksida”, bildar dessa en kedja av universum som tillsammans bildar ett enda oändligt mega-universum!
När jag nu återigen läser om svarta hål och väljer att göra mer fördjupade studier än tidigare, kom jag att läsa om teorierna bakom svarta håls historia. Jag hittar nu ännu en punkt som ger min teori ännu mer stöd. I samband med forskning om singulariteter (se stycket Svarta håls historia, teorins framväxt, stycke 9), kom Stephen Hawking tillsammans med tre kollegor fram till att en singularitet måste ha existerat i Big Bang. Om universum en dag kommer att kollapsa, måste det även då bildas en singularitet.
Jag hittade även en modern artikel som sade att forskarna hittat en galax som rör sig baklänges, runt vintergatan. Allting, alla himlakroppar i vårt universum, rör ju sig som känt ifrån varandra – universum expanderar. Det artikeln sade skulle kunna tyda på att vårt universum bildats ur mer än ett vitt hål, alternativt (mer troligt) att det bildats ett maskhål inuti vårt universum. Detta skulle kunna vara bevis för att maskhål och vita hål verkligen kan bildas.
Maskhål och Vita hål
Maskhål
Maskhål är endast teoretiska lösningar på Einsteins fältekvationer (en del av kvantgravitationen). Dock säger en del naturvetenskapliga fenomen baserade på just dessa lagarna (elektromagnetiska vakuumfluktuationer, det vill säga de partikel-antipartikel-par som hela tiden bildas och slås samman till energi i universum, se stycket Hawkingstrålning) att maskhål hade förstörts ögonblicket efter att de bildats. Man har alltså inte lyckats skåda något sådant i världsrymden, eftersom de inte bildas naturligt. Teorierna om maskhål bygger på att man länkar samman två svarta hål på olika ställen i universum, till en genväg i rumtiden. Detta skulle endast kunna ske om man spänner ut de svarta hålen med negativ energi eller antigravitation, så att man får ett stabilt svart hål. Detta görs genom att förena singulariteten med så kallad exotisk materia (ännu ej upptäckt materia). Maskhål är annars så instabila att minsta rubbning hade resulterat i en kollaps. Hade man trots allt lyckats få ett maskhål stabilt, hade en resa genom det ändå med väldigt hög sannolikhet slutat med döden, detta eftersom maskhålen även de sänder ut stora mängder strålning och dessutom hade gravitationen vid ens fötter varit mycket större än den vid huvudet, vilket hade resulterat i att man slits itu.
Tidsresor med maskhål
Tidsresor genom maskhål skulle kunna utföras med hjälp av den så kallade tvillingparadoxen. Den bygger på att tiden enligt Einsteins relativitetsteori går långsammare när man fär
das snabbare. Om man skickar ut ena halvan av ett tvillingpar i en rymdraket med mycket hög hastighet, har alltså han eller hon åldrats långsammare än syskonet på jorden. Om man skapar ett maskhål i rymden, och sedan på samma sätt sänder iväg den ena av öppningarna med mycket höga hastigheter, hamnar man på en annan plats i en annan tid. En tidsmaskin hade alltså skapats. Har man dessutom två maskhål bredvid varandra och accelererar det ena men får det sedan att retardera och återkomma till sin ursprungliga placering bredvid det andra hålet, har objekten vid denna öppning åldrats långsammare samtidigt som det befinner sig på samma plats. Med denna metod skulle en människa som ser sig själv genom den accelererade öppningen kunna resa bakåt i tiden och till exempel skjuta sig själv!
Men vad händer då med människan? Detta är ännu en paradox som forskare och filosofer grubblar över, men de har en lösning som förutsätter att det skulle finnas en ännu okänd naturlag (en slags skyddsmekanik som isåfall hade gjort det omöjligt för stabila maskhål att existera), som begränsar vad man kan göra och inte göra vid en tidsresa, liksom gravitationen hindrar oss från att gå uppåt på en vägg. Om denna naturlag hade funnits, innebär det dock att den fria viljan varit en illusion (eftersom kraften som styrt vad vi kan göra hade varit större än vår vilja).
Vita hål
Det finns inte lika mycket forskning bakom vita hål som maskhål, detta är mest välspekulerade motsatser till svarta hål. Om svarta hål suger åt sig allt som kommer i dess väg, borde vita hål skjuta bort allt som kommer i dess väg. Detta gör att vita hål skulle vara baksidan av ett svart hål, alltså skjuta ut det som det svarta hålet suger in. Det skulle då synas som en extremt stark ljuskälla, och det hade också varit omöjligt att närma sig det, då det skulle haft en ”motsatt gravitation” och alltså knuffat iväg en. Vita hål är alltså inte en typ av maskhål, eftersom materiens väg genom är enkelriktad. Jag utvecklar mina tankar om vita hål i stycket ”Min teori”.
