Hur mycket kan vi egentligen anta att vi kan veta om universum? Många av dagens fysiker och vetenskapsmän antar utan vidare filosofiska funderingar att våra sinnen är fullständiga, att vi kan lita på att alla intryck vi får, som vi tolkar som fakta, är kompletta och inte behöver granskas innan analys. Detta trots att vi i många fall behöver uppfinna konstanter och ta till matematiska dimensioner för att få ekvationerna som beskriver naturlagarna att gå ihop.
Detta slår mig varenda gång jag hör om universums expansion och mörk materia/mörk energi. På något sätt känns det som att de har med varandra att göra. Vi kan inte med våra sinnen uppfatta mörk materia eller energi. Det är något vi har antagit finns eftersom de ekvationer vi forskat fram kräver det för att de ska gå ihop. Dock finns det numera relativt mycket bevis som tyder på att de faktiskt existerar. Men hur kan vi veta att mörk materia och energi inte är något annat än vad det för oss verkar vara, och hur kan vi veta att universums expansion inte är något helt annat, som för våra sinnen bara ser ut som accelererande expansion eftersom våra sinnen är för outvecklade, eller utvecklade att tolka andra saker, för att kunna se vad det egentligen rör sig om. Jag ser det som ett slags derivering, förenklande tolkningar i den grad att de blir felaktiga.
Det finns teorier om att det är den mörka energin som får universum att utvidgas. När jag försöker visualisera mig denna expansion möter jag ungefär samma svårigheter som när jag försöker visualisera mig en verklighetstrogen bild av ett svart håls inverkan på rumtiden. Mina sinnen är vana vid att saker sträcker ut sig i tre påtagliga dimensioner. Många gånger har vi ju sett bilder av svarta hål som en "tratt" av ett rutnät, för att visa hur singulariteten kröker rumtiden. Men så ser det ju inte ut på riktigt. I rymden finns ju inget upp eller ner, en singularitet kan inte skapa ett hål i rumtiden i någon riktning. Alltså måste rumtiden krökas inåt i sig själv, som jag har försökt illustrera med två bilder (den vitsvarta har jag försökt sätta ihop själv för att visa en kub med fyra sidor av krökt rumtid, sedd snett framifrån/ovanifrån, ni får ursäkta assymetrin och det usla utförandet). Man kan tänka sig att man har fyra kopior av "rumtidstrattar" och limmar ihop dessa som de fyra sidorna i en kub, där alla trattarnas slut möts i mitten av kuben. Ni märker hur mycket problem jag har att föreställa mig detta!
Att föreställa sig att rymden, att själva rummet, dras in mot sig själv till en kompaktare, "trängre" rumtid kanske också är felaktigt, men det är resultatet av mina tankegångar.
Ju snabbare någonting rör sig, desto mer energi krävs det för att accelerera det ytterligare. Jag tänker mig att energin, eller liksom tomrummet mellan, galaxerna fördubblas hela tiden, på ett barnsligt enkelt sätt tänker jag att energin först fanns i 1 enhet, säg 1 meter, och sedan fördubblades till 2, 2+2=4, 4+4=8 och så vidare. Det blir ju 2^x och därför en exponentiell ökning. Så här ligger det nog inte till, men just när man är ute efter att visualisera sig en exponentiell utvidgning eller ökning av rumtid, är det rätt praktiskt.
När jag försöker "se" mig hur mörk energi skulle kunna generera universums expansion, tänker jag mig det som den motsatta motsvarigheten till ett svart hål som kröker rumtiden. Men detta är på något sätt mycket svårare än med svarta hål.
Jag inser att det i många fall är lönlöst att visuellt försöka föreställa sig hur de fysikaliska fenomen som vetenskapen idag behandlar, eftersom väldigt många är utvecklade med matematik och bara finns som matematiska "bilder" som är omöjliga att på ett sanningsenligt sätt åskådliggöra för ögat. Men anledningen till att jag finner just naturvetenskap och fysik (och även filosofi) så intressant är att jag har en strävan efter att
förstå världen, och hur ska man kunna förstå saker om man inte kan visualisera sig dem på ett begripligt sätt? Jag inser att jag gått i samma fälla som jag nämnde i inledningen till inlägget, mina otillräckliga sinnen förenklar världens mysterier till begriplighet, men grov felaktighet. Men jag har åtminstone reflekterat över det, och insett att mörk energi, extra dimensioner och många andra abstrakta fenomen, kan vara något helt annat än de utger sig för att vara för våra sinnen.
Jag inser också att det hade varit väldigt jobbigt att hela tiden anta att våra hjärnor säger oss felaktiga saker och att vetenskapen enbart finns för att vi beslutat att gå efter våra intryck, och att det egentligen är det enda som vi kan undersöka. Men fler än en gång har det varit just tankar utanför ramarna och nya, annorlunda perspektiv givit oss de största, omvälvande sanningarna.
/Ika
