Jag slogs av en filosofisk tanke. Den liknar lite grand tanken att vi och vår värld bara existerar i någon annans medvetande, att vi bara är en annan varelses tanke (läs mer i mitt gamla inlägg).
Tänk om det finns "higher beings", kalla det gudar eller bara människor på ett högre plan, och att dessa sitter och spelar typ tevespel, och att vårt liv på jorden är detta spelet. De skapar sina egna karaktärer och vi människor är dessa karaktärer. Jag, Ika, är en karaktär skapad en högre människa som skapat mig helt och hållet efter sina egna egenskaper. Jag, karaktären, har till hundra procent spelarens fysiska och psykiska drag. Finns jag då? Jag tror att jag är en enskild person som har en fri vilja och kan tänka själv, men egentligen styrs mina tankar och handlingar av den högre existerande spelaren. Det är bara det att jag och spelaren är till 100 procent likadana. Innebär att jag och spelaren är exakt samma person att jag existerar lika väl som hon? Egentligen är jag ju bara en produkt av hennes fantasi och för henne existerar jag bara i spelet som en karaktär som för henne egentligen inte existerar "på riktigt".
Problemet liknar ett i boken "Filosofiska frågor", där en astronaut befinner sig på en rymdstation långt bort från Jorden. Mänskligheten har kommit på ett sätt att klona människors kroppar och skapa hjärnor som kan formateras med information. Astronauten har utrustning som tillåter honom att scanna allt innehåll i sin hjärna, alla minnen och egenskaper, hela hans personlighet, och skicka detta till Jorden. Någonting händer som kräver astronautens närvaro på jorden. Att resa dit hade tagit för lång tid, så astronauten scannar sitt hjärninnehåll och skickar detta till jorden, där man scannar in det i astronautens klonade kropp och därmed formaterar hans hjärna till att uppföra sig precis som den ursprungliga astronauten.
Vilken av dessa två är den "riktiga" astronauten? Är båda två lika mycket denna person? Hur förändras detta om inscanningen av hjärninnehållet förstör originalet? Kan detta scenario då likställas med att astronauten reser tillbaks till jorden?
Om scanningen inte förstör originalet bildas andra följdfrågor. I ögonblicket som astronautklonen vaknar upp finns det två exakt likadana personer (som kan tolkas som samma person), men efter en tid kommer de olika kropparna ha varit med om olika upplevelser och då kommer troligtvis även deras personlighet ha förändrats. Är båda två fortfarande astronauten?
Jag hoppas ni förstod den första delen, om tevespelsgrejen, den blev rätt flummig och var inte lätt att formulera. Bara fråga annars!
/Ika
26 mars, 2012
13 mars, 2012
Själen vs hjärnceller
Hur kan det komma sig att trots att kroppens celler byts ut hela tiden, att vi inte egentligen är samma människa när vi är ett år som när vi är tjugo eller fyrtio år, så ser vi oss som en enda sammanhängande person under hela våra liv? Visst förändras vår personlighet, men de flesta av oss skulle ändå säga att vi är samma person hela livet.
Det måste ha att göra med det vi kallar medvetandet eller själen. De flesta hjärncellerna har vi kvar hela livet, de byts inte ut (även om det är bevisat att hjärnan kan nybilda hjärnceller livet ut), om jag inte missuppfattat något (kommentera gärna isåfall och berätta hur det ligger till!).
Är detta på något sätt bevis för att själen och vårt medvetande sitter fast i kroppen, att själen inte är någonting annat än elektrokemiska signaler i hjärnan? För om det var något annat, fristående, varför hade inte också hjärncellerna kunnat förbrukas och bytas ut? Så länge hjärnans struktur är densamma, kan väl hjärncellerna bytas ut. Men det är kanske svårt att få exakt samma struktur.
Eller är det så att hjärncellerna anpassat sig för att kunna inhysa en själ i en fysisk kropp? Att det krävs att de aldrig byts ut för att en fri, utomstående, spirituellt existerande själ ska kunna etablera och bibehålla en aktiv kontakt med en fysiskt existerande varelse.
/Ika
Det måste ha att göra med det vi kallar medvetandet eller själen. De flesta hjärncellerna har vi kvar hela livet, de byts inte ut (även om det är bevisat att hjärnan kan nybilda hjärnceller livet ut), om jag inte missuppfattat något (kommentera gärna isåfall och berätta hur det ligger till!).