Maskhål är endast teoretiska lösningar på Einsteins fältekvationer (en del av kvantgravitationen). Dock säger en del naturvetenskapliga fenomen baserade på just dessa lagarna (elektromagnetiska vakuumfluktuationer, det vill säga de partikel-antipartikel-par som hela tiden bildas och slås samman till energi i universum, se stycket Hawkingstrålning) att maskhål hade förstörts ögonblicket efter att de bildats. Man har alltså inte lyckats skåda något sådant i världsrymden, eftersom de inte bildas naturligt. Teorierna om maskhål bygger på att man länkar samman två svarta hål på olika ställen i universum, till en genväg i rumtiden. Detta skulle endast kunna ske om man spänner ut de svarta hålen med negativ energi eller antigravitation, så att man får ett stabilt svart hål. Detta görs genom att förena singulariteten med så kallad exotisk materia (ännu ej upptäckt materia). Maskhål är annars så instabila att minsta rubbning hade resulterat i en kollaps. Hade man trots allt lyckats få ett maskhål stabilt, hade en resa genom det ändå med väldigt hög sannolikhet slutat med döden, detta eftersom maskhålen även de sänder ut stora mängder strålning och dessutom hade gravitationen vid ens fötter varit mycket större än den vid huvudet, vilket hade resulterat i att man slits itu.
Tidsresor med maskhål
Tidsresor genom maskhål skulle kunna utföras med hjälp av den så kallade tvillingparadoxen. Den bygger på att tiden enligt Einsteins relativitetsteori går långsammare när man fär
das snabbare. Om man skickar ut ena halvan av ett tvillingpar i en rymdraket med mycket hög hastighet, har alltså han eller hon åldrats långsammare än syskonet på jorden. Om man skapar ett maskhål i rymden, och sedan på samma sätt sänder iväg den ena av öppningarna med mycket höga hastigheter, hamnar man på en annan plats i en annan tid. En tidsmaskin hade alltså skapats. Har man dessutom två maskhål bredvid varandra och accelererar det ena men får det sedan att retardera och återkomma till sin ursprungliga placering bredvid det andra hålet, har objekten vid denna öppning åldrats långsammare samtidigt som det befinner sig på samma plats. Med denna metod skulle en människa som ser sig själv genom den accelererade öppningen kunna resa bakåt i tiden och till exempel skjuta sig själv!Men vad händer då med människan? Detta är ännu en paradox som forskare och filosofer grubblar över, men de har en lösning som förutsätter att det skulle finnas en ännu okänd naturlag (en slags skyddsmekanik som isåfall hade gjort det omöjligt för stabila maskhål att existera), som begränsar vad man kan göra och inte göra vid en tidsresa, liksom gravitationen hindrar oss från att gå uppåt på en vägg. Om denna naturlag hade funnits, innebär det dock att den fria viljan varit en illusion (eftersom kraften som styrt vad vi kan göra hade varit större än vår vilja).
Vita hål
Det finns inte lika mycket forskning bakom vita hål som maskhål, detta är mest välspekulerade motsatser till svarta hål. Om svarta hål suger åt sig allt som kommer i dess väg, borde vita hål skjuta bort allt som kommer i dess väg. Detta gör att vita hål skulle vara baksidan av ett svart hål, alltså skjuta ut det som det svarta hålet suger in. Det skulle då synas som en extremt stark ljuskälla, och det hade också varit omöjligt att närma sig det, då det skulle haft en ”motsatt gravitation” och alltså knuffat iväg en. Vita hål är alltså inte en typ av maskhål, eftersom materiens väg genom är enkelriktad. Jag utvecklar mina tankar om vita hål i stycket ”Min teori”.
Svarta hål i galaxers mitt
<--Hubble-bild av galaxen NGC4261, med ett lysande område i centrum vilket indikerar på ett svart hål.
