Mezcla

Jag är helt underbart glad! En vecka i Frankrike på brädan gjorde verkligen susen och 2010 ska jag se till att bli mer aktiv igen, för det behöver jag verkligen. Lite mer power över Ika och allt blir toppen. Lite mer som jag var innan... fast ändå inte, såklart. Bara lite mer hej hopp.

Och ändå är det underligt. Jag har börjat se människor annorlunda. Kanske är det ett mer realistiskt sätt. Klart jag ser mina närmaste, ja alla som normalt sett vistas runt omkring mig, som personer och betydelsefulla sådana, men till exempel när jag går på stan, eller som idag på enseblelektionen när vår lärare Fredrik (eller är det Patrik han heter?) står och snackar med blåssektionen. Min blick fastnar på honom, och jag ser... En varelse. En levande sak. Ett nätverk av celler som arbetar inom en viss volym, som genom evolutionens gång har utvecklats till att bli mer och mer anpassat till att yttra sina funktioner.
Nu menar jag inte att min lärare är den felande länken, han är väl bara lite över trettio, men vad är vi egentligen förutom stenar eller träd med mer utvecklade system och kopplingar?
Vi är individer av en art som vi kallar människor.
(Btw har jag funderat över om det finns någon koppling mellan det svenska ordet arts betydelse och det engelska ordet art? Ganska fin tanke att varje sorts organism är ett konstverk).

Men vad gör vi människor? Vad skiljer oss från djur?
Vårt sinne, såklart. Vår förmåga att utvecklas, samarbeta, kommunicera. Men även vår viljestyrka.
Jag har ingen önskan om att döda någon, men om jag hade haft det hade jag relativt lätt kunnat genomföra det. Detsamma gäller ju förstås för djur. Skillnaden är anledningen till dråpet.
Ett djur dödar för sin egen överlevnads skull. Vad det än är, matbrist som parningsrivalitet, så kan det härledas till reptilhjärnan, den egoism som krävs för att överleva ett djurliv.
Detta behöver inte vi människor. Våra anledningar att döda är bra mycket mer komplexa. Det är ju knappast som att en kommisarie nöjer sig med svaret "han var hungrig" på frågan om motivet till ett mord. Avundsjuka, visst. Hämnd, makt- eller pengabegär. Men det finns inte i vår instinkt att döda för vår överlevnad.

Så vart försöker jag då komma med detta? (Jag känner att jag svävade iväg lite från mitt huvudsakliga ämne...)
Jo, vad är egentligen meningen med människans liv? Och då menar jag inte varför finns vi här eller något annat riktigt så abstrakt, men vad skiljer meningen med djurens liv från vårt?
Och jag tror jag har ett rimligt svar.
Vi inser - och känner - att saker betyder något. Ren egoism leder oss tillbaka till reptilhjärnan, vilket leder oss människor, som (normalt sett..) har en mer utvecklad hjärna än så, i fördärv.
Men någonstans inne har de flesta av oss en känsla av att vårt liv, på vår jord, i vår värld, har betydelse.
Jag citerar Frodo och Sam i Sagan om de Två Tornen:

"What are we holding on to, Sam?"
"That there is some good in this world, and that it's worth fighting for."

Så, jag har alltså börjat se var individ som ett nätverk av celler. Men jag har börjat inse människans betydelse. Enbart vi har makt att förändra vår värld - åt vilket håll bestämmer vi själva. Men enbart vi, har känslan i kombination med funktionerna som behövs för att förändra vår värld.
Och vad gör vi med den? Vi förstör den. Vår jord. Vårt enda hem, än så länge i alla fall.
Jag tänker inte sluta som en interagerande cellklump.
Visserligen är det redan det jag består av, men det finns mer. Vi använder bara en bråkdel av vår hjärna.
Oavsett om det är en politiker, en författare, en soldat eller en musiker - ja, till och med en ensemblelärare - så kan man betyda någonting. Man kan bli vad man vill.

Eller åtminstone kan man slippa sluta som enbart en cellklump.
Man kan betyda någonting, för enskilda personer, för den allmänna själen eller helt enkelt hela vår existens.
Och jag tänker betyda någonting.
Man kan betyda något för ens nära och kära, och man kan betyda någonting för hela mänsklighetens levnad i denna värld.
Var och en är unik, och detta gör att varje persen kan bidra med någonting, som ingen annan i hela världen kan bidra med.

Jag ska få människor att känna, jag ska få dem att agera istället för att passivt eller av rädsla dra sig undan. För låt oss säga att vi faktiskt bara är varelser, och ingenting mer. Individer av en art som har utvecklats här som vilken annan djurart som helst. Vad händer då om man dras med strömmen? Om man dör för ung eller för gammal, vad betyder det om man inte gör intryck, avtryck? Men så har man ju bra mycket större chans att påverka världen om man lever länge. Men om man gör det, och lever och dör som vilken annan organism som helst?
Många av oss är mer eller mindre fine with this, vill inte göra väsen av sig. Detta är helt ok, ja till och med bra, för det betyder något för de människor som känner likadant, och vi som vill påverka får chansen att synas ännu tydligare.

Men jag tänker skriva. Jag tänker skriva som Rowling och Tolkien, några av de få som verkligen fått mänskilgheten att inse värdet - även om vi än så länge bara har en abstrakt känsla av det - av vår värld.

Jag tänker avsluta med en bild som heter "Earthrise", tagen under Apolloprojektet. De flesta av er som läser detta har troligen sett "An Inconvenient Truth", där Al Gore säger, att allt som någonsin hänt i människans historia, alla krig, alla framsteg, alla tårar och kramar, allt vi vet, har ägt rum, på denna lilla pricken.
Se på den ett slag och fundera över vad ni är villiga att kämpa för.

Jag tänker inte försvinna härifrån som en cellklump. Jag har insett en sak, och även om just det här inlägget inte är det bästa jag skrivit, så måste jag försöka förmedla det. Jag tänker göra det jag älskar, och jag tänker bringa världen någonting med det. Jag tänker etsa mig fast i människors hjärnor. I människors hjärtan.
/Ika