Hur mycket kan vi egentligen anta att vi kan veta om universum? Många av dagens fysiker och vetenskapsmän antar utan vidare filosofiska funderingar att våra sinnen är fullständiga, att vi kan lita på att alla intryck vi får, som vi tolkar som fakta, är kompletta och inte behöver granskas innan analys. Detta trots att vi i många fall behöver uppfinna konstanter och ta till matematiska dimensioner för att få ekvationerna som beskriver naturlagarna att gå ihop.
Detta slår mig varenda gång jag hör om universums expansion och mörk materia/mörk energi. På något sätt känns det som att de har med varandra att göra. Vi kan inte med våra sinnen uppfatta mörk materia eller energi. Det är något vi har antagit finns eftersom de ekvationer vi forskat fram kräver det för att de ska gå ihop. Dock finns det numera relativt mycket bevis som tyder på att de faktiskt existerar. Men hur kan vi veta att mörk materia och energi inte är något annat än vad det för oss verkar vara, och hur kan vi veta att universums expansion inte är något helt annat, som för våra sinnen bara ser ut som accelererande expansion eftersom våra sinnen är för outvecklade, eller utvecklade att tolka andra saker, för att kunna se vad det egentligen rör sig om. Jag ser det som ett slags derivering, förenklande tolkningar i den grad att de blir felaktiga.

källa: http://www.members.shaw.ca/mike.anderton/

Det finns teorier om att det är den mörka energin som får universum att utvidgas. När jag försöker visualisera mig denna expansion möter jag ungefär samma svårigheter som när jag försöker visualisera mig en verklighetstrogen bild av ett svart håls inverkan på rumtiden. Mina sinnen är vana vid att saker sträcker ut sig i tre påtagliga dimensioner. Många gånger har vi ju sett bilder av svarta hål som en "tratt" av ett rutnät, för att visa hur singulariteten kröker rumtiden. Men så ser det ju inte ut på riktigt. I rymden finns ju inget upp eller ner, en singularitet kan inte skapa ett hål i rumtiden i någon riktning. Alltså måste rumtiden krökas inåt i sig själv, som jag har försökt illustrera med två bilder (den vitsvarta har jag försökt sätta ihop själv för att visa en kub med fyra sidor av krökt rumtid, sedd snett framifrån/ovanifrån, ni får ursäkta assymetrin och det usla utförandet). Man kan tänka sig att man har fyra kopior av "rumtidstrattar" och limmar ihop dessa som de fyra sidorna i en kub, där alla trattarnas slut möts i mitten av kuben. Ni märker hur mycket problem jag har att föreställa mig detta!
Att föreställa sig att rymden, att själva rummet, dras in mot sig själv till en kompaktare, "trängre" rumtid kanske också är felaktigt, men det är resultatet av mina tankegångar.

Ju snabbare någonting rör sig, desto mer energi krävs det för att accelerera det ytterligare. Jag tänker mig att energin, eller liksom tomrummet mellan, galaxerna fördubblas hela tiden, på ett barnsligt enkelt sätt tänker jag att energin först fanns i 1 enhet, säg 1 meter, och sedan fördubblades till 2, 2+2=4, 4+4=8 och så vidare. Det blir ju 2^x och därför en exponentiell ökning. Så här ligger det nog inte till, men just när man är ute efter att visualisera sig en exponentiell utvidgning eller ökning av rumtid, är det rätt praktiskt.
När jag försöker "se" mig hur mörk energi skulle kunna generera universums expansion, tänker jag mig det som den motsatta motsvarigheten till ett svart hål som kröker rumtiden. Men detta är på något sätt mycket svårare än med svarta hål.
Jag inser att det i många fall är lönlöst att visuellt försöka föreställa sig hur de fysikaliska fenomen som vetenskapen idag behandlar, eftersom väldigt många är utvecklade med matematik och bara finns som matematiska "bilder" som är omöjliga att på ett sanningsenligt sätt åskådliggöra för ögat. Men anledningen till att jag finner just naturvetenskap och fysik (och även filosofi) så intressant är att jag har en strävan efter att förstå världen, och hur ska man kunna förstå saker om man inte kan visualisera sig dem på ett begripligt sätt? Jag inser att jag gått i samma fälla som jag nämnde i inledningen till inlägget, mina otillräckliga sinnen förenklar världens mysterier till begriplighet, men grov felaktighet. Men jag har åtminstone reflekterat över det, och insett att mörk energi, extra dimensioner och många andra abstrakta fenomen, kan vara något helt annat än de utger sig för att vara för våra sinnen.
Jag inser också att det hade varit väldigt jobbigt att hela tiden anta att våra hjärnor säger oss felaktiga saker och att vetenskapen enbart finns för att vi beslutat att gå efter våra intryck, och att det egentligen är det enda som vi kan undersöka. Men fler än en gång har det varit just tankar utanför ramarna och nya, annorlunda perspektiv givit oss de största, omvälvande sanningarna.