På senare tid har det upptäckts vad man tror är svarta hål i mitten av galaxer. Det har mer eller mindre bekräftats att kärnan i vår galax, Vintergatan, består av ett svart hål. Detta hål ska vara ungefär 2,6 miljoner solmassor tungt och om man tittar upp mot stjärnhimmeln, ligger det i stjärnbilder Skytten. De flesta galaxer tycks ha ett svart hål i sitt centrum, och man har ännu inte hittat en galax som man kunnat konstatera inte har det. Genom att studera hur stjärnor och gasmoln rör sig runt centrum kan man se om det rör sig om ett svart hål. Man kan också se kärnans aktivitet. Om mycket strålning avges från centrum, visar detta på att ett svart hål finns där, då strålningen tros komma från att det svarta hålet suger i sig stora mängder materia. Dock får man använda radioteleskop för att upptäcka denna strålning. Synligt ljus lyckas nämligen inte passera genom de tjocka gasmoln som normalt sett finns runt en galax centrum. Det kan även bildas så kallade jetar av
strålning som strålar ut ur det svarta hålet (se bild nedan).
<--Galaxen M87 med en mycket lång jet-stråle strålandes ut från dess centrum.
strålning som strålar ut ur det svarta hålet (se bild nedan).<--Galaxen M87 med en mycket lång jet-stråle strålandes ut från dess centrum.
Dessa svarta hål i mitten av galaxer kallas supermassiva, eftersom de har en massa flera miljoner eller till och med miljarder gånger större än vår sol. Ett sådant svart hål kan bildas på flera sätt. Antingen om det finns tillräckligt många stjärnor på ett tillräckligt litet område i universum, om en tillräckligt stor massa sugs in i ett annat svart hål (så att dess massa växer till ett supermassivt svart hål), eller om två eller flera svarta hål stöter på varandra och slås samman. Alla dessa förutsättningar finns i mitten av galaxer.
Anledningen till att svarta hål kan finnas i mitten av galaxer, kan vara att det var med att bilda själva galaxen från början. Vid bildning av galaxer bildas väldiga massor gas som matar det svarta hålet. Denna gasmassa ger en kontakt mellan det svarta hålet i mitten av galaxen och stjärnorna i ytterkanten av galaxen, och detta ger att det svarta hålets massa är proportionellt mot de yttre stjärnornas radialhastighet (hastigheten riktad från eller mot en observatör).
Denna teori baseras på en engelsk undersökning som säger att när en galax bildas, samlas gasmoln vars centrum kollapsar till ett svart hål. Först bildas så mycket kraft att den övriga gasen skjuts iväg från det svarta hålet, men sedan börjar det sluka stora delar av gasen, vilket ger upphov till mycket kraftig värme-strålning. Denna får sedan resten av gasen att kondenseras till stjärnor, och dessa får en hastighet i cirkelformade banor runt det svarta hålet. Ju snabbare dessa stjärnor är, desto större massa måste det svarta hålet ha, eftersom det var detta som gav stjärnorna dess hastighet från början. Detta är en trolig förklaring till sambandet mellan de yttre stjärnornas hastigheter och det svarta hålets massa.
Anledningen till att svarta hål kan finnas i mitten av galaxer, kan vara att det var med att bilda själva galaxen från början. Vid bildning av galaxer bildas väldiga massor gas som matar det svarta hålet. Denna gasmassa ger en kontakt mellan det svarta hålet i mitten av galaxen och stjärnorna i ytterkanten av galaxen, och detta ger att det svarta hålets massa är proportionellt mot de yttre stjärnornas radialhastighet (hastigheten riktad från eller mot en observatör).
Denna teori baseras på en engelsk undersökning som säger att när en galax bildas, samlas gasmoln vars centrum kollapsar till ett svart hål. Först bildas så mycket kraft att den övriga gasen skjuts iväg från det svarta hålet, men sedan börjar det sluka stora delar av gasen, vilket ger upphov till mycket kraftig värme-strålning. Denna får sedan resten av gasen att kondenseras till stjärnor, och dessa får en hastighet i cirkelformade banor runt det svarta hålet. Ju snabbare dessa stjärnor är, desto större massa måste det svarta hålet ha, eftersom det var detta som gav stjärnorna dess hastighet från början. Detta är en trolig förklaring till sambandet mellan de yttre stjärnornas hastigheter och det svarta hålets massa.
Hur kan man upptäcka svarta hål?
Man skulle ju kunna tänka sig att det är väldigt svårt att hitta svarta hål eftersom de inte sänder iväg något synligt ljus. Dock sänder de iväg otroligt stora mängder röntgenstrålning, och med ett radioteleskop är detta lätt att finna. Röntgenstrålningen kommer främst från gasen som virvlar runt det svarta hålet. När dessa moln gnids mot varandra uppgår dess temperatur till extrema höjder, vilket ger alla möjliga sorters strålning. Man kan även se hur svarta hål stjäl gas av stjärnor(se t h).