Är detta på något sätt bevis för att själen och vårt medvetande sitter fast i kroppen, att själen inte är någonting annat än elektrokemiska signaler i hjärnan? För om det var något annat, fristående, varför hade inte också hjärncellerna kunnat förbrukas och bytas ut? Så länge hjärnans struktur är densamma, kan väl hjärncellerna bytas ut. Men det är kanske svårt att få exakt samma struktur.
Eller är det så att hjärncellerna anpassat sig för att kunna inhysa en själ i en fysisk kropp? Att det krävs att de aldrig byts ut för att en fri, utomstående, spirituellt existerande själ ska kunna etablera och bibehålla en aktiv kontakt med en fysiskt existerande varelse.
/Ika
12 mars, 2012
Hur mycket kan vi egentligen anta att vi kan veta om universum? Många av dagens fysiker och vetenskapsmän antar utan vidare filosofiska funderingar att våra sinnen är fullständiga, att vi kan lita på att alla intryck vi får, som vi tolkar som fakta, är kompletta och inte behöver granskas innan analys. Detta trots att vi i många fall behöver uppfinna konstanter och ta till matematiska dimensioner för att få ekvationerna som beskriver naturlagarna att gå ihop.
Detta slår mig varenda gång jag hör om universums expansion och mörk materia/mörk energi. På något sätt känns det som att de har med varandra att göra. Vi kan inte med våra sinnen uppfatta mörk materia eller energi. Det är något vi har antagit finns eftersom de ekvationer vi forskat fram kräver det för att de ska gå ihop. Dock finns det numera relativt mycket bevis som tyder på att de faktiskt existerar. Men hur kan vi veta att mörk materia och energi inte är något annat än vad det för oss verkar vara, och hur kan vi veta att universums expansion inte är något helt annat, som för våra sinnen bara ser ut som accelererande expansion eftersom våra sinnen är för outvecklade, eller utvecklade att tolka andra saker, för att kunna se vad det egentligen rör sig om. Jag ser det som ett slags derivering, förenklande tolkningar i den grad att de blir felaktiga.
Det finns teorier om att det är den mörka energin som får universum att utvidgas. När jag försöker visualisera mig denna expansion möter jag ungefär samma svårigheter som när jag försöker visualisera mig en verklighetstrogen bild av ett svart håls inverkan på rumtiden. Mina sinnen är vana vid att saker sträcker ut sig i tre påtagliga dimensioner. Många gånger har vi ju sett bilder av svarta hål som en "tratt" av ett rutnät, för att visa hur singulariteten kröker rumtiden. Men så ser det ju inte ut på riktigt. I rymden finns ju inget upp eller ner, en singularitet kan inte skapa ett hål i rumtiden i någon riktning. Alltså måste rumtiden krökas inåt i sig själv, som jag har försökt illustrera med två bilder (den vitsvarta har jag försökt sätta ihop själv för att visa en kub med fyra sidor av krökt rumtid, sedd snett framifrån/ovanifrån, ni får ursäkta assymetrin och det usla utförandet). Man kan tänka sig att man har fyra kopior av "rumtidstrattar" och limmar ihop dessa som de fyra sidorna i en kub, där alla trattarnas slut möts i mitten av kuben. Ni märker hur mycket problem jag har att föreställa mig detta!
Att föreställa sig att rymden, att själva rummet, dras in mot sig själv till en kompaktare, "trängre" rumtid kanske också är felaktigt, men det är resultatet av mina tankegångar.
Ju snabbare någonting rör sig, desto mer energi krävs det för att accelerera det ytterligare. Jag tänker mig att energin, eller liksom tomrummet mellan, galaxerna fördubblas hela tiden, på ett barnsligt enkelt sätt tänker jag att energin först fanns i 1 enhet, säg 1 meter, och sedan fördubblades till 2, 2+2=4, 4+4=8 och så vidare. Det blir ju 2^x och därför en exponentiell ökning. Så här ligger det nog inte till, men just när man är ute efter att visualisera sig en exponentiell utvidgning eller ökning av rumtid, är det rätt praktiskt.
När jag försöker "se" mig hur mörk energi skulle kunna generera universums expansion, tänker jag mig det som den motsatta motsvarigheten till ett svart hål som kröker rumtiden. Men detta är på något sätt mycket svårare än med svarta hål.