/Ika

Uppföljning: Typ den här känslan

Tankar på tankar på tankar...

Förbered er på mitt kanske flummigaste inlägg hittills. Det skrevs som en fortsättning på mitt föregående inlägg men jag vet inte om de egentligen har så mycket med varandra att göra. Som titeln antyder utgörs det här inlägget mer av filosofiska tankar som föder varandra, än vetenskapligt korrekta resonemang. Hoppas ni i alla fall kan hitta någon slags inspiration från det och att ni i så fall delar med er av era tankar och reaktioner i kommentarsfältet!


Men om våra medvetanden höjer sig över de stora materiella tingen, borde inte de små materialla tingen, de som vi så ofta sätter stor betydelse vid, vara ännu mer obetydliga? Visserligen påverkar de ju våra liv direkt, eftersom vi vistas i närheten av dem. Det är ett förlopp som föde sig själv. Saker betyder mycket för oss för att vi vistas i närheten av dem och vi vistnas i närheten av dem för att de betyder mycket för oss.
Om vi skulle strunta i att sätta värde i alla materiella ting, vad skulle hända då?
Våra kroppar kan ju även de ses som ett materiallt ting, eftersom de består av atomer precis som allt annat vi skulle kalla ett ting. Men vad består vår själ, eller vårt medvetande, av? Om den också består av atomer, eller att dess existens bygger på atomer och själen inte är en fristående enhet från kroppen, tvingas vi att inte sätta ngot värde på själen heller. Då inser vi att vi trots allt är helt meningslösa
Nu är jag av uppfattningen att själen inte enbart är ett resultat av hjärnans struktur. Kanske hjärnan snarare är strukturerad för att passa själens kommunikation med den materiella världen. Allt vi ser när vi mäter hjärnaktivitet vid olika psykiska aktiviteter är ju att hjärnan reagerar på ett visst sätt. Så länge vi inte är säkra på att vår materiella mätutrustning kan mäta själen (och kan den det är själen troligtvis på något sätt materiell, behöver vi någon annan form av mätteknik är själen troligtvis inte ett materiallt ting), så kan vi inte få reda på själens egentliga beskaffenhet.
Att säga att vi är helt meningslösa känns helt enkelt som en förenkling av problemet. Som att skala av hela världen, hela universum, till enbart de stora, materiella händelserna. I själva verket har vi i många situationer tvingats inse att det är de små sakerna som har störst betydelse. Vi upplever ju att vi har någon slags betydelse, att våra själar åtminstone i viss mån är fristående från kroppen, och varför skulle vi inte räkna med det, när vi så självklart räknar med intergalaktiska katastrofer när vi ska se till vad som betyder något här i världen? Vad får oss att tro att en av våra sinnesuppfattningar är mer korrekt än en annan?