Så, hur skiljer man då strålningen som sänds ut från de svarta hålen från strålningen från explosioner, kollisioner eller andra kraftfulla himlakroppar i universum? Jo, om materia krockar med ett föremål utan händelsehorisont (en vanlig kropp), så ser vi ljuset från kollisionen, eftersom det inte sträcks ut utan fortsätter ut i rymden i form av vågor. Om materia kolliderar med ett svart hål, som ju har händelsehorisont, lyckas inte strålningen ta sig bort därifrån. Om man följer en väntad kollision i rymden, och endast lyckas se en bråkdel av den förväntade frigjorda energin, kan man anta att materien kolliderat med ett svart hål.
Simulering av hur ett svart hål hade böjt ljuset från Vintergatan.
Som ni märker är alla dessa tillvägagångssätten endast gångbara så länge det svarta hålet samverkar med materia. Om ett svart hål är helt själv i rymden, är det alltså mycket svårt att upptäcka dem. Det kan även vara så att det svarta hålet har en galax av mörk materia, och då kan vi inte se den heller.
Ett annat sätt att upptäcka de svarta hålen, är om en himlakropp passerar förbi det svarta hålet. Gravitationen från det svarta hålet böjer då strålningen och ljuset från himlakroppen
(se t h). Detta fenomen kallas en gravitationslins, och det är det vanligaste sättet att upptäcka svart hål.
Om man hittar ett ställe i universum som innehåller otroligt mycket massa, är det troligt att där finns ett svart hål. Massan kan beräknas via undersökningar av himlakroppars hastighet i närheten av stället. Exempel på sådana ställen är centrum av galaxer, vilket jag utvecklar i stycket ”Svarta hål i galaxers mitt”.
Så, hur skiljer man då strålningen som sänds ut från de svarta hålen från strålningen från explosioner, kollisioner eller andra kraftfulla himlakroppar i universum? Jo, om materia krockar med ett föremål utan händelsehorisont (en vanlig kropp), så ser vi ljuset från kollisionen, eftersom det inte sträcks ut utan fortsätter ut i rymden i form av vågor. Om materia kolliderar med ett svart hål, som ju har händelsehorisont, lyckas inte strålningen ta sig bort därifrån. Om man följer en väntad kollision i rymden, och endast lyckas se en bråkdel av den förväntade frigjorda energin, kan man anta att materien kolliderat med ett svart hål.
Simulering av hur ett svart hål hade böjt ljuset från Vintergatan.
Som ni märker är alla dessa tillvägagångssätten endast gångbara så länge det svarta hålet samverkar med materia. Om ett svart hål är helt själv i rymden, är det alltså mycket svårt att upptäcka dem. Det kan även vara så att det svarta hålet har en galax av mörk materia, och då kan vi inte se den heller.
Ett annat sätt att upptäcka de svarta hålen, är om en himlakropp passerar förbi det svarta hålet. Gravitationen från det svarta hålet böjer då strålningen och ljuset från himlakroppen
(se t h). Detta fenomen kallas en gravitationslins, och det är det vanligaste sättet att upptäcka svart hål.Om man hittar ett ställe i universum som innehåller otroligt mycket massa, är det troligt att där finns ett svart hål. Massan kan beräknas via undersökningar av himlakroppars hastighet i närheten av stället. Exempel på sådana ställen är centrum av galaxer, vilket jag utvecklar i stycket ”Svarta hål i galaxers mitt”.
Stephen Hawkings forskning
På sjuttiotalet började en man vid namn Stephen Hawking att forska kring svarta hål. Han visade att den absoluta horisonten hos svarta hål alltid växer. Denna areaökningssats ledde Hawking in på termodynamikens (läran om energi, speciellt värmen) lagar. Hawking kom slutligen fram till att, ekvationerna om svarta håls areor, är identiska med vissa av satserna inom termodynamiken, om man ersätter ordet horisontarea med ordet entropi. Detta lät för Hawking något helt vansinnigt som enbart kunde förklaras med ett ord; slumpen. Dock fanns det en Jacob Bekenstein, som sade emot Hawking. Bekenstein visade att det svarta hålets area dividerat med den s k Planck-Wheeler-arean (en viktig enhet inom kvantgravitationen), är lika med entropin. Ett möte hölls nu, där Hawking tillsammans med två andra fysiker utarbetade lagarna för de svarta hålens mekanik, som visade sig vara identiska med termodynamikens lagar, om man byter ut horisontarean mot entropin och ytgravitationen hos det svarta hålet mot temperaturen. Bekenstein blev nu ännu mer övertygad om att hans teori om att det svarta hålets area är proportionell med entropin stämde, men Hawkings tvivel växte sig starkare eftersom de svarta hålen enligt termodynamikens lagar i så fall skulle ge ifrån sig strålning.