Jag inser att det i många fall är lönlöst att visuellt försöka föreställa sig hur de fysikaliska fenomen som vetenskapen idag behandlar, eftersom väldigt många är utvecklade med matematik och bara finns som matematiska "bilder" som är omöjliga att på ett sanningsenligt sätt åskådliggöra för ögat. Men anledningen till att jag finner just naturvetenskap och fysik (och även filosofi) så intressant är att jag har en strävan efter att förstå världen, och hur ska man kunna förstå saker om man inte kan visualisera sig dem på ett begripligt sätt? Jag inser att jag gått i samma fälla som jag nämnde i inledningen till inlägget, mina otillräckliga sinnen förenklar världens mysterier till begriplighet, men grov felaktighet. Men jag har åtminstone reflekterat över det, och insett att mörk energi, extra dimensioner och många andra abstrakta fenomen, kan vara något helt annat än de utger sig för att vara för våra sinnen.
Jag inser också att det hade varit väldigt jobbigt att hela tiden anta att våra hjärnor säger oss felaktiga saker och att vetenskapen enbart finns för att vi beslutat att gå efter våra intryck, och att det egentligen är det enda som vi kan undersöka. Men fler än en gång har det varit just tankar utanför ramarna och nya, annorlunda perspektiv givit oss de största, omvälvande sanningarna.
/Ika
Detta slår mig varenda gång jag hör om universums expansion och mörk materia/mörk energi. På något sätt känns det som att de har med varandra att göra. Vi kan inte med våra sinnen uppfatta mörk materia eller energi. Det är något vi har antagit finns eftersom de ekvationer vi forskat fram kräver det för att de ska gå ihop. Dock finns det numera relativt mycket bevis som tyder på att de faktiskt existerar. Men hur kan vi veta att mörk materia och energi inte är något annat än vad det för oss verkar vara, och hur kan vi veta att universums expansion inte är något helt annat, som för våra sinnen bara ser ut som accelererande expansion eftersom våra sinnen är för outvecklade, eller utvecklade att tolka andra saker, för att kunna se vad det egentligen rör sig om. Jag ser det som ett slags derivering, förenklande tolkningar i den grad att de blir felaktiga.
 |
| källa: http://www.members.shaw.ca/mike.anderton/ |
Det finns teorier om att det är den mörka energin som får universum att utvidgas. När jag försöker visualisera mig denna expansion möter jag ungefär samma svårigheter som när jag försöker visualisera mig en verklighetstrogen bild av ett svart håls inverkan på rumtiden. Mina sinnen är vana vid att saker sträcker ut sig i tre påtagliga dimensioner. Många gånger har vi ju sett bilder av svarta hål som en "tratt" av ett rutnät, för att visa hur singulariteten kröker rumtiden. Men så ser det ju inte ut på riktigt. I rymden finns ju inget upp eller ner, en singularitet kan inte skapa ett hål i rumtiden i någon riktning. Alltså måste rumtiden krökas inåt i sig själv, som jag har försökt illustrera med två bilder (den vitsvarta har jag försökt sätta ihop själv för att visa en kub med fyra sidor av krökt rumtid, sedd snett framifrån/ovanifrån, ni får ursäkta assymetrin och det usla utförandet). Man kan tänka sig att man har fyra kopior av "rumtidstrattar" och limmar ihop dessa som de fyra sidorna i en kub, där alla trattarnas slut möts i mitten av kuben. Ni märker hur mycket problem jag har att föreställa mig detta!Att föreställa sig att rymden, att själva rummet, dras in mot sig själv till en kompaktare, "trängre" rumtid kanske också är felaktigt, men det är resultatet av mina tankegångar.
Ju snabbare någonting rör sig, desto mer energi krävs det för att accelerera det ytterligare. Jag tänker mig att energin, eller liksom tomrummet mellan, galaxerna fördubblas hela tiden, på ett barnsligt enkelt sätt tänker jag att energin först fanns i 1 enhet, säg 1 meter, och sedan fördubblades till 2, 2+2=4, 4+4=8 och så vidare. Det blir ju 2^x och därför en exponentiell ökning. Så här ligger det nog inte till, men just när man är ute efter att visualisera sig en exponentiell utvidgning eller ökning av rumtid, är det rätt praktiskt.
När jag försöker "se" mig hur mörk energi skulle kunna generera universums expansion, tänker jag mig det som den motsatta motsvarigheten till ett svart hål som kröker rumtiden. Men detta är på något sätt mycket svårare än med svarta hål.
Jag inser att det i många fall är lönlöst att visuellt försöka föreställa sig hur de fysikaliska fenomen som vetenskapen idag behandlar, eftersom väldigt många är utvecklade med matematik och bara finns som matematiska "bilder" som är omöjliga att på ett sanningsenligt sätt åskådliggöra för ögat. Men anledningen till att jag finner just naturvetenskap och fysik (och även filosofi) så intressant är att jag har en strävan efter att förstå världen, och hur ska man kunna förstå saker om man inte kan visualisera sig dem på ett begripligt sätt? Jag inser att jag gått i samma fälla som jag nämnde i inledningen till inlägget, mina otillräckliga sinnen förenklar världens mysterier till begriplighet, men grov felaktighet. Men jag har åtminstone reflekterat över det, och insett att mörk energi, extra dimensioner och många andra abstrakta fenomen, kan vara något helt annat än de utger sig för att vara för våra sinnen.