Jag har i min text tagit för givet att det finns andra, intelligenta civilisationer i universum. Skulle det göra någon skillnad om jorden var den enda planeten i universum som inhyser liv? Skulle vi då anse oss själva inte alls särskilt obetydliga utan i själva verket kanske universums viktigaste skapelse? Vi tillfogas ingen ny, revolutionerande egenskap. Oavsett om vi är ensamma eller om universum kryllar av liv, så är vi exakt samma skapelser, exakt samma art med samma mänskilga egenskaper. Exakt vad är det som får oss att ändra synsätt? Är vårt medvetande mindre värt för att andra skapelser i universum har samma egenskap? Är våra liv mindre värda för att det finns rikligt av det? Att svara ja på dessa frågor är att erkänna ett väldigt materiellt tänkande. Spekulationerna om livets värde blir som de på Antikrundan. Just därför kanske också "Ja" är det rätta svaret. Vad gör det om en intelligent civilisation utplpånas, när det finns miljarder fler? Dock tror jag inte att man kan se på liv och medvetande på det här sättet, kanske är det önsketänkande. Men just tankar och känslor verkar snarare bygga på varandra, än ta ut varandra. Som Kirby Ferguson påpekar i sin fjärde del av "Everything is a remix", är inte tankar och idéer personlig egendom, utan våra medvetanden är på många olika sätt sammanflätade. Detta skulle i större skala kunna innebära att en intelligent civilisation, gör andra intelligenta civilisationer ännu mer betydelsefulla, och de ger i sin tur den första civilisationen ännu större mening. Om detta resonemanget stämmer skulle det tala för att själar och medvetande inte är materiella ting.

Jag kommer nog fortsätta på detta med nån gång.
/Ika

Ett meningslöst inlägg?

Det finns lagar, som styr oss alla. Naturens lagar, och det finns inget sätt att komma undan dem. Det är så livet är, så universum är. Som Sagan säger, hur många planeter och civilisationer går inte under när en galax exploderar och dör. Och det finns inget annat att göra än att acceptera läget.
Vi är så ofantligt små, så till synes betydelselösa. Vad spelar det för roll om vi utplånas av globala krig, vilsekomna kometer eller exploderande solar? Spelar det någon roll över huvud taget?
Vad spelar egentligen roll? I våra mänskliga hjärnor och sinnen sätter vi värde i, från det här perspektivet, de av universums mest meningslösa och obetydliga saker. Men om vi tar ett steg bort från de stora, materiella tingen såsom solvindar och supernovaexplosioner ändå är, vad innebär det då att något är betydelsefullt?
Är vi små små människor, och därför också våra tankar, helt betydelselösa, eller är det just våra tankar som gör oss små små människor betydelsefulla? Har vi begåvats med en förmåga att höja oss över universums meningslöshet, genom att kunna sätta värde på våra liv?

May be continued...

/Ika

Dödsfilosofi

Jag läste ett av de sista kapitlen av Harry Potter och Dödsrelikerna, det där Harry "dör" och har en liten mysig pratstund med Dumbledore. Dumbledore säger då att Harry har mindre att frukta kom han kom tillbaks dit än Voldemort har.
Jag tolkade "dit" som den efter-livet-drömvärld de just då befann sig i, vilket innebar att Voldemort borde ha mer att frukta efter döden än Harry.
Detta kan då tolkas som att Harry, som varit god, får en trevlig döden-och-vidare-upplevelse (himmeln), medan Voldemort, som varit ond, får en mindre trevlig sådan (helvetet).
Jag tror inte på himmeln och helvetet så som de är beskrivna i Bibeln eller någon annan liknande religiös text, men i väldigt många kulturer återkommer det här mönstret, är du ond i livet, straffas du efter döden, ett annat exempel är hinduismen där man som bekant återföds som allt "högre stående" varelser ju bättre liv man levat.
Alltså, tänkte jag, kan alla dessa religiösa scenarion vara som en tolkning av, eller en liknelse till, det som jag kom att tänka på när jag läste Dumbledores ord.
Nämligen att döden är vad själen gör den till. Om din själ är ond, kommer onda saker uppträda för dig efter döden, det vill säga du hamnar i ett helvete, och vice versa. Eftersom din själ är mer eller mindre lika med dina tankar, känslor och handlingar, kommer vad du tänker, känner och gör att utspela sig direkt runt om dig, när du nu bara är din själ. När själen frisätts från kroppen är det den som bestämmer helt över sin tillvaro. Men i det fysiska livet, samspelar alla olika själar med varandra i och med att de är "fastbundna" vid en fysisk kropp, som tar in intryck från omvärlden, vilka själen tvingas svara på.
En vidare utveckling av denna tanke hade kunnat vara att det fysiska livet kan tolkas som "formningen" av själen, mognandet av själen inför döden.
Vilket inte är en särskilt ny tanke, i och för sig. Men vi kan ju aldrig veta sånt här, så varför inte spekulera.