Hawking kom senare fram till att så var fallet. Även här kunde hans ekvationer härledas till termodynamiken, och det visade sig att även dessa lagar om där han hade kombinerat relativitetsteorin med kvantfysiken, var identiska med termodynamiken. Detta innebar att när det svarta hålet ger ifrån sig partiklar, minskar entropin och arean, medan temperaturen och ytgravitationen ökar. De svarta hålen avdunstar alltså och detta sker då snabbare ju lättare det blir (se stycket Egenskaper och uppbyggnad).
Vid denna tidpunkt började det även spekuleras om singulariteter. Man kom fram till att en singularitet med oändlig gravitation är orimlig (se stycket Vad är ett svart hål?).
På detta sätt leddes forskningen in på maskhål och vita hål, vilket är de hetaste forskningsområdena kring svarta hål idag. Begreppet maskhål grundades redan 1916 men forskning på området inleddes först år 1935 av Einstein. Det spekuleras fortfarande vilt om huruvida maskhål inte kan eller kan existera och hur de isåfall uppkommer.
Hawking kom senare fram till att så var fallet. Även här kunde hans ekvationer härledas till termodynamiken, och det visade sig att även dessa lagar om där han hade kombinerat relativitetsteorin med kvantfysiken, var identiska med termodynamiken. Detta innebar att när det svarta hålet ger ifrån sig partiklar, minskar entropin och arean, medan temperaturen och ytgravitationen ökar. De svarta hålen avdunstar alltså och detta sker då snabbare ju lättare det blir (se stycket Egenskaper och uppbyggnad).
Vid denna tidpunkt började det även spekuleras om singulariteter. Man kom fram till att en singularitet med oändlig gravitation är orimlig (se stycket Vad är ett svart hål?).
På detta sätt leddes forskningen in på maskhål och vita hål, vilket är de hetaste forskningsområdena kring svarta hål idag. Begreppet maskhål grundades redan 1916 men forskning på området inleddes först år 1935 av Einstein. Det spekuleras fortfarande vilt om huruvida maskhål inte kan eller kan existera och hur de isåfall uppkommer.
Svarta Hålens historia, teorins framväxt
Redan på 1700-talet började teorin om de svarta hålens existens att ta vid. Det var efter att Newton hade formulerat sin gravitationsteori som tankar på något med så hög gravitation att inte ens ljuset kunde fly därifrån, började uppstå.
Vid den här tiden spekulerades det mycket kring huruvida ljus var av partikel- eller vågform. Newton trodde starkt på ljuset som partiklar och därför borde gravitationens lagar även gälla dessa. Hans idéer följdes upp av flertalet vetenskapsmän såsom John Michell och franske Laplace, vilka utformade liknande teorier om supermassiva objekt ute i världsrymden.
På 1900-talet publicerade sedan Albert Einstein sin relativitetsteori, vars geometriska beskrivningar gör det möjligt för ett svart hål att existera. Nu passade den tyske astrofysikern Karl Schwarzchild på att utforma en lösning till Einsteins ekvationer som visade hur ett svart hål hade krökt rumtiden (se stycket Vad är ett svart hål?). Schwarzchilds teorier förespråkade att en tillräckligt massiv stjärna har en radie inom vilken stjärnans flykthastighet överskrider ljusets hastighet, samt en radie där krökningen av rumtiden blir oändlig.
Sådana teorier var förstås väldigt svåra att ta till sig vid den tiden, en av de största tvivlarna på Schwarzchilds teorier var faktiskt Albert Einstein. Tillsammans med sin kollega Arthur Eddington försökte Einstein motbevisa teorin om de svarta hålen, men misslyckades båda gångerna. Istället växte intresset för de svarta hålen ännu mer.
År 1939 publicerades i USA en häpnadsväckande artikel som beskrev vad som skedde med en stjärna när den kollapsade till ett svart hål. Fysikern J Robert Oppenheimer lockade till sig välartade unga fysiker från världen över till sin världsberömda institution Berkeley. En av dessa, ett matematiskt geni vid namn Snyder, snappade upp teorierna om de svarta hålen och tillsammans med sin mentor utformade han med hjälp av förenklade formler skedet vid en väldigt massiv stjärnas död. Man kunde nu studera vad som hände från tre perspektiv; dels utanför Schwarzchildradien, innanför radien eller så kunde man följa med materien ner mot singulariteten (se stycket Vad händer om man åker in i ett svart hål?).