Jag inser också att det hade varit väldigt jobbigt att hela tiden anta att våra hjärnor säger oss felaktiga saker och att vetenskapen enbart finns för att vi beslutat att gå efter våra intryck, och att det egentligen är det enda som vi kan undersöka. Men fler än en gång har det varit just tankar utanför ramarna och nya, annorlunda perspektiv givit oss de största, omvälvande sanningarna.
/Ika
06 mars, 2012
Tankar på tankar på tankar...
Förbered er på mitt kanske flummigaste inlägg hittills. Det skrevs som en fortsättning på mitt föregående inlägg men jag vet inte om de egentligen har så mycket med varandra att göra. Som titeln antyder utgörs det här inlägget mer av filosofiska tankar som föder varandra, än vetenskapligt korrekta resonemang. Hoppas ni i alla fall kan hitta någon slags inspiration från det och att ni i så fall delar med er av era tankar och reaktioner i kommentarsfältet!
Men om våra medvetanden höjer sig över de stora materiella tingen, borde inte de små materialla tingen, de som vi så ofta sätter stor betydelse vid, vara ännu mer obetydliga? Visserligen påverkar de ju våra liv direkt, eftersom vi vistas i närheten av dem. Det är ett förlopp som föde sig själv. Saker betyder mycket för oss för att vi vistas i närheten av dem och vi vistnas i närheten av dem för att de betyder mycket för oss.
Om vi skulle strunta i att sätta värde i alla materiella ting, vad skulle hända då?
Våra kroppar kan ju även de ses som ett materiallt ting, eftersom de består av atomer precis som allt annat vi skulle kalla ett ting. Men vad består vår själ, eller vårt medvetande, av? Om den också består av atomer, eller att dess existens bygger på atomer och själen inte är en fristående enhet från kroppen, tvingas vi att inte sätta ngot värde på själen heller. Då inser vi att vi trots allt är helt meningslösa
Nu är jag av uppfattningen att själen inte enbart är ett resultat av hjärnans struktur. Kanske hjärnan snarare är strukturerad för att passa själens kommunikation med den materiella världen. Allt vi ser när vi mäter hjärnaktivitet vid olika psykiska aktiviteter är ju att hjärnan reagerar på ett visst sätt. Så länge vi inte är säkra på att vår materiella mätutrustning kan mäta själen (och kan den det är själen troligtvis på något sätt materiell, behöver vi någon annan form av mätteknik är själen troligtvis inte ett materiallt ting), så kan vi inte få reda på själens egentliga beskaffenhet.
Att säga att vi är helt meningslösa känns helt enkelt som en förenkling av problemet. Som att skala av hela världen, hela universum, till enbart de stora, materiella händelserna. I själva verket har vi i många situationer tvingats inse att det är de små sakerna som har störst betydelse. Vi upplever ju att vi har någon slags betydelse, att våra själar åtminstone i viss mån är fristående från kroppen, och varför skulle vi inte räkna med det, när vi så självklart räknar med intergalaktiska katastrofer när vi ska se till vad som betyder något här i världen? Vad får oss att tro att en av våra sinnesuppfattningar är mer korrekt än en annan?
Jag har i min text tagit för givet att det finns andra, intelligenta civilisationer i universum. Skulle det göra någon skillnad om jorden var den enda planeten i universum som inhyser liv? Skulle vi då anse oss själva inte alls särskilt obetydliga utan i själva verket kanske universums viktigaste skapelse? Vi tillfogas ingen ny, revolutionerande egenskap. Oavsett om vi är ensamma eller om universum kryllar av liv, så är vi exakt samma skapelser, exakt samma art med samma mänskilga egenskaper. Exakt vad är det som får oss att ändra synsätt? Är vårt medvetande mindre värt för att andra skapelser i universum har samma egenskap? Är våra liv mindre värda för att det finns rikligt av det? Att svara ja på dessa frågor är att erkänna ett väldigt materiellt tänkande. Spekulationerna om livets värde blir som de på Antikrundan. Just därför kanske också "Ja" är det rätta svaret. Vad gör det om en intelligent civilisation utplpånas, när det finns miljarder fler? Dock tror jag inte att man kan se på liv och medvetande på det här sättet, kanske är det önsketänkande. Men just tankar och känslor verkar snarare bygga på varandra, än ta ut varandra. Som Kirby Ferguson påpekar i sin fjärde del av "Everything is a remix", är inte tankar och idéer personlig egendom, utan våra medvetanden är på många olika sätt sammanflätade. Detta skulle i större skala kunna innebära att en intelligent civilisation, gör andra intelligenta civilisationer ännu mer betydelsefulla, och de ger i sin tur den första civilisationen ännu större mening. Om detta resonemanget stämmer skulle det tala för att själar och medvetande inte är materiella ting.