/Ika

Morgan Freeman om parallella universum

Såg den här dokumentären på planet mellan Christchurch och Singapore.
Lite oväntat drag av Morgan Freeman, men så har han ju också alltid känts som mer än bara en skådespelare.
Jag menar, enligt honom kan han ju vara både två och tre stycken...

/Ika

9:e november

Today we celebrate a role model for all scientists. Happy Carl Sagan Day!

/Ika

Quantum Levitation

Om ni skulle ha missat det.

Hyfsat coolt tycker jag.
Vad tror ni det har för potentiella tillämpningar?

/Ika

Uppföljning: Gravitation

Som uppföljning till mitt förrförra inlägg där jag ifrågasatte teorierna kring gravitation postar jag den här sidan som en god vän länkade mig. Den ger inte svar på min fråga, snarare konstaterar det jag skrev, men den ger ämnet ett nytt perspektiv.
Typ som att man både kan se ljus som vågor och partiklar, verkar man kunna se gravitation som både partikelförmedlad och som en effekt av krökt rumtid, men att man använder olika teorier beroende på vilken som passar sig för just den behandlade situationen.
Dock kvarstår frågan, vad är egentligen gravitation? (Vad är egentligen ljus?) Varför kan man se det som två helt olika grejor, varför går det inte att definiera eller på djupet och i grunden förklara?

/Ika

Nåt gammalt

En bild som rätt bra beskriver hur svarta och vita hål funkar. Inget jag inte redan tänkt eller hört talas om, men för er som inte hängt med mig från bloggens början eller helt enkelt inte har fattat vad jag snackat om är det en sjysst introduktion till astrofysikens intressantaste delar.

/Ika

Gravitation

Vad är egentligen gravitation? Forskarna antar ju som bekant att det är en kraft som liksom alla andra förmedlas av en kraftförmedlande partikel, som man kallar graviton, trots att man inte funnit någon sådan. Men är det inte snarare en effekt av krökt rumtid, som Einstein beskrev det? Då finns väl inte anledning att anta gravitoner? 
Vad beträffar kraftförmedlande partiklar får jag kolla upp det noggrannare. För om de frigörs från objektet som ger upphov till den kraftförmedlande partikeln så måste gravitoner vara masslösa, annars hade ju ett objekts massa minskat ju massivare det blivit (om de avgav partiklar med massa i förhållande till sin gravitation). Gravitation verkar dessutom på oändligt avstånd. Detta känns relativt orimligt att färdas för en partikel med massa. Och dessutom hade man nog upptäckt de redan om gravitoner hade massa.

Men vad gäller en samlad teori för all fysik, enligt Hawking fysikernas främsta mål just nu, en så kallad Quantum theory of Gravity, har det uppstått problem när man ska kombinera kvantmekanik med gravitation.
Man kan tycka att för att kunna förena dem måste man först bestämma sig för om gravitation är en kraft i klassisk mening, det vill säga om den förmedlas av en partikel, eller om det är så att alla krafter (den elektromagnetiska, den starka och den svaga kärnkraften och gravitationen) på något sätt kröker eller förändrar rumtiden.
Det som också skiljer gravitationen från de andra krafterna är att den enbart verkar attraherande, medan de andra även verkar repellerande.
Är gravitation en simpel kraft, eller är det någonting annat i förklädnad?

/Ika

En tanke... som kanske leder till fler... eller

Man har ju i många olika sorters försök påvisat att tankar och känslor kan påverka materia. Som ett exempel kan nämnas att vatten fryser i ordnade, ofta väldigt vackra strukturer om positiva tankar och känslor "skickas" till det och på omvänt vis bildar kaotiska iskristaller under inverkan av negativa tankar och känslor.
Senaste definitionen av liv är "ett system där universum går från oordning till ökad ordning" (till skillnad mot resten av universum som med tiden bara tycks öka sin entropi).
På något sätt kopplade jag ihop det här till den romantiskt förenklade och filosofiska hypotesen "liv är kärlek".
Jag har inte riktigt fått klarhet i det än. Vi får se om det leder någonvart.