I och med att artikeln publicerades vid Andra Världskrigets början, koncentrerades alla ländernas resurser på kriget och många duktiga fysiker sattes på att utveckla atombomber. Eftersom en atombomb och en kollaps av en stjärna är lika varandra, blev flera av dessa vetenskapsmän stora inom utvecklingen av teorierna kring de svarta hålen.
På trettiotalet upptäcktes även radiovågorna som strålar från Vintergatans centrum. Amatörastronomen Grote Reber kartade det samt två andra punkter på stjärnhimmeln med hjälp av ett hemmagjort radioteleskop. Efter forskning från många oberoende forskare fick man i början av sextiotalet fram att energin från massan i en av dessa punkter var tio miljoner gånger större än massan av vår sol. De två forskningsområdena hade byggts upp vid sidan av varandra men nu började tankar på svarta hål i mitten av vår galax dyka upp.
På 1960-talet växte intresset för svarta hål rejält och astrofysiker världen över började forska om de svarta hålens egenskaper. Dock drog man till en början alla slutsatser ur ett icke-roterande håls perspektiv. Man kom fram till att massiva stjärnor bildar perfekta svarta hål även om de inte var helt sfäriska från början, samt bekräftade en teori om roterande stjärnor och svarta hål. Man visade senare även att svarta hål roterar och pulserar, samt kan ha väldigt långa jetstrålar av magnetiserad gas skjutande ur sig. Denna upptäckt ledde till en stor utveckling inom teorin om de svarta hålen i galaxers mitt, som sade att de svarta hålen är med vid bildningen av en galax och hjälper till att bilda stjärnor galaxen (se stycket Svarta hål i galaxers mitt).
Vid den här tiden spekulerades det mycket kring huruvida ljus var av partikel- eller vågform. Newton trodde starkt på ljuset som partiklar och därför borde gravitationens lagar även gälla dessa. Hans idéer följdes upp av flertalet vetenskapsmän såsom John Michell och franske Laplace, vilka utformade liknande teorier om supermassiva objekt ute i världsrymden.
På 1900-talet publicerade sedan Albert Einstein sin relativitetsteori, vars geometriska beskrivningar gör det möjligt för ett svart hål att existera. Nu passade den tyske astrofysikern Karl Schwarzchild på att utforma en lösning till Einsteins ekvationer som visade hur ett svart hål hade krökt rumtiden (se stycket Vad är ett svart hål?). Schwarzchilds teorier förespråkade att en tillräckligt massiv stjärna har en radie inom vilken stjärnans flykthastighet överskrider ljusets hastighet, samt en radie där krökningen av rumtiden blir oändlig.
Sådana teorier var förstås väldigt svåra att ta till sig vid den tiden, en av de största tvivlarna på Schwarzchilds teorier var faktiskt Albert Einstein. Tillsammans med sin kollega Arthur Eddington försökte Einstein motbevisa teorin om de svarta hålen, men misslyckades båda gångerna. Istället växte intresset för de svarta hålen ännu mer.
År 1939 publicerades i USA en häpnadsväckande artikel som beskrev vad som skedde med en stjärna när den kollapsade till ett svart hål. Fysikern J Robert Oppenheimer lockade till sig välartade unga fysiker från världen över till sin världsberömda institution Berkeley. En av dessa, ett matematiskt geni vid namn Snyder, snappade upp teorierna om de svarta hålen och tillsammans med sin mentor utformade han med hjälp av förenklade formler skedet vid en väldigt massiv stjärnas död. Man kunde nu studera vad som hände från tre perspektiv; dels utanför Schwarzchildradien, innanför radien eller så kunde man följa med materien ner mot singulariteten (se stycket Vad händer om man åker in i ett svart hål?).
I och med att artikeln publicerades vid Andra Världskrigets början, koncentrerades alla ländernas resurser på kriget och många duktiga fysiker sattes på att utveckla atombomber. Eftersom en atombomb och en kollaps av en stjärna är lika varandra, blev flera av dessa vetenskapsmän stora inom utvecklingen av teorierna kring de svarta hålen.
På trettiotalet upptäcktes även radiovågorna som strålar från Vintergatans centrum. Amatörastronomen Grote Reber kartade det samt två andra punkter på stjärnhimmeln med hjälp av ett hemmagjort radioteleskop. Efter forskning från många oberoende forskare fick man i början av sextiotalet fram att energin från massan i en av dessa punkter var tio miljoner gånger större än massan av vår sol. De två forskningsområdena hade byggts upp vid sidan av varandra men nu började tankar på svarta hål i mitten av vår galax dyka upp.
