Sagan om Universum

Vem läste min rubrik med det svenska ordet "sagan", och vem av er hörde det engelska efternamnet "Sagan" [Sejgan] uttalas huvudet?
Oavsett hade ni varken rätt eller fel - jag syftade på båda.
Efter att ha mottagit ett antal artiklar, uppsatser mm av den amerikanske astronomen och forskaren Carl Sagan - som arbetat just med sagan om Universum - från min kompis Albin, har mitt intresse för Sagan ökat avsevärt. Tyvärr har jag inte hunnit läsa mer än en bråkdel av texterna (det får bli under de närmaste loven) men det finns en del av honom på youtube, och allt han sysslar med finns inom ramarna för mina intresseområden

Jag dök bara in här ett slag för nämna, att allting kommer ta slut.
I skolan lär vi oss att universum startade i Big Bang, en "stor smäll" (trots att ljud inte hörs i vakuum), och att detta resulterade i att materien skjöts ifrån centrum ut, och bildade universum.
Men vi lär oss också att detta resultat inte är konstant. Materien - som vid det här laget bildat galaxer av stjärnor, asteroider och andra himlakroppar - rör sig fortfarande ifrån varandra - och det är en accelererane rörelse.
Sedan är frågan om denna acceleration är ökande eller avtagande. Det är trots allt inte fullständigt vakuum i rymden och det som känns mest logiskt är att materiens acceleration så småningom kommer avta och vi då får en konstant hastighet på materien, varpå denna hastighet kommer börja avta. Efter en tid (en lång sådan), kommer alltså materien att dras inåt igen.
Detta pga att gravitationen mellan de olika himlakropparna blir större än "sprängkraften" från Big Bang. Det hade sett ut som att vi drogs inåt mot ett svart hål. Problemet är bara att det i det här fallet inte hade funnits något svart hål där all materia mötts - materien hade själv skapat detta masscentra.
Efter detta hade ett möjligt, nytt Big Bang, ägt rum utifrån detta masscentra, och vi hade fått ett nytt Universum! Som Albin så fint uttryckte det: "Universums evigt dunkande hjärta".

Men om nu denna materiens acceleration är ökande? Vad om materien rör sig ifrån varandra, snabbare och snabbare, och även denna ökning ökar? Hade vi ritat det med en funktion som en kurva hade den snabbt stigit till synes rakt uppåt.
Mina funderingar går då till vad som möjligen kunnat orsaka denna accelererande acceleration.
Ett svart hål hade dragit till sig materia med ökande acceleration.
Ett slags svart hål är alltså det troligaste fenomen som kunnat orsaka en accelererande acceleration.
Ett problem är bara det svarta hålets fysiska egenskaper. De vita och de svarta hålens egenskaper krockar. (En annan slutsats är att ett vitt hål skapat av universums expansion är en omöjlighet.)
Ett svart hål drar till sig materia med ofantlig kraft, men definieras även som att materien är så hoppressad som möjligt. Ett vitt hål är dess motsats.
För att vara ett svart håls raka motsats behöver ett vitt hål inte bara skjuta ifrån sig materia - det behöver dessutom vara utspritt på en så stor area som möjligt, eftersom en singularitet - det som är den egentliga beståndsdelen i ett svart hål - är materia som enkelt förklarat är så hoppressat som möjligt.
Men hur kan då någonting vara så utspritt som möjligt?
Det har jag egentligen redan nämnt, i min förklaring till vad som skulle hända om accelerationen var avtagande. Men förutsättningen för detta är att materien som ska vara så utspritt som möjligt måste ha en hastighet utåt från början; ingen kan ju placera ut himlakropparna på sina absolut mest utspridda positioner.
Och om materien som ska vara så utspridd som möjligt har en hastighet, måste denna avta för att materien ska kunna bli just så utspridd som möjligt - vilket leder oss tillbaks till ruta ett.
Dessutom, som jag sade, hade de vita och de svarta hålens egenskaper krockat.
Det materien dras mot hade behövt vara både så utspritt som möjligt, och dra till sig materia med kraften hos ett svart hål.
På samma sätt kan universum omöjligt ha bildats ur ett svart hål, eftersom det endast är ett vitt hål som skjuter ifrån sig materia, och all materia i universum har expanderat ut från en enda punkt, alltså materia som varit så hoppressad som möjligt.
Den enda tänkbara förklaringen jag har just nu - om inte universums expansion har en avtagande acceleration , är att vita hål och svarta hål sitter ihop; ett vitt hål är det svarta hålets baksida.
Ni kommer få läsa mer om det här i min kommande, efterlängtade följetång om Svarta Hål!

Det jag nämnde i början, om att allting kommer ta slut, var en uppenbarelse jag fick när jag såg just ett klipp på youtube. Hur mycket vi än blir tillsagda att universum expanderar och förändras, tänker vi ändå att universum är mer eller mindre konstant. Detta för att universums utveckling sker under ett spann av tid som vi under en livsålder bara är en bråkdel av, och en extremt liten sådan.
Men allt vi ser, kommer få ett slut. Eller en ny början, vem vet.
Universum är kanske inte vad det ser ut att vara, men säkert är att det kommer att förändras.
Glöm inte att kolla in Carl Sagan!
/Ika