/Ika

SuperNobelt!

Årets nobelpristagare i fysik, Saul Perlmutter, Brian P. Schmidt och Adam G Riess, klurade ut att universum expanderar accelererande, detta genom att observera avlägsna supernovor.
Välförtjänt, tycker jag. Grattis till dom!

/Ika

Snabbare än ljusets hastighet?

http://www.expressen.se/nyheter/1.2569049/snabbare-an-ljusets-hastighet-pa-riktigt
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=4711105
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/partikel-rorde-sig-snabbare-an-ljus

Forskare vid CERN har uppmätt neutrinostrålnings hastighet till 60 nanosekunder högre än ljusets hastighet.
Min första tanke var att man från början, då man bestämde ljushastigheten till ett specifikt tal, gjorde vissa mätfel eller liknande så att den egentliga och korrekta ljushastigheten är 60 nanosekunder eller mer snabbare än den man bestämde.
Troligare är dock att det nu begåtts mätfel och allt vi kan göra är att vänta på att fler forskare ska komma till samma slutsats eller motbevisa CERN. Ska försöka hålla er uppdaterade på ämnet!
Nedan följer min och andras kommentarer till en blogg som skrev om ämnet

http://sakala.wordpress.com/2011/09/23/hur-da-snabbare/#comment-5

Dessutom finns en fin dikt och lärosamma kommentarer på denna länk:
http://dagsvers.wordpress.com/2011/09/22/e-mc-hammer/

/Ika

Såg nyss ett program om "Tiden". Det bestod av effektfulla bilder och Victoria Dyrings berättarröst, som berättade om saker med sådan förenkling att de blev felaktiga. De hävdade att Universum går mot ökad entropi med, eller snarare på grund av tiden. Ökad oordning var en effekt av tidens gång.
Senaste definitionen av liv (som jag har hört) är "ett system där universum går mot ökad ordning".
Skulle detta då innebära att levande varelser vänder tidens gång?

Kvantmekanik

Kvantmekaniken säger att det finns en viss sannolikhet för alla möjliga resultat av en observation, fram tills just den sekund man observerar det. Det innebär att om man till exempel vill observera en partikels position, kommer denna att befinna sig på samtliga observerbara ställen, fram tills den observeras. Därmed bestäms dess position.

Men vad innebär det egentligen att någonting "observeras"? Detta har jag aldrig riktigt fått förklarat för mig under mina amatörmässiga studier av kvantmekaniken. Vad krävs för att en partikel på kvantmekanisk nivå ska vara observerat, krävs det ett medvetande, eller räcker det att partikeln reagerar/interagerar med tillräckligt stora saker?

För om "observation" innebär att någonting med ett medvetande observerar resultatet, typ en hjärna, innebär ju det att ingenting egentligen fanns i universum innan hjärnan utvecklats i och med att ingenting tidigare hade kunnat bestämma universums partiklars positioner. Hela universum borde då ha varit ett sammelsurium av partiklar utan någon bestämd position.

Detta antagande leder också till ett mer filosofiskt resonemang. För vad innebär egentligen denna medvetenhet, som vi upplever att en hjärna tillför? Egentligen är väl vår upplevda medvetenhet ingenting mer än elektrokemiska signaler, skapade som en tolkning av diverse vågor och kemiska föreningar med syfte att underrätta resten av molekylerna i vår kropp om vår omvärld. Detta skulle innebära att "observationen" inte kräver ett så kallat "medvetande", utan kanske bara någon slags interaktion.

Alltså, innebär "observationen" endast att den observerade partikeln på något sätt interagerar med sin omvärld, exempelvis andra partiklar? 
Och, hur många partiklar krävs i reaktion med varandra för att deras position, eller åtminstone positionen av den exempelvis molekyl de tillsammans bildar, ska vara absolut och bestämbar? Alltså, på vilken nivå börjar kvantmekanikens lagar att sluta stämma överens med den värld vi upplever och observerar?