På 1960-talet växte intresset för svarta hål rejält och astrofysiker världen över började forska om de svarta hålens egenskaper. Dock drog man till en början alla slutsatser ur ett icke-roterande håls perspektiv. Man kom fram till att massiva stjärnor bildar perfekta svarta hål även om de inte var helt sfäriska från början, samt bekräftade en teori om roterande stjärnor och svarta hål. Man visade senare även att svarta hål roterar och pulserar, samt kan ha väldigt långa jetstrålar av magnetiserad gas skjutande ur sig. Denna upptäckt ledde till en stor utveckling inom teorin om de svarta hålen i galaxers mitt, som sade att de svarta hålen är med vid bildningen av en galax och hjälper till att bilda stjärnor galaxen (se stycket Svarta hål i galaxers mitt).
Vad händer om man åker ner i ett svart hål?
Om man bortser från synen på maskhål som svarta hål, har denna fråga endast ett, självklart svar: man dör. Dock är processen ner mot själva dödsögonblicket och därefter aningen intressantare.
Allt som åker ner i ett svart hål förlorar sina fysiska förutsättningar och kemiska egenskaper och sammansättningar. Kommer man nära ett svart hål förångas man av hettan. Dessutom verkar gravitationen olika mycket vid fötterna och vid huvudet, vilket gör att kroppen slits itu. Detta sker främst i de små svarta hålen, därför att gravitationen är mer ”koncentrerad” där. I de större svarta hålen är det större sannolikhet att man bara dras ut.
Om man utifrån ser en man åka ner i ett svart hål, ser han ut att åka långsammare och långsammare. Mannen kommer sedan att färgas röd, eftersom ljuset som försöker fly från gravitationen förlorar energi och dess våglängder därför dras ut, vilket ger rödare ljus. När mannen når händelsehorisonten kommer det för oss att se ut som att han är helt stilla. För mannen själv kommer han dock verka röra sig med ökande acceleration mot hålet.
Vad mannen ser om han överlever resan ner i hålet innan han krossas i singulariteten, kan man omöjligt veta. Kanske får han se bilder ur vårt universums förflutna, ljuset från stjärnor långt bort eller kanske får han se in i ett annat, motsatt universum.
Allt som åker ner i ett svart hål förlorar sina fysiska förutsättningar och kemiska egenskaper och sammansättningar. Kommer man nära ett svart hål förångas man av hettan. Dessutom verkar gravitationen olika mycket vid fötterna och vid huvudet, vilket gör att kroppen slits itu. Detta sker främst i de små svarta hålen, därför att gravitationen är mer ”koncentrerad” där. I de större svarta hålen är det större sannolikhet att man bara dras ut.
Om man utifrån ser en man åka ner i ett svart hål, ser han ut att åka långsammare och långsammare. Mannen kommer sedan att färgas röd, eftersom ljuset som försöker fly från gravitationen förlorar energi och dess våglängder därför dras ut, vilket ger rödare ljus. När mannen når händelsehorisonten kommer det för oss att se ut som att han är helt stilla. För mannen själv kommer han dock verka röra sig med ökande acceleration mot hålet.
Vad mannen ser om han överlever resan ner i hålet innan han krossas i singulariteten, kan man omöjligt veta. Kanske får han se bilder ur vårt universums förflutna, ljuset från stjärnor långt bort eller kanske får han se in i ett annat, motsatt universum.
Hawkingstrålning
Uppfattningen att ingenting kan lämna ett svart hål är dock aningen felaktig. Fysikern Stephen Hawking (se stycket Svarta hålens historia, teorins framväxt) framlade år 1975 en teori om att svarta hål ”läcker partiklar”. Detta ger att svarta hål utstrålar värmestrålning, vilket inte skulle göra dem fullständigt svarta. Teorin går ut på att partikel-antipartikel-par (vakuumfluktuationer) som hela tiden i vårt universum uppstår, skiljs åt och efter en tid träffar på varandra och förintas till energi, även uppstår vid gränsen till händelsehorisonten. Det som sker då, är att ena delen av partikel-antipartikel-paret åker ner bakom händelsehorisonten, medan den andra partikeln lyckas ta sig bort från det svarta hålet, och avges som strålning. För att detta ska kunna ske, tar partikeln som lyckas smita energi från det svarta hålet, vars massa då minskar. Denna strålning är väldigt liten och påverkar inte aktiva, stora svarta hål. Men den finns även små svarta hål och enligt denna teori, borde de avdunsta och försvinna efter en viss tid.