Jag kommer nog fortsätta på detta med nån gång.
/Ika
Men om våra medvetanden höjer sig över de stora materiella tingen, borde inte de små materialla tingen, de som vi så ofta sätter stor betydelse vid, vara ännu mer obetydliga? Visserligen påverkar de ju våra liv direkt, eftersom vi vistas i närheten av dem. Det är ett förlopp som föde sig själv. Saker betyder mycket för oss för att vi vistas i närheten av dem och vi vistnas i närheten av dem för att de betyder mycket för oss.
Om vi skulle strunta i att sätta värde i alla materiella ting, vad skulle hända då?
Våra kroppar kan ju även de ses som ett materiallt ting, eftersom de består av atomer precis som allt annat vi skulle kalla ett ting. Men vad består vår själ, eller vårt medvetande, av? Om den också består av atomer, eller att dess existens bygger på atomer och själen inte är en fristående enhet från kroppen, tvingas vi att inte sätta ngot värde på själen heller. Då inser vi att vi trots allt är helt meningslösa
Nu är jag av uppfattningen att själen inte enbart är ett resultat av hjärnans struktur. Kanske hjärnan snarare är strukturerad för att passa själens kommunikation med den materiella världen. Allt vi ser när vi mäter hjärnaktivitet vid olika psykiska aktiviteter är ju att hjärnan reagerar på ett visst sätt. Så länge vi inte är säkra på att vår materiella mätutrustning kan mäta själen (och kan den det är själen troligtvis på något sätt materiell, behöver vi någon annan form av mätteknik är själen troligtvis inte ett materiallt ting), så kan vi inte få reda på själens egentliga beskaffenhet.
Att säga att vi är helt meningslösa känns helt enkelt som en förenkling av problemet. Som att skala av hela världen, hela universum, till enbart de stora, materiella händelserna. I själva verket har vi i många situationer tvingats inse att det är de små sakerna som har störst betydelse. Vi upplever ju att vi har någon slags betydelse, att våra själar åtminstone i viss mån är fristående från kroppen, och varför skulle vi inte räkna med det, när vi så självklart räknar med intergalaktiska katastrofer när vi ska se till vad som betyder något här i världen? Vad får oss att tro att en av våra sinnesuppfattningar är mer korrekt än en annan?
Jag har i min text tagit för givet att det finns andra, intelligenta civilisationer i universum. Skulle det göra någon skillnad om jorden var den enda planeten i universum som inhyser liv? Skulle vi då anse oss själva inte alls särskilt obetydliga utan i själva verket kanske universums viktigaste skapelse? Vi tillfogas ingen ny, revolutionerande egenskap. Oavsett om vi är ensamma eller om universum kryllar av liv, så är vi exakt samma skapelser, exakt samma art med samma mänskilga egenskaper. Exakt vad är det som får oss att ändra synsätt? Är vårt medvetande mindre värt för att andra skapelser i universum har samma egenskap? Är våra liv mindre värda för att det finns rikligt av det? Att svara ja på dessa frågor är att erkänna ett väldigt materiellt tänkande. Spekulationerna om livets värde blir som de på Antikrundan. Just därför kanske också "Ja" är det rätta svaret. Vad gör det om en intelligent civilisation utplpånas, när det finns miljarder fler? Dock tror jag inte att man kan se på liv och medvetande på det här sättet, kanske är det önsketänkande. Men just tankar och känslor verkar snarare bygga på varandra, än ta ut varandra. Som Kirby Ferguson påpekar i sin fjärde del av "Everything is a remix", är inte tankar och idéer personlig egendom, utan våra medvetanden är på många olika sätt sammanflätade. Detta skulle i större skala kunna innebära att en intelligent civilisation, gör andra intelligenta civilisationer ännu mer betydelsefulla, och de ger i sin tur den första civilisationen ännu större mening. Om detta resonemanget stämmer skulle det tala för att själar och medvetande inte är materiella ting.
Jag kommer nog fortsätta på detta med nån gång.
/Ika
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)