Många frågor, vi får hoppas på många svar.

Ika

Tiden

En längre tid har jag varit av uppfattningen att tiden i sig själv inte existerar, att det inte finns något som bara "går" där i bakgrunden av vår tredimensionella värld. Tiden är en konstruktion av våra hjärnor för att få ett logiskt förlopp av händelser, orsak och verkan. Till exempel åldras vi inte "med tiden", utan med celldelningar och slitage på vår kropp. Klockor visar inte förloppet av den faktiska tid som går utan är en maskin tillverkad av människan för att ticka i takt med det begrepp vi har definierat som en sekund, bara för att detta visat sig vara ett praktiskt hjälpmedel för att strukturera vår vardag. Mer av dessa tankar finns att läsa i mina tidigare inlägg.

Men nu kom det sig så att jag började läsa Stephen Hawkings "A Briefer History of Time" där han på ett mycket tydligt, pedagogiskt och populärvetenskapligt sätt beskrive

r hur och varför tiden går olika fort på olika ställen i Universum. Tiden går till exempel långsammare ju närmre ett gravitationscentrum man kommer, detta är bevisat i praktiken med mycket exakta klockor. Dessa visade att en sekund inte alltid är det som vi definierat som en sekund. Klockorna tickar inte längre med de intervall vi ställt in dem på, de "väljer" istället att följa en annan ström - den faktiska Tid som uppenbarligen finns och flyter där bakom våra tre dimensioner.

Fast egentligen flyter inte tiden alls i bakgrunden av våra dimensioner, utan snarare i och med och tillsammans med rummet. Tiden förändras ju som ovan beskrivet beroende på rummet (massor)... och rummet beroende på tiden?

Den som har en vettig förklaring av tiden kan väl dela med sig i kommentarsfältet?

/Ika

Carls dimensioner

http://www.youtube.com/watch?v=UnURElCzGc0

Det där med dimensioner så att säga troubles my mind. Jag frågade min (före detta, där detta ≥ studenten) fysiklärare vad dimensioner egentligen är. Hans svar var att det bara är ett redskap för fysiker för att lättare beskriva fenomen som uppträder i vår värld som man inte kan förklara på något annat sätt än att de har sitt ursprung i händelser i "andra dimensioner".

Jag frågade honom om det då alltså faktiskt existerar andra dimensioner än de vi kan uppleva och om det i så fall existerar saker/händelser i dimensioner utanför våra (vilket indirekt var det han sade). På denna fråga svarade han dock nej.

I videon ovan verkar Carl Sagan dock instämma med min tolkning (troligtvis är teorin som visas i och för sig mycket förenklad då Sagan syftade till att popularisera vetenskapen, men inte desto mindre borde den vara korrekt), då han visar att äpplet faktiskt existerar i alla tre dimensioner, trots att "the flatlanders" bara kan uppfatta två.

Min fysiklärare skulle då mena att äpplet inte existerade i tre dimensioner, utan att detta antagande bara var en tillämpbar liknelse om the flatlanders hade sett kontinuerliga skivor av "äpplet" dyka upp i två dimensioner i deras värld.

Om någon kan förklara för mig vad som egentligen menas med dimensioner och vad detta begrepp inbegriper, så är det fritt fram för kommentarer!

/Ika

I am Student

Nu är äntligen allt skolarbete över och mellan varven av Harry Potter och Lord of the Rings längtar jag efter att äntligen få sätta tänderna i Sagan, Hawking och allt annat smått och gott jag tjatat om i åratal(:

Plugg plugg plugg...

...är det som hindrar mig från att spendera mer tid här. Men snart är det sabbatsår som gäller och då hoppas jag hinna läsa in mig på saker och ting, lära mig själv lite om kvantmekanik och liknande som jag är intresserad av. Allt plugg har i alla fall lett till ett stort MVG i Fysik B, kändes otroligt bra och motiverande för fortsatta studier på området.
Så stå ut några månader till, kära trogna läsare, så ska ni se bloggen fyllas av mer filosofiskt humbug än ni någonsin väntat er!

PS. Det är inget löfte

/Ika