Det spekuleras om vad som händer när ett svart hål försvinner. Vissa säger att dess massa till slut blir så liten att flykthastigheten blir mindre än ljusets hastighet och att hålet då blir en relativt stabil himlakropp. En säger att det svarta hålet helt enkelt försvinner, medan en säger att det förintas i en stor explosion.
Det spekuleras om vad som händer när ett svart hål försvinner. Vissa säger att dess massa till slut blir så liten att flykthastigheten blir mindre än ljusets hastighet och att hålet då blir en relativt stabil himlakropp. En säger att det svarta hålet helt enkelt försvinner, medan en säger att det förintas i en stor explosion.
Svarta Håls Egenskaper och Uppbyggnad
Bild 1
Svarta hål har i grunden väldigt få egenskaper. Dock förutsätter dess existens att relativitetsteorin stämmer. De svarta hålen består huvudsakligen av en singularitet, och i ett roterande svart hål ger denna upphov till en yttre och en inre händelsehorisont, samt en ergosfär, som finns mellan de två händelsehorisonterna (bild 1). Anledningen till att det kallas händelsehorisont, är att alla händelser verkar upphöra där. Detta är för att singulariteten kröker rumtiden så att tiden ser ut att stå stilla (se bild 2).
Tänk dig en sfär runt singulariteten. Sfärens omkrets i nivå med rumtiden ger händelsehorisonten, och radien från singulariteten till händelsehorisonten kallas Schwarzchildradien. Denna radie ökar med det svarta hålets massa.
Bild 2
Allting som väger någonting har en gravitation. Hastigheten som krävs för att ta sig iväg från en kropp, kallas flykthastighet, och denna skiftar beroende på kroppens gravitation. Innanför det svarta hålets yttre händelsehorisont kan ingenting längre undvikas att dras ner i det svarta hålet, eftersom flykthastigheten från singularitetens gravitation överstiger ljushastigheten, och ingenting kan färdas snabbare än ljuset.
Man kan även höra talas om de svarta hålens massa, rörelsemoment och elektriska laddning. Detta är de enda egenskaper som kvarstår från det objektet det svarta hålet bildades av. Rörelsemomentet är en egenskap som allt som snurrar runt sin egen axel har. Det påverkas av rotationshastigheten och de olika delarnas avstånd till axeln. Om en stjärna imploderar och avståndet minskar, måste rotationshastigheten öka, då rörelsemomentet alltid måste vara konstant. Massan kan dock öka ju mer som åker ner i det svarta hålet, och likaså kan laddningen påverkas av det som faller ner i hålet. Den totala laddningen brukar dock vara noll.
Formen på ett svart hål bestäms av dess rotationshastighet. Om det har rotationshastigheten noll, är hålet perfekt sfäriskt. Ju större rotationshastighet hålet har, desto mer buktar det ut vid ekvatorn.
Tänk dig en sfär runt singulariteten. Sfärens omkrets i nivå med rumtiden ger händelsehorisonten, och radien från singulariteten till händelsehorisonten kallas Schwarzchildradien. Denna radie ökar med det svarta hålets massa.
Bild 2
Allting som väger någonting har en gravitation. Hastigheten som krävs för att ta sig iväg från en kropp, kallas flykthastighet, och denna skiftar beroende på kroppens gravitation. Innanför det svarta hålets yttre händelsehorisont kan ingenting längre undvikas att dras ner i det svarta hålet, eftersom flykthastigheten från singularitetens gravitation överstiger ljushastigheten, och ingenting kan färdas snabbare än ljuset.
Man kan även höra talas om de svarta hålens massa, rörelsemoment och elektriska laddning. Detta är de enda egenskaper som kvarstår från det objektet det svarta hålet bildades av. Rörelsemomentet är en egenskap som allt som snurrar runt sin egen axel har. Det påverkas av rotationshastigheten och de olika delarnas avstånd till axeln. Om en stjärna imploderar och avståndet minskar, måste rotationshastigheten öka, då rörelsemomentet alltid måste vara konstant. Massan kan dock öka ju mer som åker ner i det svarta hålet, och likaså kan laddningen påverkas av det som faller ner i hålet. Den totala laddningen brukar dock vara noll.
Formen på ett svart hål bestäms av dess rotationshastighet. Om det har rotationshastigheten noll, är hålet perfekt sfäriskt. Ju större rotationshastighet hålet har, desto mer buktar det ut vid ekvatorn.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)